Wilhelm Jacobsson försvinner spårlöst på Gotlandsbåten. Han är en småbonde som hankar sig fram, egensinnig och i ständig träta med sina grannar. Han är gift med ”byhoran”.
Mona Jacobsson har alltid varit utsatt: Mobbad i skolan och med knäckt självkänsla. Hon blir med barn när hon är 15 år. ”Fader okänd.”
Maria Wern och hennes kolleger Hartman och Arvidsson sommarvikarierar på Gotland. Den berömda Medeltidsveckan pågår. Fallet med den försvunne hamnar på deras bord.
Under pågående utredning hittar en semesterseglare av en slump ett lillfinger i en plastpåse i vattnet. Några dagar senare är en äldre dam är ute och rastar sonens rottweiler. Hunden rymmer, börjar gräva i ett stenröse och gräver upp ett lik – Wilhelms. Lillfingret är hans.
Utredningen av mordet på Wilhelm står dock och stampar. Mördaren är fortfarande på fri fot och ytterligare mord inträffar. Vad har den gamla distriktsköterskan Svea gjort för ont? Och varför vill någon silversmeden Birgitta illa - och just på hennes möhippa? Men den unge aspiranten på polisstationen har fått förtroende för Maria Wern och tack vare hans upplysningar kan mysterierna skingras och ännu ett mord förhindras i sista minuten.
Die Geschichte an sich war nicht schlecht, aber ich bin mit der Erzählweise überhaupt nicht warm geworden. Das permanente Hin- und Herspringen zwischen der Täter- und Ermittlersicht war anstrengend. Zudem habe ich einige Zeit gebraucht, um den Ortswechsel zu verkraften.
Leider wurden bisher auf Deutsch nicht alle Bände chronologisch übersetzt, was mich schon sehr stört, weil die Rahmenhandlung sich über mehrere Bücher spannt. So ist Buch Nr. 3 auf Deutsch bereits Buch Nr. 4 im Original. Weitergehen würde es übrigens mit Band 6.
Aus den Gründen komme ich zum Ende mit der Serie. Der Aufwand ist es mir dann doch nicht wert und ich habe noch andere, ähnliche Serien auf meiner Liste, die mich hoffentlich mehr mitnehmen.
Jag har ju lite svårt att inte avsluta påbörjade serie, detta är kanske inte min favoritserie trots det fortsätter jag att traggla mig igenom den. Tredje boken i den här serien tyckte jag om men nu är vi tillbaka till att tycka meh igen.
Lite väl seg bok, speciellt i starten och så håller det i sig. Jag uppskattar miljöbeskrivningar, om de inte är för långrandiga. Här är det på tok för mycket, det känns som att läsa turistreklam över Gotland än en deckare. Och för mycket historielektion, jag gillar att läsa om historia men samma sak här det känns som jag får en historielektion istället för lite bakgrundsfakta, själva mordutredningen stannade liksom av för att ge utrymme för historielektionen och reklamen för Gotland.
Många personer att hålla reda på så det blev lite rörigt. Maria Wern fick inte så mycket utrymme här, glömde nästan bort att det var en bok i serien om henne jag läste. Hon har fortfarande en äktenskapskris, inget nytt på den fronten. Kan hon bara göra sig av med den där maken?!
Trots min negativa inställning kommer jag fortsätta läsa serien, någongång måste det väl lossna.
Jag blev så glatt överraskad av förra boken i serien om Maria Wern, Må döden sova, som jag tyckte var så mycket bättre än de två tidigare. Tyvärr verkar Anna Jansson ha gått tillbaka till sin gamla stil i den här boken. Och faktiskt tycker jag nog att det mer liknar turistreklam för Gotland än en deckare. Men jag måste bara säga att första meningen verkligen är lysande. Läs mer på http://bokslut.blogspot.se/2012/07/si...
Ich verschlinge Thriller, so viel mal vorweg. Und da begegnen einem natürlich immer und immer wieder ähnliche Erzählungen, Handlungen und Motive. So dass man oftmals schon sehr früh die Indizien lesen kann und den Täter erkennt. Das nimmt einem leider manchmal das Lesevergnügen. Hier aber war das nicht der Fall. Ich musste bis zum Schluss grübeln und war dann überrascht. Sehr, sehr erfreulich. Das zeichnet ein gutes Buch aus.
Bok nr 4 om Maria Wern fortsetter i samme god stil som de forrige. Denne gangen om fortidens hendelse som tar oss igjen før eller senere. Denne var kanskje den beste i serien så langt
Ajellessa Rovaniemelle oli aikaa kuunnella pari kirjaa, tämä ei ollut yhtä hyvä, kuin aiemmat! Tosi monta kertojaa / näkökulmaa ja vaikea pysyä juonessa mukana.
Anna Jansson – De zilveren kroon (Maria Wern, deel 4)
Beschrijving: Het beloofde een mooie zomer te worden op Götland, tot een man eerst vermist en vlak daarna vermoord teruggevonden wordt. Tijdens de Middeleeuwse feestweek op het eiland valt er nog een dode. Het enige wat deze twee moorden ogenschijnlijk verbindt is een slangenbeet. Rechercheur Maria Wern is thuis op Götland en verneemt dat de lokale commissaris het onderzoek een bepaalde richting probeert op te sturen. Waarom doet hij dat? Met welke spoken uit het verleden probeert hij in het reine te komen? Een bezoek aan zijn vrouw schept plots klaarheid...
Ik vind dit boek een stuk minder dan de andere boeken van Anna Jansson. Het verhaal werd vanuit veel verschillende personen verteld. Als je net lekker in een persoon zat, dan wisselde het perspectief weer. Hierdoor duurde het lang voordat ik in het verhaal zit, en ook werden er al wat dingen verteld over de ontknoping. Jammer, want de andere 3 boeken die ik over Maria Wern gelezen heb, zijn erg goed.
There was a time some years back when I really liked to read Scandinavian (mostly Swedish) detective stories. Silverkronan was one of those books I found in the library and read in that phase. Since, I've shifted my orientation to a much wider variety of books and I noticed it really has been some time since I read anything Scandinavian...
Two dead bodies, only one thing that seems to connect them: signs of a snakebite.
It was a nice fast read, though the story was quite forgettable and not unlike many other detectives. It was the first (and so far only) book I read by Anna Jansson so I'm unable to compare her books, but I've heard this is considered one of her weaker ones. There are a lot of shifting POVs which IMHO could have been less, so I would have been able to connect more with the characters...
Luin hopelantin tuplakirjana (jota ei löydy goodreadsissa tai bookcrossingissa isbn:n perusteella) Loputtoman unen kanssa, mutta ihan arvostelumielessä merkkaan tämän yksittäisenä kirjana.
Tarinana Hopealantti on mielenkiintoinen. Murhan peittelyyn tahattomasti sotkeutuvan Monan ongelmallisen elämän aukeaminen on kiehtovaa, mutta surkeaa. Hahmot ovat edelleen huonoja ihmisiä, mutta päähahmo Maria Wernin avio-ongelmat ja itsekeskeinen mies Krister on esillä vähemmän. Silti molemmat ovat ihan käsittämättömiä ääliöitä juttuineen. Loppuratkaisu hämmensi taas sillä, että muutaman sadan sivun tarinan loppu aukeaa ja ratkeaa viimeisen neljän aikana. Ja minä pidin Kingin sedän nopeita loppuja hämmentävän lyhyinä, tämä vie kyllä voiton niistäkin.
Paras Janssonin dekkari tähän mennessä. Kun Maria ja miehensä ovat erossa, kulkee tarina Marian kannalta paljon paremmin. Tällä kertaa murhaaja oli todella vaikea keksiä, vaikka vihjeitä siihen suuntaan annettiin kyllä. Ehdokkaita vaan oli niin monta, kaikki Monan pojat ja naapuri ja vaikka ketkä... Välllä oli vaikea pysyä kärryillä siitä, kuka onkaan kuka ja kenellekin sukua. Kaikkiaan kuitenkin hyvä kirja ja tosiaan tähänastisista Wern-dekkareista paras.
This entire review has been hidden because of spoilers.
En man försvinner spårlöst på Gotlandsbåten, Maria Wern och hennes kolleger Hartman och Arvidsson sommarvikarierar på Gotland och får ta hand om undersökningen kring den försvunna mannen. Men försvann mannen verkligen från båten? Dagar efter anmälan så återfinns ett sargat lik.
Spännande, lite bökigt att komma in i historien i början men det klarnar mot slutet, kul att mördaren inte var uppenbar tidigt i boken utan det var mot slutet man förstod hur allt hängde ihop, bra handling.
ingen stor skönlitteratur, men ändå en bra bok att förlänga semestern. man drömmer sig tillbaka till ön när man läser alla beskrivningar av välbekanta ställen.