Huvudpersonen i Johan Klings debutroman är inte i ett lyckligt skede av sitt liv. Han är inte eftertraktad i sitt jobb som frilansande TV-producent. Han är osäker på sitt förhållande. Romanen utspelas under en dag, under vilken alla hans tillvaros misslyckanden ska stråla samman.
Människor helt utan betydelse är både en bitterljuv kärleksroman och en skarpsynt beskrivning av Stockholms unga mediaelit. En sekelslutsroman för vår egen tid.
Johan Kling, f. 1962, var en av grundarna bakom bandet Ratata. Han har arbetat med en rad tv-produktioner och för sin debutfilm, Darling, belönades han bland annat med Svenska Filmkritikerförbundets pris för bästa film.
Vemod och osäkerhet är två känslor som genomsyrar Johan Klings debutroman ”Människor helt utan betydelse”. Som läsare får man följa Magnus under en dag i juni, när han rastlöst väntar på ett samtal från ”sin” Josefin. Boken är skriven ur Magnus perspektiv och man får följa hans osammanhängande tankar som främst kretsar kring Josefin men även andra observationer av omgivningen.
Själv blir jag väldigt frustrerad över honom som person samtidigt som jag också känner medlidande. Magnus är drygt 30 år och praktiskt taget arbetslös men är inte handlingskraftig nog att göra något åt saken. Han är mycket självmedveten och förstår vad han borde göra annorlunda, problemet är att han varken vågar eller orkar. Han erkänner själv; ”Jag mår inte bra av att vara pank hela tiden.” Han är deprimerad och borde hitta någon att prata med. Jag hade som en klump i magen när jag läste boken och blev stressad av att följa Magnus tankegångar.
Något som jag reagerade på var det faktum att en så asocial människa som Magnus stötte på så himla många bekanta under sin lilla utflykt i stan. Detta är inte den viktigaste detaljen i boken men det var någonting jag fastnade för. Vanligtvis om du är i stan och ser någon du inte gärna vill träffa undviker du den personen, i sann stockholmsanda.
Ett citat som enligt mig kan ”förklara” Magnus handlande och tankar är följande; ”Jag ville väl bli älskad, som alla andra.”
Jag förstår verkligen inte tanken med den här boken. Det händer INGENTING. Huvudkaraktären går mest planlöst runt och är osäker och tycker synd om sig själv. Han stöter på massa människor som man som läsare inte får någon förklaring till vilka de är, och inte fyller de heller någon funktion i berättelsen. Det är dessutom massa lösa trådar som aldrig löses upp. Vad händer med jobben? Vad var det i kuvertet? Hur gick det med tjejen???? Boken känns som ett första utkast, den andra halvan glömdes bort på en hårddisk. Den är slarvigt och inkonsekvent skriven. Riktigt dåligt.
Jag har nog redan läst den. Liksom Ut och stjäla hästar get varje sida en vag déjà vu. Huvudpersonen är ingen man vill tillbringa tid med, och ingen man minns. Kanske är det just det som är poängen. Tur att boken är kort.
En långdragen dag i hans ångestfyllda händelsefattiga liv. Kringvirrande med likgiltighet och obeslutsamhet låter han ångesten ta över och styra hans dag. Med ett slut som får hans sviter att smittar av sig på läsaren skulle boken kunna vara en reklam. "Känner du igen dig? Sök hjälp".
En kort roman. Började trevande men händelserna innan slutet, speciellt på restaurangen, är väldigt välskrivna. Speglar så väl "jag är där fysiskt men huvudet är någon annanstans" hos karaktären. Det är tur att brevet finns i romanen för den gör att läsaren vill läsa klart.
En recensent på SR har jämfört Kling med Söderberg - det är en skymf. Inte i närheten! Den här boken hade varit tjänat på att vara dubbelt så lång, och andra halvan handlat om när det vänder och hur världen, så som huvudkaraktären Magnus ser den, ändrar form. Tyvärr består den nu bara av den halvan som består av dystopi och självömkande, vilket faktiskt mest blir tradigt.
Generositet är att ge bort nåt utan att lägga det på minnet.
Det här är den första boken jag läst i en personlig satsning på att omfamna litteraturen. En mycket bra start skulle jag säga, i form av en lättläst och lagom roande skildring av en människas misär, en varm sommardag i Stockholm i slutet av 1990-talet. Hög igenkänningsfaktor varvat med sympati.