What do you think?
Rate this book
Adoptionerna: ett granskande reportage
Fattiga familjer som blivit bestulna på sina barn. Adopterade som vuxit upp med uppdiktade berättelser om sin första tid i livet. Och en svensk stat som duckat ansvar.
År 2021 slog Dagens Nyheters granskning av adoptionsindustrin ner som en bomb. Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud belönades med Stora Journalistpriset i kategorin Årets avslöjande, Guldspaden och Röda korsets journalistpris.
I Adoptionerna fördjupar de historien om misstänkta brott kopplade till internationella adoptioner till Sverige från mitten av 1900-talet fram till i dag. De träffar adopterade som fått sina identiteter tvättade, föräldrar som tvingats sörja dödförklarade bebisar och avslöjar ett svenskt system som än i dag sätter svenskars barnlängtan framför mänskliga rättigheter.
"...läsningen är smärtsam men också nödvändig."
Borås Tidning
"Adoptionerna är en utomordentligt viktig granskning och en lysande bok."
BTJ
Patrik Lundberg är reporter på Dagens Nyheter och författare. Han mottog 2020 Publicistklubbens pris Guldpennan. Han har skrivit flera böcker, bland annat de uppmärksammade romanenerna Gul utanpå och Fjärilsvägen. Lundberg nominerades till Stora Journalistpriset 2019 i kategorin Årets röst och tilldelades Studieförbundet Vuxenskolans Författarpris 2021.
Alexander Mahmoud är fotograf på Dagens Nyheter och författare. Han debuterade 2015 med Mellan rummen. Han har tidigare nominerats till Stora journalistpriset vid två tillfällen, 2015 i kategorin Årets berättare och 2018 i kategorin Årets röst.
Josefin Sköld är undersökande reporter på Dagens Nyheter. Hon har bland annat avslöjat stora brister i rättssäkerheten kring barn, som i fallet Lilla hjärtat, för vilket hon 2020 blev nominerad till Stora Journalistpriset i kategorin Årets avslöjande. Detta är hennes debut som författare.
År 2021 slog Dagens Nyheters granskning av adoptionsindustrin ner som en bomb. Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud belönades med Stora Journalistpriset i kategorin Årets avslöjande, Guldspaden och Röda korsets journalistpris.
I Adoptionerna fördjupar de historien om misstänkta brott kopplade till internationella adoptioner till Sverige från mitten av 1900-talet fram till i dag. De träffar adopterade som fått sina identiteter tvättade, föräldrar som tvingats sörja dödförklarade bebisar och avslöjar ett svenskt system som än i dag sätter svenskars barnlängtan framför mänskliga rättigheter.
"...läsningen är smärtsam men också nödvändig."
Borås Tidning
"Adoptionerna är en utomordentligt viktig granskning och en lysande bok."
BTJ
Patrik Lundberg är reporter på Dagens Nyheter och författare. Han mottog 2020 Publicistklubbens pris Guldpennan. Han har skrivit flera böcker, bland annat de uppmärksammade romanenerna Gul utanpå och Fjärilsvägen. Lundberg nominerades till Stora Journalistpriset 2019 i kategorin Årets röst och tilldelades Studieförbundet Vuxenskolans Författarpris 2021.
Alexander Mahmoud är fotograf på Dagens Nyheter och författare. Han debuterade 2015 med Mellan rummen. Han har tidigare nominerats till Stora journalistpriset vid två tillfällen, 2015 i kategorin Årets berättare och 2018 i kategorin Årets röst.
Josefin Sköld är undersökande reporter på Dagens Nyheter. Hon har bland annat avslöjat stora brister i rättssäkerheten kring barn, som i fallet Lilla hjärtat, för vilket hon 2020 blev nominerad till Stora Journalistpriset i kategorin Årets avslöjande. Detta är hennes debut som författare.
- GenresNonfiction
289 pages, Hardcover
Published September 23, 2022
1 person is currently reading
100 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 10 of 10 reviews
March 28, 2024
Det har redan gått tre år sedan Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud genom Dagens Nyheter granskade adoptionsindustrin och för Barn till varje pris belönades med bland andra Stora Journalistpriset. Adoptionerna är ett granskande reportage på närmare trehundra sidor som fördjupar sig i hur systematiska stölder av barn pågått trots svenska statens kännedom.
Adoptionscentrum som startades av Margareta Ingelstam 1969, var världens näst största adoptionsförening. Fram till 2020 hade över 25000 barn från 60 länder förmedlats till Sverige. Uppsåtet varit åtminstone delvis gott, men också oaktsamt. Klarlagt är att det funnits en nationell självbild som sa att barn alltid fick det bättre i Sverige även om de hade föräldrar i sina hemländer.
”Jag har ju haft det bra i Sverige, men jag har också berövats mitt liv i Chile och min biologiska familj. De har saknats mig. Om man får vara bortskämd och säga så.”
Adopterade berättar om hur de utsatts för rasifiering, att de saknat familjemedlemmar att spegla sig i, osäkerhet kring sin egen föräldraförmåga när man tror att man är avkomma till en som övergivit sitt barn. En rapport från MFoF (2022) visar bland annat att ”internationellt adopterade löper fördubblad risk att någon gång vårdas inneliggande i psykiatrisk vård jämfört med infödda svenskar. Hög risk för skilsmässa och svårigheter att etablera partnerförhållanden leder till att internationellt adopterade betydligt oftare än andra i det svenska samhället lever ensamma som vuxna. Enligt rapporten är det troligt att detta bidrar till den höga risken för depression och självmord hos de internationellt adopterade.”
Författarna intervjuar mängder med människor från olika länder; Chile, Colombia, Sydkorea, Sri Lanka, Guatemala, Peru, Rumänien, Indien, Thailand, Vietnam, Brasilien, Lettland. De ser då att förfarandet är strukturellt. (Kina avviker där ettbarnspolitiken var anledning till att många nyfödda flickor blev offer för barnhandel.)
De som fick sina barn stulna var inte sällan fattiga ensamstående mammor på landsbygden med låg utbildning. Flertalet tillhörde ursprungsbefolkningen och kunde kanske inte landets majoritetsspråk. Några har kommit ifrån sina barn på grund av naturkatastrofer. De blev sen felaktigt beskrivna som mentalsjuka, prostituerade, kriminella.
I de flesta länderna fanns bestämmelser som avsåg att barnen i första hand skulle adopteras inom landet. Men detta kontrollerades dåligt och efterlevdes alltså inte. Sverige fortsatte att godkänna adoptioner från länder som inte skrivit under Haagkonventionen som skulle garantera rättssäkerhet. Den svenska tillsynsmyndigheten Nia hade ingen verklig funktion. Författarna visar i sin granskning att svenska politiker i flera regeringar fått information om mutor och korruption, kidnappningar och stölder av barn, babyfarmer med inlåsta mammor (adoptionsindustrin har fått allt större konkurrens av en annan smutsig kroppshandel; surrogatindustrin), men utan att ingripa.
”Vi hade avslöjat ett system som satte barnlösa svenskars längtan framför fattiga föräldrars rätt till sina barn, men i landet lagom gick folk vidare.”
Granskningen är skjutjärnsjournalistik när den är som bäst. Oegentligheter blottläggs, makthavare ifrågasätts, offer får upprättelse, andra får skämmas, kunskap och ökad medvetenhet sprids. För detta förtjänar dessa journalister en särskild plats i himmelen. Men tyvärr är boken ingen läsfest. Författarna har prioriterat kvantitet varför texten består av många korta avsnitt om många olika personer. Det blir splittrat och jag saknar att bli sådär drabbad och berörd som jag exempelvis blev av Skuldsatt. Jag finner det dessutom fullkomligt onödigt med små tillägg om väder och personers yttre.
Adoptionscentrum som startades av Margareta Ingelstam 1969, var världens näst största adoptionsförening. Fram till 2020 hade över 25000 barn från 60 länder förmedlats till Sverige. Uppsåtet varit åtminstone delvis gott, men också oaktsamt. Klarlagt är att det funnits en nationell självbild som sa att barn alltid fick det bättre i Sverige även om de hade föräldrar i sina hemländer.
”Jag har ju haft det bra i Sverige, men jag har också berövats mitt liv i Chile och min biologiska familj. De har saknats mig. Om man får vara bortskämd och säga så.”
Adopterade berättar om hur de utsatts för rasifiering, att de saknat familjemedlemmar att spegla sig i, osäkerhet kring sin egen föräldraförmåga när man tror att man är avkomma till en som övergivit sitt barn. En rapport från MFoF (2022) visar bland annat att ”internationellt adopterade löper fördubblad risk att någon gång vårdas inneliggande i psykiatrisk vård jämfört med infödda svenskar. Hög risk för skilsmässa och svårigheter att etablera partnerförhållanden leder till att internationellt adopterade betydligt oftare än andra i det svenska samhället lever ensamma som vuxna. Enligt rapporten är det troligt att detta bidrar till den höga risken för depression och självmord hos de internationellt adopterade.”
Författarna intervjuar mängder med människor från olika länder; Chile, Colombia, Sydkorea, Sri Lanka, Guatemala, Peru, Rumänien, Indien, Thailand, Vietnam, Brasilien, Lettland. De ser då att förfarandet är strukturellt. (Kina avviker där ettbarnspolitiken var anledning till att många nyfödda flickor blev offer för barnhandel.)
De som fick sina barn stulna var inte sällan fattiga ensamstående mammor på landsbygden med låg utbildning. Flertalet tillhörde ursprungsbefolkningen och kunde kanske inte landets majoritetsspråk. Några har kommit ifrån sina barn på grund av naturkatastrofer. De blev sen felaktigt beskrivna som mentalsjuka, prostituerade, kriminella.
I de flesta länderna fanns bestämmelser som avsåg att barnen i första hand skulle adopteras inom landet. Men detta kontrollerades dåligt och efterlevdes alltså inte. Sverige fortsatte att godkänna adoptioner från länder som inte skrivit under Haagkonventionen som skulle garantera rättssäkerhet. Den svenska tillsynsmyndigheten Nia hade ingen verklig funktion. Författarna visar i sin granskning att svenska politiker i flera regeringar fått information om mutor och korruption, kidnappningar och stölder av barn, babyfarmer med inlåsta mammor (adoptionsindustrin har fått allt större konkurrens av en annan smutsig kroppshandel; surrogatindustrin), men utan att ingripa.
”Vi hade avslöjat ett system som satte barnlösa svenskars längtan framför fattiga föräldrars rätt till sina barn, men i landet lagom gick folk vidare.”
Granskningen är skjutjärnsjournalistik när den är som bäst. Oegentligheter blottläggs, makthavare ifrågasätts, offer får upprättelse, andra får skämmas, kunskap och ökad medvetenhet sprids. För detta förtjänar dessa journalister en särskild plats i himmelen. Men tyvärr är boken ingen läsfest. Författarna har prioriterat kvantitet varför texten består av många korta avsnitt om många olika personer. Det blir splittrat och jag saknar att bli sådär drabbad och berörd som jag exempelvis blev av Skuldsatt. Jag finner det dessutom fullkomligt onödigt med små tillägg om väder och personers yttre.
February 23, 2023
en otroligt viktig och välskriven bok
May 9, 2023
Wow. Illamående. Fruktansvärt bra reportage bok! Jag började läsa den inför Lundbergs besök på mitt bibliotek (16:e i Sollentuna!), men vad glad jag är att ha läst den. Tragisk, svår, men extremt viktig för att lyfta de skador som Sverige har orsakat personer genom en adoptionsrörelse helt utan tyglar.
October 11, 2022
Otroligt viktig bok. Den är hemsk att läsa (speciellt som jag som har en bebis själv och inse att många vittnesmål handlar om personer som var i samma ålder som min bebis när dom blev stulna) men också viktig.
June 20, 2023
”Rosa Ortiz fick ett sista år tillsammans med sina döttrar. Hon dog i sviterna av en hjärtoperation.
[…]
I huset i San Lorenzo fanns Rosa Ortiz ägodelar kvar: ett litet Jesusbarn i plast, en kittel i aluminium. Och en svart portmonnä i fuskskinn, inlindad i flera lager trasor. Den innehöll pengarna hon skulle ge till sina döttrar när de kom tillbaka.
Systrarna hade räknat sedlar och mynt, det var drygt 20 000 colombianska peso.
47 svenska kronor.”
En av de absolut bästa granskande reportageböcker jag någonsin läst. De tre författarna har gjort en gedigen och omfattande granskning av missförhållandena i de internationella adoptionerna till Sverige under den senare delen av 1900-talet och framåt. Vad vi får ta del av i den här boken är så fruktansvärt att man på riktigt blir illamående. Hur det på ett systematiskt sätt har tillåtits att barn kidnappas från sina föräldrar för att hamna i rika länder såsom Sverige. Inte bara är det problematiskt, utan den äckliga synen i det svenska samhället om att vi skulle vara mer lämpade oavsett anledning att ta hand om barnen, för att de är från fattiga omständigheter? Kolonisatörsandan stinker intensivt över hela mentaliteten. Att staten och myndigheterna till råga på det fått in otaliga rapporter om att saker inte står rätt till, men att det ändå fått fortsätta, vad säger man ens? Föräldrarnas ofrivilliga barnlöshet och inställning under ytan att man som människa har rätt till barn. I vissas fall vad de tror är lagligt, för andra medvetet olagligt.
”Den fick åtminstone en märkbar effekt [ratificeringen av Haag-konventionen]: antalet adoptioner från länder som undertecknat minskade – och antalet adoptioner från länder som inte undertecknat konventionen låg kvar på samma nivåer, eller ökade.
Det kunde inte bli tydligare. Från länder som förband sig att förmedla rättssäkra adoptioner kom det färre barn till Sverige.
Regeringen visste.
Om babyfarmer. Om stölder av barn. Om korruption.
De visste allt det här – för ett kvarts sekel sedan.”
När författarna sedan berättar om hur DN-reportaget publicerades och det inkom otaliga mail från upprörda läsare för att man inte hade fokuserat på adoptivföräldrarna. Hur synd det är om dom, vem visar deras sida? Hur flera av de adopterade barnen fått försvenskade namn och kommentarer från släkt eller nära när man velat prata om sin bakgrund som att man är jobbig och skapar obekväma situationer. ”Du hamnade i Sverige!” säger dom, som att det i sig är ett privilegium stort nog att rättfärdiga och kräva att adoptivbarnen inte ska vara ledsna eller besvikna. Över att faktiskt ha blivit berövade ett helt liv. Där dom levt i ovisshet eller i en falsk verklighet där de trott att de var oönskade av sina föräldrar. Medan sanningen var att föräldrarna i Chile, Sydkorea, Colombia, Indien och Etiopien än idag sörjde de förlorade barnen.
“Vi hade avslöjat ett system som satte barnlösa svenskars längtan framför fattiga föräldrars rätt till sina barn, men i landet lagom gick folk vidare.
De adopterade hade väl ändå fått det bättre här?”
Vi får höra några av de svenska adoptivföräldrarnas historier och helt ärligt är skakande. Ett par ville så gärna ha barn att de adopterade en flicka och pojke från Kina. Redan i processen upptäckte dom att det var något konstigt med pappren men gick vidare med beslutet ändå. Det visade sig att barnen hade kidnappats. Då frågar man sig om inte dessa föräldrar satte sina egna behov först? Deras önskan efter barn vägde tyngre än barnets absolut bästa. Det är något skrämmande själviskt i det hela, att man är villig att vara selektivt blind för att få det man vill ha. Som att dom har rätt till det. Det fullkomligt vänder sig i magen när dom vidare berättar hur dom råkar hitta flickans biologiska mamma och syskon i Kina, som serverar dem mat, medan de drar upp en fotobok för att visa hur livet i Sverige varit? När de precis fått reda på att flickan kidnappats av polisen och att familjen letat efter henne sen dess?
”Vi ville veta hur Adoptionscentrum såg på sitt eget ansvar för de oetiska, och i vissa fall illegala, adoptionerna.
Kerstin Gedung bad om att få frågorna på förhand, via mejl och svara samma väg.
Efter att ha fått våra frågor på mejl återkom Kerstin Gedung med ett oväntat besked: hon ville inte medverka alls.
I ett mejl motiverade hon beslutet med att vår rapportering och våra frågor utgick från en föreställning om hur adoptioner gick till som ”saknade både sakkunskap och förståelse”.
Kerstin Gedung menade att vår granskning saknade ett barnperspektiv och hänvisade till artikel 21 i barnkonventionen, som syftar till att staten vid adoption ska ”säkerställa att största vikt ges till vad som bedöms vara barnets bästa”.
Detta betydde, enligt Adoptionscentrum, ”att myndigheter både då och nu ibland ser sig tvungna att fatta beslut som strider mot de biologiska föräldrarnas önskemål.”
I och med att historien växer allt större framkommer det allt tydligare att Adoptionscentrum ännu inte ser sin roll i det hela. Representanter nekar till intervjuer och när de väl kommenterar händelserna är det inte till deras fördel. Trots omfattande bevisning, dokument, vittnesmål och adoptivbarnens egna berättelser fortsätter man systematiskt insistera på att man gjort rätt och att allt gått rätt till. Hur länge ska föreningen få fortsatt förtroende att omhänderta barn, utan att en riktig granskning görs?
Allra tyngst var det att läsa mammornas historier. Författarnas grävande tog dom hela vägen till flera av länderna för att själva få tag på de biologiska föräldrarna. Att höra mammornas vittnesmål medan de storgråter, skakar och viker bort blicken. Detta fortsätter ske i dagens Sverige. Vi borde och ska veta bättre, sådana här systemfel ska inte kunna begås, i den här omfattningen, i ett välbärgat demokratiskt land.
[…]
I huset i San Lorenzo fanns Rosa Ortiz ägodelar kvar: ett litet Jesusbarn i plast, en kittel i aluminium. Och en svart portmonnä i fuskskinn, inlindad i flera lager trasor. Den innehöll pengarna hon skulle ge till sina döttrar när de kom tillbaka.
Systrarna hade räknat sedlar och mynt, det var drygt 20 000 colombianska peso.
47 svenska kronor.”
En av de absolut bästa granskande reportageböcker jag någonsin läst. De tre författarna har gjort en gedigen och omfattande granskning av missförhållandena i de internationella adoptionerna till Sverige under den senare delen av 1900-talet och framåt. Vad vi får ta del av i den här boken är så fruktansvärt att man på riktigt blir illamående. Hur det på ett systematiskt sätt har tillåtits att barn kidnappas från sina föräldrar för att hamna i rika länder såsom Sverige. Inte bara är det problematiskt, utan den äckliga synen i det svenska samhället om att vi skulle vara mer lämpade oavsett anledning att ta hand om barnen, för att de är från fattiga omständigheter? Kolonisatörsandan stinker intensivt över hela mentaliteten. Att staten och myndigheterna till råga på det fått in otaliga rapporter om att saker inte står rätt till, men att det ändå fått fortsätta, vad säger man ens? Föräldrarnas ofrivilliga barnlöshet och inställning under ytan att man som människa har rätt till barn. I vissas fall vad de tror är lagligt, för andra medvetet olagligt.
”Den fick åtminstone en märkbar effekt [ratificeringen av Haag-konventionen]: antalet adoptioner från länder som undertecknat minskade – och antalet adoptioner från länder som inte undertecknat konventionen låg kvar på samma nivåer, eller ökade.
Det kunde inte bli tydligare. Från länder som förband sig att förmedla rättssäkra adoptioner kom det färre barn till Sverige.
Regeringen visste.
Om babyfarmer. Om stölder av barn. Om korruption.
De visste allt det här – för ett kvarts sekel sedan.”
När författarna sedan berättar om hur DN-reportaget publicerades och det inkom otaliga mail från upprörda läsare för att man inte hade fokuserat på adoptivföräldrarna. Hur synd det är om dom, vem visar deras sida? Hur flera av de adopterade barnen fått försvenskade namn och kommentarer från släkt eller nära när man velat prata om sin bakgrund som att man är jobbig och skapar obekväma situationer. ”Du hamnade i Sverige!” säger dom, som att det i sig är ett privilegium stort nog att rättfärdiga och kräva att adoptivbarnen inte ska vara ledsna eller besvikna. Över att faktiskt ha blivit berövade ett helt liv. Där dom levt i ovisshet eller i en falsk verklighet där de trott att de var oönskade av sina föräldrar. Medan sanningen var att föräldrarna i Chile, Sydkorea, Colombia, Indien och Etiopien än idag sörjde de förlorade barnen.
“Vi hade avslöjat ett system som satte barnlösa svenskars längtan framför fattiga föräldrars rätt till sina barn, men i landet lagom gick folk vidare.
De adopterade hade väl ändå fått det bättre här?”
Vi får höra några av de svenska adoptivföräldrarnas historier och helt ärligt är skakande. Ett par ville så gärna ha barn att de adopterade en flicka och pojke från Kina. Redan i processen upptäckte dom att det var något konstigt med pappren men gick vidare med beslutet ändå. Det visade sig att barnen hade kidnappats. Då frågar man sig om inte dessa föräldrar satte sina egna behov först? Deras önskan efter barn vägde tyngre än barnets absolut bästa. Det är något skrämmande själviskt i det hela, att man är villig att vara selektivt blind för att få det man vill ha. Som att dom har rätt till det. Det fullkomligt vänder sig i magen när dom vidare berättar hur dom råkar hitta flickans biologiska mamma och syskon i Kina, som serverar dem mat, medan de drar upp en fotobok för att visa hur livet i Sverige varit? När de precis fått reda på att flickan kidnappats av polisen och att familjen letat efter henne sen dess?
”Vi ville veta hur Adoptionscentrum såg på sitt eget ansvar för de oetiska, och i vissa fall illegala, adoptionerna.
Kerstin Gedung bad om att få frågorna på förhand, via mejl och svara samma väg.
Efter att ha fått våra frågor på mejl återkom Kerstin Gedung med ett oväntat besked: hon ville inte medverka alls.
I ett mejl motiverade hon beslutet med att vår rapportering och våra frågor utgick från en föreställning om hur adoptioner gick till som ”saknade både sakkunskap och förståelse”.
Kerstin Gedung menade att vår granskning saknade ett barnperspektiv och hänvisade till artikel 21 i barnkonventionen, som syftar till att staten vid adoption ska ”säkerställa att största vikt ges till vad som bedöms vara barnets bästa”.
Detta betydde, enligt Adoptionscentrum, ”att myndigheter både då och nu ibland ser sig tvungna att fatta beslut som strider mot de biologiska föräldrarnas önskemål.”
I och med att historien växer allt större framkommer det allt tydligare att Adoptionscentrum ännu inte ser sin roll i det hela. Representanter nekar till intervjuer och när de väl kommenterar händelserna är det inte till deras fördel. Trots omfattande bevisning, dokument, vittnesmål och adoptivbarnens egna berättelser fortsätter man systematiskt insistera på att man gjort rätt och att allt gått rätt till. Hur länge ska föreningen få fortsatt förtroende att omhänderta barn, utan att en riktig granskning görs?
Allra tyngst var det att läsa mammornas historier. Författarnas grävande tog dom hela vägen till flera av länderna för att själva få tag på de biologiska föräldrarna. Att höra mammornas vittnesmål medan de storgråter, skakar och viker bort blicken. Detta fortsätter ske i dagens Sverige. Vi borde och ska veta bättre, sådana här systemfel ska inte kunna begås, i den här omfattningen, i ett välbärgat demokratiskt land.
October 14, 2022
En god introduktuon till ett problemkomplex som verkligen är enormt, man blir matt. Boken lyckas ganska väl med att lägga fram och ge en bild av just de svindlande proportionerna, med mängder av vittnesmål och med ett grundläggande kartläggande av adoptionsindustriella upplägg i många länder. Det handlar om ett halvsekels historia och om ca hela världen. Det är svårt att lasta författarna för att det blir svårt att få till en överblick över allt detta som är riktigt tydlig och klargörande – men nog hade man kunnat önska att den här boken inte var fullt så hetsig och stökig i upplägg och framställning. Kort sagt är det väl övergången från löpande granskning i dagstidning till en sammansatt helhet i bokform som tycks ha varit otillräckligt genomarbetad, och oputsad. Likafullt en värdefull bok.
July 30, 2023
Jag plockade upp denna och kunde inte lägga ner den. Läste ut på mindre än 24 timmar. Förundrades och förfärades över människors ovilja att ta ansvar för alla dessa bevisade stölder. Av barn. Häpnade över den återkommande inställningen att det på nåt vis skulle vara okej att stjäla. Barn. För att man haft nån slags självgod bild av svenska adoptivfamiljer som bättre än de biologiska i barnens hemländer. Det är sjukt. Det är så gränslöst rasistiskt.
Det blir så tydligt, av historierna som berättas, hur fattigdomen är nyckeln till att dessa systematiska stölder kunnat fortgå. De fattiga mödrarna, mödrarna utan någon makt, har sörjt och gått sönder, utan att ha några medel för att skipa rättvisa. De som däremot haft den maken har konsekvent blundat, skyllt på någon annan, i decennier. Det är så fruktansvärt skamligt.
Det blir så tydligt, av historierna som berättas, hur fattigdomen är nyckeln till att dessa systematiska stölder kunnat fortgå. De fattiga mödrarna, mödrarna utan någon makt, har sörjt och gått sönder, utan att ha några medel för att skipa rättvisa. De som däremot haft den maken har konsekvent blundat, skyllt på någon annan, i decennier. Det är så fruktansvärt skamligt.
April 25, 2023
Journalistik när den är som bäst.
July 6, 2023
Vill bara veta mer.
January 7, 2024
Adoptionerna är en av de viktigaste böcker jag läst på länge. Dels utifrån hur den lyfter problematiken kring internationella adoptioner men även utifrån att jag är ett av de stulna barnen från Chile.
Boken återberättar framförallt oegentligheter i adoptioner från Chile, Kina och Sydkorea men det är exempel från de flesta länder som adopterat till Sverige. Boken trycker på de biologiska föräldrarnas rätt till sina barn. Barn som blev dödförklarade direkt efter födseln, tagna på gatan, tagna från daghem (som dagis och nattis såväl kort som lång tidsvistelse), erbjuden avlastning där barnen bara försvann...
Min historia liknar många andras och upptäcktes 2018. Jag fick möjlighet att höra den riktiga historien från min biologiska mamma.
Denna bok kan omöjligen lämna någon osäker på om dessa brott har skett eller inte.
Boken återberättar framförallt oegentligheter i adoptioner från Chile, Kina och Sydkorea men det är exempel från de flesta länder som adopterat till Sverige. Boken trycker på de biologiska föräldrarnas rätt till sina barn. Barn som blev dödförklarade direkt efter födseln, tagna på gatan, tagna från daghem (som dagis och nattis såväl kort som lång tidsvistelse), erbjuden avlastning där barnen bara försvann...
Min historia liknar många andras och upptäcktes 2018. Jag fick möjlighet att höra den riktiga historien från min biologiska mamma.
Denna bok kan omöjligen lämna någon osäker på om dessa brott har skett eller inte.
Displaying 1 - 10 of 10 reviews