Kungälv, några år in på 00-talet. Felix, Eddie, Mikko och Andy startar ett band för att bli något. För att komma bort från sig själva. Från allt. För att LEVA. De lyckas direkt. Men bara med att komma bort från sig själva. Vägen hem visar sig vara svårare.
”Det enda jag ville var att befinna mig på en bra plats i skallen, styra in det portabla tankehotellet i en fredad zon. Alla medel var tillåtna, bokstavligt talat.”
Marcus Berggren, f. 1990, är uppvuxen i Kungälv utanför Göteborg. Han jobbar som komiker och skribent. En bra plats i skallen är hans debutroman.
Jag velar mellan en tre aller fyra i betyg, för det här är den roligaste bok jag läst på länge, skrattade högt många gånger av de klockrena metaforerna. Språket är eget och starkt, jag hör hans röst när jag läser. Samtidigt är det en väldigt mörk historia och det roliga fastnar lätt i halsen.
Där det brister för mig är kanske att fest- och droghistorier slutar vara intressanta efter en stund, oavsett hur välskrivna eller galna de är. Boken är bra, men kunde ha varit ännu bättre om den redigerats hårdare. 50-100 sidor kortare hade gjort den till en tätare läsupplevelse.
Kommer garanterat läsa nästa bok av Marcus, för han har något unikt på gång.
Brutalt rolig. Som om "Torkel i knipa" och "Requiem for a dream" fått en unge som av någon outgrundlig anledning pratar riktigt bred göteborgska. Lyckas oftast gå en bra balans mellan att å ena sidan ge ett gapskratt på varje sida, och å andra sidan ändå visa misären karaktärerna sjunker ner i.
Jag är lite partisk eftersom att jag gillar Marcus Berggren så egentligen hade den kanske fått 4 stjärnor av mig. Boken var jättebra och jag älskade verkligen slutet och början av den. Dock tycker jag att en stor del av boken är ganska seg och repetitiv. Den hade kunnat vara kortas ner och vissa delar hade kunnat strykas, enligt mig. Den handlar om sjuka historier om att växa upp i en liten kommun och framförallt droghistorier från Marcus ungdom. Kapitelerna svävar hela tiden mellan komedi och misär. Tror jag inte gillade historierna jättemycket eftersom att jag personligen inte relaterar till karaktärerna. Men en jättebra och rolig debut!
Detta var en en riktigt ”ride” att åka med på. Marcus humor är ju från och till kränkande för ungefär alla slags människor (inklusive honom själv), så kanske går det liksom hela varvet runt eller så funkar det för att han besitter någon slags oklar älskvärdhet, jag vet inte riktigt.
Denna roman som är tydligt verklighetsbaserad (men troligen med en del tvistar och omskrivningar) är kul många gånger, ibland väldigt kul, andra gånger är det mer allvar som sipprar fram men ändå med Marcus egen ton. Han är en ganska fascinerande berättare ändå Marcus, kan inte säga att jag läst nåt liknande tidigare, fängslande och knasigt, tillspetsat men lyckas ändå skapa igenkänning (trots att det är väldigt få procent av berättelsen som egentligen liknar mitt liv).
Jag lyssnar på den med hans egen uppläsning och det hade aldrig funkat lika bra med nån annans röst.
(En mycket smal referens, men känns som att lyssna på en väldigt okristlig Munken & Kulan.)
Marcus Berggrens debutroman. Min nya favoritbok, någonsin.
En bok som väcker så många känslor att det knappt känts mänskligt möjligt att göra men Marcus gjorde det. Tankeväckande samt ögonöppnande för de som ej levt det liv som huvudkaraktären Felix gjort. En semi-biografisk, ”Baserad på overkliga händelser” men ändå är delar så sant det kan bli i ett liv.
Att komma bort från världen och samhället, att komma bort från sig själv, att växa upp men inte där de andra är. Med så vackra beskrivningar och skildringar går det inte att lägga ifrån sig den och jag kan inte bläddra sida till sida utan att känna den där känslan i halsen. Känslan vi alla har eller haft eller som komma skall. Varje sida innehåller antingen delar som är det mest komiskt geniala skrivet i ord sedan Bibeln medans nästa sida kan innehålla de ord och bokstäver i rätt ordning som sätter din hjärna i obalans och känslorna lika vilsne som Dupond & Dupont i öknen.
Att se Felix som personen i början jämfört med slutet är lika omöjligt som att se Marcus som densamme innan hans debutroman. Ett slut som kan leda till en början och en början som är vägen mot slutet. Hatten av för Herr Krönikören, Maestro av ”hantera metaforer, vränga meningar, skapa bilder och ställa det vardagliga mot det absurda”, Herr Hopptorn,,, Marcus Berggren. Tack för den mest fantastiska bok jag läst hittills. Tack
Snodd del av en bok som snodde delar av hans egna liv samt snott citat: ”Well, I don’t like talkin’ to myself But someone’s gotta say it, hell”
Jag ville läsa den här. Dels för att jag med stor förtjusning läst krönikor som jag upplevt smått genialiska i din humoristiska träffsäkerhet. Dels för att Marcus växt upp i exakt samma bostadsområde som jag men typ tio år senare. Jag blev besviken. Förvisso innehåller den de mest träffsäkra beskrivningar av min egen uppväxt kvarter. Men det är som att Marcus inte har särskilt mycket av substans att berätta, att han är kär i varenda sekund av sin egen uppväxt. Han borde ha sållat bort ca 50%. Och lita på storyn istället för att försöka vrida ur ett skratt ur varje mening. Det hade kunnat bli bra. Det blev hemskt.
Marcus Berggren… var ska jag börja? Boken är som att gå på standup, fast själv. Jag småskrattade för mig själv halva boken. Andra halvan hade ett större allvar över sig, men humorn och dom klipska formuleringarna spottas ut genom hela boken. En riktig ordkonstnär, den där Marcus! Skadar inte heller att han som människa inte heller är så dum, men det hör väl egentligen inte till boken! En grym jäkla debut. Kan knappt vänta på en uppföljare. Mer sånt!
Sinnessjukt rolig och i sann "Marcus Berggren-anda". Tyvärr lite för lång för min smak. Hade gärna sett att några episoder togs bort för att hålla ett högre tempo i berättelsen. Men helt klart en strålande debut! Ser fram emot kommande böcker av Marcus!
Gillade språket. Ibland när kända personer använder liksom SIN röst som de blivit kända för är den så himla präglad av den tid boken skrivs i. Då blir jag sur för jag tänker ”din lilla dumdum, du måste ju fatta att det här kommer åldras skitdåligt. Om fem år kommer de som försöker läsa din bok bara cringea år hur otroligt 2016 den är” (ok ibland och ibland, det här är enbart baserat på vad jag tänkte när jag läste någon bok av Clara Henry för typ tio år sedan). Det var inte fallet med den här boken. Marcus Berggrens röst känns tidlös och adderar istället en rejäl dos av skoj till en annars väldigt mörk berättelse.
Andra saker var bra också men jag har inte kommit på hur jag ska formulera de sakerna än.
Saker som var mindre bra: Boken hade mått bättre av att vara typ kanske 100 sidor kortare. Det var en del trådar som togs upp som inte riktigt ledde någonstans. Och väldigt mycket historier om diverse knarkfester som blev lite långtråkiga efter ett tag.
Vissa karaktärer var inte lika välbyggda som andra. Då tänker jag främst på Alice, som ska vara huvudkaraktärens stora kärlek, eller iallafall något åt det hållet. Saker jag vet om Alice: hon är kort, snygg och tjallar inte för polisen när huvudkaraktären knarkar. Det räcker inte riktigt för att jag ska bry mig så värst om deras relation. Hon känns mest som någon slags fantastisk fantasikvinna som av någon anledning jag inte riktigt förstår är jättekär i en sönderknarkad nittonåring.
Tyckte det som hände i slutet kom lite väl fort från ingenstans.
Andra saker var mindre bra också men jag har inte kommit på hur jag ska formulera de sakerna än.
Tyckte över lag om boken. Den var fin och ful och rolig. Alltid trevligt.
Riktigt bra debutroman, läses stundtals som en standup-rutin på bästa möjliga sätt. Lite klena bikaraktärer, men jag köper det fullkomligt då huvudkaraktären är ett sånt sjukt rövhål att det känns logiskt att nästan ingen av de runt honom beskrivs i större detalj. Den tappar farten i mitten och slutet känns lite påklistrat men det köper jag också. Kanske har jag blivit såpass förförd av hur roligt Marcus Berggren skriver att jag förlåter varje narrativmässig brist.
Den här var mycket mörkare än jag trodde. Och visst den var rolig och Berggren har ett roligt sätt att skriva på men det var som att efter första halvan, när alkoholen och drogerna kom in i bilden som tonen, även om fortfarande skrivet på ett komiskt sätt, ändrades. Kändes väldigt destruktivt och "grabbig". Med det skrivet tyckte jag mestadels om boken ändå.
Otroligt långsam läsning men det är då verkligen inte Marcus Berggrens fel utan det ansvaret bär månaden maj. För Marcus Berggren skriver med tempo, humor och känslighet om ett liv där längtan efter frihet och stora världen är större än det mesta. En skicklig balans mellan det dramatiska och det vardagliga, det mörka och det ljusa, det tragiska och det komiska.
"Himlen färgas långsamt, den är ljussatt av en sol man inte ser. Solen är bakom nästa krön. Så känns det alltid när jag är med Eddie. Som att något bra väntar på oss, bara inte nu. Jag har en stark känsla av att jag är den enda av oss som tänker så. Eddie bara är där han är, och är som han är där."
Väldigt kul men tyvärr kändes det lite trampande när det gick igenom trippar efter trippar, tycker att det skulle ha kunnat kortats ned. Men underhållande, och kanske ändå en 3,5a. Skrattade faktiskt rakt ut av den vilket jag nog aldrig gjort av en bok tidigare?
Svårt att sätta ord på boken. Bara någon stark, nästan magisk, dragningskraft som gör att boken plötsligt betyder allt, även om man inte har nåt med den livsstilen som boken handlar om att göra.
Boken för Oktober var Marcus Berggrens debutroman "En bra plats i skallen". I boken får vi följa Felix som växer upp i Kungälv runt millennieskiftet. Han spelar i ett band med några vänner och han festar en del.
Jag lyssnade på ljudboken och jag är något ovan vid ljudbok. Men den är uppläst av Marcus själv och han gör det bra. Boken är välskriven och är fylld med humor och fina liknelser.
Det finns en hel del roliga berättelser men emellanåt känns boken för lång. Bokens starka sida är första halvan. Därefter tycker jag tyvärr den tappar och ebbar ut. Jag kunde inte heller riktigt relatera till just denna uppväxt, men det var ändå intressant att sätta sig in i en som levt med missbruk och alkohol så pass.
Jag vill ge boken högre men den kommer dessvärre bara upp i 3/5. Jag kanske läser om den i bokform istället, men troligtvis inte. Stark start, rörigt mot slutet.