Vem vänder man sig till när varken massmedierna, makthavarna eller ens egen dotter är villig att lyssna?
I sin skönlitterära debut skriver Eric Rosén om Marcus. Han har allt, ett bra jobb och en underbar relation. Men plötsligt förlorar han sin fru Charlotte i cancer efter en förödande felbehandling. Under tiden som följer gör Marcus allt som står i hans makt för att hantera det som hänt. Men hur mycket han än försöker är det som om marken ger vika under honom.
Mot omgivningens uttalade råd påbörjar han en kamp som tar honom betydligt längre än det från början var tänkt.
Ett bättre djur är en mörk samtidsroman om vårt behov av upprättelse.
Ett sorgligt människoöde om Marcus som mister sin fru i cancer. Men man står ut att läsa, berättelsen är inte alls för mörk. Till en början tvärtom lågmäld och kategorisk. Jag kommer nära karaktären och roas av ett intressant utifrånperspektiv, när medier ses som en maktfaktor. Ett ställe dit man hör av sig som en sista utväg.
Marcus har en rättshaveristisk sida som tidigt i boken anas och som sedan (utan att säga för mycket) slår ut i full blom. Rosén använder sig kanske av stoff från sitt eget yrkesliv som journalist och har antagligen läst ett flertal av alla dessa desperata rop på hjälp som når de flesta redaktioner. Kanske en bottenlös källa att ösa ur för en författare. Jag tycker Rosén lyckas bra. Läs! #ettbättredjur #erikrosen #boktips #marlaläser
Marcus har förlorat sin fru i cancer. Han är ensam kvar med tonårsdottern Elin. Det var inte Marcus fel att Charlotte dog. Nej, såklart inte. Men en syndabock ska pekas ut. Sjukvården! Marcus blir en deprimerad rättshaverist som vill få rätt och på så sätt kanske kunna hitta ett avslut. Det är ramberättelsen och hade kunnat bli intressant. Men Marcus är för vanlig, för grå och allt för avskalad.
Jag tröttnar snabbt på micromat som värms i ensamhet, kaffe som kokas (med ett extra mått för kannan) och på detaljerade telefonsamtal som rings till nyhetsredaktioner. Jag har svårt att se poängen i det som blir Marcus vardagsrutin. Beskrivningarna av matlådor och kaffekokande ökar bara distansen till Marcus. Var är samtalen? Om poängen är att Marcus är en "typisk man" som inte vågar prata med något – bjud mig i alla fall på fler av hans tankar.
Mot slutet av berättelsen tappar Marcus fattningen. Knackar på hos politiker och tränger sig in hos den läkare som han tycker har felbehandlat Charlotte. Det går fort och trots att det tidigt hintas om Marcus opålitlighet som berättare känns romanens vändning plötslig, och lite trist.
Ett fint berättande om sorgen, ilskan och hopplösheten i att förlora någon. Han förlorar sin fru till cancer och är övertygad om att läkarna felbehandlat henne. Enkel och komplex, fin bok.
En fin och verklighetstrogen berättelse om en man som förlorat sin fru i cancer. Han kämpar mot saknaden, kämpar för att ställa saker och ting tillrätta, och med den tillit till samhällsapparaten som han anser rätteligen har förbrukats. Hur gör man i ett sånt läge? Vackert är det inte. Men man förstår som läsare hur tankarna går. Det är så jordnära att det ibland är kusligt. Jag blir förvånad när jag läser att detta är Roséns första roman. Det är en väldigt berörande bok som inte kommer få dig att skratta, men kanske gråta.