"Blodbok" är en poetisk inventering av ett statligt rasbiologiskt instituts arkiv, men också av den egna kroppens ensamhet och kollektiva minnen. Dikterna består av textstölder från institutioner, författare, naturvetenskapen, nyhetsartiklar och sånger, för att kunna berätta om andra stölder. Historia som en början på ytterligare en historia.
Jag läser igenom diktsamlingen och sen läser jag den igen, en gång till. Det finns något, är det underligt att säga befriande? fast det kanske borde vara självklart, helt rätt, med den här blicken på vårt rasbiologiska arv. Jag tycker mycket om delen med fragment, som känns som en anspelning på Sapfo lika mycket som en variant av black out poetry, som blir white out poetry, en term som blir intressant i relation till temat dessutom. De uteblivna ordens tystnad, mysterium. Jag tycker om det. Det är en berättelse och en undersökning och kan man säga uppgörelse? Jag vet inte om det är dess syfte, om det bara blir ett modeord jag finner lätt att applicera, om det i sig blir en del i problematiken, för vem gör upp med vad? Historien finns, det blir en replik till det som också pågår, och kanske är på väg att gå tillbaka? Jag ska träna på uttalet av författarens namn, varför är vi så rädda för främmande språkljud i våra nordiska munnar?
Ur blodbok: Vem har sagt att bruset döljer musiken/ Lyssna/ Besvara inte frågor/ För bara varningarna vidare
Brännande diktsamling om rasism, rasbiologiska institutet och allas vår blodiga historia av övergrepp. Vackert skrivet med många pauser i läsning, ord som stannar kvar.