Den första delen i trilogin som delvis bygger på författarens eget liv och uppväxt. Axelssons personliga skildring av en kvinnas vuxenblivande fick stort gensvar när den gavs ut 1978 och har med tiden blivit en av våra allra käraste klassiker. Drömmen om ett liv är utvald till Göteborg Läser 2022 och släpps nu med nytt förord av Olivia Bergdahl.
Hon har istället för att begå ett litterärt modersmord, i modern skapat trilogins mest helgjutna, ömsinta men samtidigt osminkade porträtt. - Anna Remmets, Stockholms Fria.
Omläsning för bokcirkel. Hade tänkt läsa andra delen istället, eftersom jag läst denna redan, men förtrollas återigen av hennes ord och kände att jag ville läsa om den första först. Reflektioner: njuter av läsningen, och ser överallt sådant som både präglat eller talat till mig i min egen livssyn, och sådant jag använder i min undervisning i självbiografiskt skrivande. Älskar att hon låter läsaren vara med i processen, att hon både berättar om sina minnen och vad det innebär att minnas, att bearbeta sina livshändelser, att som människa (inte "bara" som kvinna, men det /också/) skriva fram sin sanning. Boken skrevs jämsmed en debatt om kvinnors självbiografier, som man klumpade in under en nedsättande rubrik kallad "bekännelselitteratur". Jag hade glömt hur medveten Axelsson är om detta i boken, och hur hon avfärdar det som idiotiskt, vilket ju är briljant. Sun Axelsson, en av mina förebilder, helt klart.
Libby made me do it! Behövde en e-bok att läsa när min bebis sov på mig. Kul att läsa en bok om någon som vuxit upp I slottskogen. Ja, jag kan ingenting om Axelsson sen innan. Tyckte dock att den var lite hoppig, inte för att littertauren/livet måste vara kronologiskt men jag fick inget gott flyt i denna tyvärr. 2,5?
Knappast bortglömd, men inte heller i varje läsande svensks bokhylla - inom detta spann finns Sun Axelssons författarskap såhär ett drygt decennium efter hennes död. Här har vi att göra med hennes kanske mest kända självbiografiska roman, första delen i en trilogi. Lilla Sun växer upp i Slottsskogen i Göteborg, en stor park där hennes far är trädgårdsmästare. Hon rör sig tidigt fritt i parken och bekantar sig med det fåtalet andra familjer som bor där. Hennes mor är drömmande och nedtyngd av kroppsliga besvär, fadern rätt frånvarande på sitt håll. Raskt rör vi oss genom barndomen och det tidiga vuxenlivet, via en märklig konfirmation med en sexfixerad präst och de första valhänta och intima stunderna med jämnåriga pojkar. Prosan flyter smidigt fram, den äldre författaren kommenterar och sammanfattar med stadig hand och inblicken i 40- och 50-talets barn- och ungdomsliv är lika initierade som intressanta. Axelsson har en förmåga att växla det dråpliga med det nattsvarta, misären med plötsliga triumfer. En lysande pärla inom svensk 1900-talslitteratur.
Är rätt besviken på denna bok, trodde den skulle falla i min smak men så vart inte fallet tyvärr. Berättelsen är väl okej och jag gillar egentligen denna typ av uppväxtskildringar men det fanns absolut noll flyt i denna bok. Allt och då menar jag allt, var insvept i liknelser, metaforer, svåra ord och någon slags poesi, ett språkbruk jag ofta tycker om men detta blev liksom för mycket. Liknelserna var så utdragna att jag inte förstod hälften av allt som skrevs och jag kunde i princip bara läsa fem sidor innan jag tröttnade och slog igen boken, därför tog det väldigt lång tid att ta sig igenom de trots allt relativt få sidorna. Det var först när jag läst klart som jag såg att det var skriven 78, detta hade jag ingen aning om när jag läste och det förklarar kanske ett och annat och jag kan förstå att den har varit uppskattad då den förmodligen skiljde sig från annan litteratur under den tid då den skrevs. Over all, inte särskilt imponerad, för pretentiös men trots det ärlig och avskalad, 2,5 poäng.
Ger en bild över ett kvinnoliv i Sverige för ca 100 år sedan. Jag är mest övertygad om barndomet men ett frågetecken varför hon också skrev om när hon flyttade till Stockholm. Kanske ville författaren visa hur en svår barndom påverkar en ung kvinnas självsyn och självständigande? Kanske fanns det andra motiv.
Skulle helst inte ge stjärnor här heller. Det är inte en ”bok” som Sun själv också skriver. Det är uppfattning, att komma ihåg som man själv kommer ihåg och reflektioner skapade ur växelverkan mellan minnena, den man var när de skapades, och den man är när man i efterhand kommer ihåg dem.
"Jag drog mig undan och skrev förtvivlade dikter när jag inte satt på toiletten och sket. Efteråt har jag naturligtvis tänkt, att jag hade kunnat få en större behållning av denna vistelse om jag hade bjudit till. Men jag lärde mig ändå en hel del på mitt sätt" (s. 156).
Född 1935, berättar hon här om en olycklig och orolig barndom i Göteborg och om sin tonårstid i Stockholm, då hon drömde om den stora kärleken och om att få erkännande som poet.