What do you think?
Rate this book
Rum utan titel
”Det här är en berättelse som funnits i mig under flera år. Först tänkte jag berätta den i serieform, det var också så jag började skriva den, som ett rent bildmanus. Men jag kände ganska snabbt att jag ville vara kvar i texten den här gången, fördjupa mig i karaktärerna och måla bilderna i ord i stället för i linjer.”
Världen Nina Hemmingsson tecknar i ord är en vanlig värld, full av den vanliga jakten på bekräftelse och kärlek. Men där finns också ett underliggande hot, ett varsel om en annalkande katastrof mitt i radhusområdet. Det som hotar att explodera och rubba ordningen är en skapande kvinnas kamp för att få leva och verka, precis så som hon är. Utan att förställa sig.
I Rum utan titel lyfter Nina Hemmingsson med små medel och en precis och lyhörd prosa över sin bildvärld och sitt sound till text och bokstäver. En roman om en relations sammanbrott och en blivande konstnärs uppbrott.
Nina Hemmingsson (f. 1971) har sedan debuten Jag är din flickvän nu etablerat sig som en av Sveriges främsta serietecknare och bildkonstnärer. Hon har hittills publicerat tio serieböcker och en diktsamling och medverkat i ett otal tidningar och magasin.
Världen Nina Hemmingsson tecknar i ord är en vanlig värld, full av den vanliga jakten på bekräftelse och kärlek. Men där finns också ett underliggande hot, ett varsel om en annalkande katastrof mitt i radhusområdet. Det som hotar att explodera och rubba ordningen är en skapande kvinnas kamp för att få leva och verka, precis så som hon är. Utan att förställa sig.
I Rum utan titel lyfter Nina Hemmingsson med små medel och en precis och lyhörd prosa över sin bildvärld och sitt sound till text och bokstäver. En roman om en relations sammanbrott och en blivande konstnärs uppbrott.
Nina Hemmingsson (f. 1971) har sedan debuten Jag är din flickvän nu etablerat sig som en av Sveriges främsta serietecknare och bildkonstnärer. Hon har hittills publicerat tio serieböcker och en diktsamling och medverkat i ett otal tidningar och magasin.
- GenresFiction
302 pages, Hardcover
Published October 7, 2022
4 people are currently reading
264 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 29 of 29 reviews
December 12, 2022
Hon är på väg ut ur rutan, hon på bilden. Linjerna har hon ritat själv men formen är vedertagen. Jag ser rutan dels som en blinkning till alla dessa rutor som byggt Nina Hemmingssons karriär, men också som en metafor för vad den här boken handlar om; normer och föreställningar i form av ramar gemensamt monterade av individen och samhället.
Det handlar om Eva som på flera sätt tycks påminna om romandebutanten (även om litteratur alltid är större än det biografiska). De är båda födda 1971 och arbetar kreativt med den svarta humorns credo. Hon berättar i jagform om hur livet var för ett drygt decennium sedan. Då hon gifte sig med en arg karl (Karl). Hon försöker ta reda på var det gick snett och varför hon var så ledsen. Rum utan titel är skickligt gestaltad och mycket berörande feelbad om svårigheten med kärlek och relationer. Eva och Karls relation är vad jag förstår fri från både kärlek och reellt fysiskt våld och mycket plågsam. Ensamhet i tvåsamhet verkar vidrigt. Det är skönt att hon med jämna mellanrum pausar ramberättelsen för att via prolepser påminna om att det finns en tid efter detta. Utan karl.
”- Jag tror att det du försöker lista ut är vad han vill ha, och så vill du ge honom det, istället för att fundera över vad du själv vill.” Säger jagets storasyster redan på sidan 17.
Prosan imponerar stort. Romanen är 300 sidor lång och handlar om det jag ofta läser om (medelklassen som ältar själens obotliga ensamhet), men jag tröttnar inte. Hemmingsson visar sin sårbarhet och känsla av utanförskap och alienation med stor generositet och med tillit till läsarens eget förstånd. Hon avslöjar inte allt, det finns hemligheter och suggestioner för fantasin att jobba med. Älskar det! Jag vill lyfta ett favoritavsnitt som börjar på sidan 227 och handlar om en handskriven lapp som kan vara skriven av en älskarinna till Karl eller av Eva själv. Vilket hantverk! Hon skriver med låg modalitet och osäkerhetsfaktorn är en naturlig och önskvärd ingrediens. Saker får vara på flera sätt samtidigt, komplexa och oklara. Men samtidigt finns en stringent linje i berättelsen, ett tjockt svart streck som en avgrund mellan Eva och Karl. Bara han har räckvidd och röstresurser att nå över till henne. Hon tar emot med blicken vänd neråt i det svarta.
”..de första stegen tar jag fortfarande omsluten av närheten jag kände till Karl när jag satt och tänkte på honom. För varje steg jag tar mot radhuset flyttas vi ifrån varandra, och när jag står utanför ytterdörren har sträckan mellan oss blivit den vanliga, och överskådligt lång.”
Jag älskar också det hon faktiskt säger här. Att vi måste göra upp med våra föreställningar om kärnfamiljen. Heterosexuella relationer ingår i en matris som inte sällan skymmer utsikterna för verklig kärlek. Jag tänker på vad jag lärde mig av Schopenhauer, att man måste vända sig inåt och lära känna sig själv innan man förstår sig på andra. Man kan liksom inte sukta efter att få romantik och äktenskap och obundenhet och galenskap – då kommer man bli besviken. Eva är kanske en person som inte ska leva i äktenskap, och om hon ska det så i alla fall inte med en som Karl – och tvärtom. Eva och Karl varken delar, förstår eller uppskattar varandras personligheter, humor, temperament, känslighet, osäkerhet, tonläge eller uttryck. Vissa läsare kommer säkert att uppfatta Karl som psykopat (han lägger sig i när hon äter ett äpple). Jag uppskattar att Hemmingsson lämnar utrymme åt läsaren att tolka Karl som en ganska vanlig man. Som dock inte alls kommer till sin rätt. Jag känner igen mig i hans ordningssinne och jag känner igen mig i Evas sätt att inte kunna vara social och samtidigt prioritera sig själv. Hon gestaltar det sistnämnda väl när Eva går med en sten i skon och inte stanna upp för att ta bort den eftersom det är att hindra den andres framfart.
Poängen är att man ska inte hålla på med mental Jackass, det vill säga utsätta sig för något destruktivt med med hjälp av kemiska substanser. Eva vill vara en del av sagan om kärnfamiljen så mycket att hon gör våld på sig själv och börjar medicinera. Precis som Bam Margera och Johnny Knoxville tog till droger för att kunna äta upp sin egen spya.
Det handlar om Eva som på flera sätt tycks påminna om romandebutanten (även om litteratur alltid är större än det biografiska). De är båda födda 1971 och arbetar kreativt med den svarta humorns credo. Hon berättar i jagform om hur livet var för ett drygt decennium sedan. Då hon gifte sig med en arg karl (Karl). Hon försöker ta reda på var det gick snett och varför hon var så ledsen. Rum utan titel är skickligt gestaltad och mycket berörande feelbad om svårigheten med kärlek och relationer. Eva och Karls relation är vad jag förstår fri från både kärlek och reellt fysiskt våld och mycket plågsam. Ensamhet i tvåsamhet verkar vidrigt. Det är skönt att hon med jämna mellanrum pausar ramberättelsen för att via prolepser påminna om att det finns en tid efter detta. Utan karl.
”- Jag tror att det du försöker lista ut är vad han vill ha, och så vill du ge honom det, istället för att fundera över vad du själv vill.” Säger jagets storasyster redan på sidan 17.
Prosan imponerar stort. Romanen är 300 sidor lång och handlar om det jag ofta läser om (medelklassen som ältar själens obotliga ensamhet), men jag tröttnar inte. Hemmingsson visar sin sårbarhet och känsla av utanförskap och alienation med stor generositet och med tillit till läsarens eget förstånd. Hon avslöjar inte allt, det finns hemligheter och suggestioner för fantasin att jobba med. Älskar det! Jag vill lyfta ett favoritavsnitt som börjar på sidan 227 och handlar om en handskriven lapp som kan vara skriven av en älskarinna till Karl eller av Eva själv. Vilket hantverk! Hon skriver med låg modalitet och osäkerhetsfaktorn är en naturlig och önskvärd ingrediens. Saker får vara på flera sätt samtidigt, komplexa och oklara. Men samtidigt finns en stringent linje i berättelsen, ett tjockt svart streck som en avgrund mellan Eva och Karl. Bara han har räckvidd och röstresurser att nå över till henne. Hon tar emot med blicken vänd neråt i det svarta.
”..de första stegen tar jag fortfarande omsluten av närheten jag kände till Karl när jag satt och tänkte på honom. För varje steg jag tar mot radhuset flyttas vi ifrån varandra, och när jag står utanför ytterdörren har sträckan mellan oss blivit den vanliga, och överskådligt lång.”
Jag älskar också det hon faktiskt säger här. Att vi måste göra upp med våra föreställningar om kärnfamiljen. Heterosexuella relationer ingår i en matris som inte sällan skymmer utsikterna för verklig kärlek. Jag tänker på vad jag lärde mig av Schopenhauer, att man måste vända sig inåt och lära känna sig själv innan man förstår sig på andra. Man kan liksom inte sukta efter att få romantik och äktenskap och obundenhet och galenskap – då kommer man bli besviken. Eva är kanske en person som inte ska leva i äktenskap, och om hon ska det så i alla fall inte med en som Karl – och tvärtom. Eva och Karl varken delar, förstår eller uppskattar varandras personligheter, humor, temperament, känslighet, osäkerhet, tonläge eller uttryck. Vissa läsare kommer säkert att uppfatta Karl som psykopat (han lägger sig i när hon äter ett äpple). Jag uppskattar att Hemmingsson lämnar utrymme åt läsaren att tolka Karl som en ganska vanlig man. Som dock inte alls kommer till sin rätt. Jag känner igen mig i hans ordningssinne och jag känner igen mig i Evas sätt att inte kunna vara social och samtidigt prioritera sig själv. Hon gestaltar det sistnämnda väl när Eva går med en sten i skon och inte stanna upp för att ta bort den eftersom det är att hindra den andres framfart.
Poängen är att man ska inte hålla på med mental Jackass, det vill säga utsätta sig för något destruktivt med med hjälp av kemiska substanser. Eva vill vara en del av sagan om kärnfamiljen så mycket att hon gör våld på sig själv och börjar medicinera. Precis som Bam Margera och Johnny Knoxville tog till droger för att kunna äta upp sin egen spya.
April 21, 2023
Krypande ångest rakt igenom. Och en bladvändare
August 29, 2025
mkt bra, blev rasande på hennes man
February 11, 2023
De destruktiva relationernas nya husbibel? Mannen, Karl, mår allt sämre och är på gränsen till att utsätta familjen för psykisk misshandel. Kvinnan, Eva, undviker och medicinerar för att stå ut. Två knepiga personer som dragits till varandra utan att jag som läsare riktigt kan förstå varför. Men så är det väl även i verkliga livet?
Sakta men säkert nöter nyinflyttade Karl och Eva ned varandra i radhuset, deras nya hem som skulle vara så hemtrevligt och familjärt med skogsgläntan intill. Med gemensamma dotterns förskola i närheten.
Men Eva vill fly in i sin kreativa bubbla och försvinna genom konsten. Karl vill att Eva ska förändras och satsa på familjen. Grannar ringer polisen och anmäler en okänd person som beter sig märkligt och stirrar in i deras hem.
Men det är bara Eva dragit på sig luvtröjan och flytt till skogsgläntan för att andas.
Evas son har autism. Jag blir starkt berörd av deras vackra relation. Men Karl är svartsjuk och går över gränsen för vad som är acceptabelt beteende gentemot sin bonusson.
En månad har gått och berättelsen lämnar mig inte. Den får ett högt betyg. Läs!
#ninahemmingsson #rumutantitel #boktips #roman #romantips #litteratur #litteraturgäris
#marlaläser
Sakta men säkert nöter nyinflyttade Karl och Eva ned varandra i radhuset, deras nya hem som skulle vara så hemtrevligt och familjärt med skogsgläntan intill. Med gemensamma dotterns förskola i närheten.
Men Eva vill fly in i sin kreativa bubbla och försvinna genom konsten. Karl vill att Eva ska förändras och satsa på familjen. Grannar ringer polisen och anmäler en okänd person som beter sig märkligt och stirrar in i deras hem.
Men det är bara Eva dragit på sig luvtröjan och flytt till skogsgläntan för att andas.
Evas son har autism. Jag blir starkt berörd av deras vackra relation. Men Karl är svartsjuk och går över gränsen för vad som är acceptabelt beteende gentemot sin bonusson.
En månad har gått och berättelsen lämnar mig inte. Den får ett högt betyg. Läs!
#ninahemmingsson #rumutantitel #boktips #roman #romantips #litteratur #litteraturgäris
#marlaläser
December 11, 2022
Den här boken är något alldeles, alldeles särskilt. I korta kapitel, vart och ett en egen bild som vecklar ut sig, följer vi Eva genom en destruktiv relation. Det går att läsa den här boken på flera sätt, tror jag: om vägen ut ur den destruktiva relationen, att vara förälder till ett barn som inte är som andras, om att ta sitt skapande på allvar, att ta sig ur en depression. Varje läsning är rik, skulle jag tro. Men för mig finns det en läsning som är större än de andra. Det är den om ensamheten. Den självvalda och den oönskade. Jag har aldrig förr läst en bok som kommer i närheten av att skildra detta spänningsfält i så förtvivlat vackra bilder som den här. Jag bugar mig och tackar ödmjukt, för efter att ha läst ”Rum utan titel” är jag inte densamma längre.
January 11, 2023
Fint att en så lågmäld berättelse kan tala så starkt till en. Hemmingssons sparsmakade stil ger de känslomässigt laddade mellanrummen plats och det är effektfullt.
February 2, 2023
Nära en femma! Skoningslöst om vad som kan ske inom ett hems väggar. Gillar mycket hur hon förmedlar hur svårt det är att sätta ord på känslor, och hur det stegvis blir värre och värre.
January 13, 2023
Berörande. Om hur lätt man tappar bort sig själv i en relation. Hur man slutar vara sig själv och övergår till att bara vara till lags, behaga eller inte försöka göra partnern arg. Här går det ännu längre, psykologerna som tvingar huvudpersonen att äta psykofarmaka istället för att se att det är relationen som gör henne sjuk. Blir arg när jag läser... Måste lösa något roligare nu....
January 17, 2023
Berättelsen om Eva stannar kvar i mig.
Jag berörs mycket av boken, framförallt när tillfredsställelsen i att skapa beskrivs men även av sorgen i att inte vara förmögen att uppleva tillfredsställelsen i skapandet när man befinner sig i en depression. Vad gäller det sistnämnda kände jag igen mig till den grad att tårarna kom.
Jag berörs mycket av boken, framförallt när tillfredsställelsen i att skapa beskrivs men även av sorgen i att inte vara förmögen att uppleva tillfredsställelsen i skapandet när man befinner sig i en depression. Vad gäller det sistnämnda kände jag igen mig till den grad att tårarna kom.
April 5, 2023
När jag började läsa så kunde jag inte sluta. Hela tankesättet som huvudpersonen tar upp, att man längtar efter att vara "normal" och att vara normal är en tvåsamhet och ha allt det där. Intressant hur denna norm gör att människor stressar in i saker som sedan utvecklas till en mardröm. Kan starkt rekommendera boken.
July 2, 2023
Familjedynamiken påminner om den i Sara Gordans Natten och det kan också ha med huvudpersonens kreativa yrke eller själva inläsningen att göra. Välskriven. Prosan har precision. Vet att det är ett nytt format för författaren.
Säkert en tredjedel kvar, men ända sedan inledningen har jag känt mig illa till mods över hur katastrofalt det kan vara när en kvinna behövt kompromissa bort Ett Eget Rum* och det har nog inträffat för oss alla någon period i livet.
Den här blev min sista junibok.
*TM, Virginia Woolf.
Säkert en tredjedel kvar, men ända sedan inledningen har jag känt mig illa till mods över hur katastrofalt det kan vara när en kvinna behövt kompromissa bort Ett Eget Rum* och det har nog inträffat för oss alla någon period i livet.
Den här blev min sista junibok.
*TM, Virginia Woolf.
December 27, 2022
Detta är en sträckläsarbok. Har läst de flesta av Ninas seriealbum som jag tycker är helt underbara. Jag är däremot väldigt glad över att hon denna gång valde textformatet. Jag kan bara säga … Läs den!
March 18, 2023
Äkta. Med lätt obehag.
September 21, 2023
Hade en klump i magen hela läsningen, wow asså vilken bok!!!!! Relationsthriller typ? Kände mig orolig varenda gång jag läste
October 28, 2023
Omläsning inför författarsamtal på Mittlitt, Stora litteraturscenen 28 oktober 2023:
Jag läser igenom Rum utan titel igen, och markerar överallt där något drabbar mig, sådant jag känner igen, sådant som är subtilt men jävligt subversivt, som skapar det där fängelset som en relation kan bli, när någon har makten och tar kontroll över den andre, får makten över narrativet, över vad som är normalt, som definierar allt efter sin egen mall – som inte ens den är särskilt grundad eftersom han (det är ofta en han, kanske inte alltid) inte egentligen vet varför han har bestämt att det är det här som är det normala. Hursomhelst – jag markerar överallt och boken är full av små gula och större gröna lappar, och jag vet kanske inte helt vad det är jag vill säga om boken eller hur jag ska navigera ett samtal om det, men jag vet att det kommer.
Jag satte en rubrik som handlade om tystnadens rum och jag skulle vilja se det från flera vinklar. Inte bara ett rum där någon tystas – utan också det omvända, om att inte bli förstådd i det som är ordlöst, att bli avkrävd ord och förklaringar när det inte finns ett språk för det, något som jag upplever mycket starkt i Karls nedtryckande av Eva och hennes son Josef. Han accepterar inte att hon inte kan förklara (för honom) hur hon menar, och då avfärdas det, då har det inget värde. Det är så frustrerande att man kan vilja kräkas.
Det handlar om rummet, det egna rummet, som hon har när Karl kommer in i bilden, som hon så snart gör avkall på för att hon tror att det är det rätta, när de flyttar ihop. Men sedan på ett plan också blir förvisad till, då hennes ”rum i rummet” i det gemensamma hemmet anses för stökigt, trots att hon begränsar sig och begränsar sig, så hon får till slut en ateljé där hon kan arbeta med sin konst, det är det egna rummet men hon kan inte längre befolka det – han har redan tryckt undan henne så pass att hon inte på riktigt kan vara närvarande i det egna rummet. Medicineringen som hon påtvingas genom psykvården och hennes man, är förstås också en nyckel i detta. Ändå har hon inte helt suddats ut, och det blir till slut hennes räddning – det och att han går över en gräns som hon till slut inte kan acceptera, när han förskjuter hennes son, avvisar honom från deras hem, utan hennes vetskap.
Det handlar också om våld, om aggressioner och utbrott, om att någon blir arg för att man inte fungerar som den vill att man ska fungera, och då förvärrar ens beteende, skapar en ond spiral där det aldrig går att göra rätt. Och där man aldrig kan vara sig själv, för att vara sig själv innebär att den andre kan bli arg.
Första reflektionerna:
På ett plan är det här romanen jag inte lyckades skriva, för det här att beskriva hur någon omöjliggör en själv trots att man ska vara nära är så satans svårt, och jag vet att jag inte riktigt lyckades i min version. På ett plan gick det kanske inte fullt ut här heller, men tillräckligt nära. Äpplet, jag säger bara äpplet! Grym igenkänning i situationen, även om många parametrar var annorlunda för mig. Men det förutan, är det här bra prosa, aldrig tråkigt, aldrig tjatigt, tydligt förankrat. Det är fint med återblickarna från jagets barndom, det fördjupar förståelsen för jaget. Det handlar också om skapandet, och att avtrubbas, inte tas på allvar. Kärlek.
Jag läser igenom Rum utan titel igen, och markerar överallt där något drabbar mig, sådant jag känner igen, sådant som är subtilt men jävligt subversivt, som skapar det där fängelset som en relation kan bli, när någon har makten och tar kontroll över den andre, får makten över narrativet, över vad som är normalt, som definierar allt efter sin egen mall – som inte ens den är särskilt grundad eftersom han (det är ofta en han, kanske inte alltid) inte egentligen vet varför han har bestämt att det är det här som är det normala. Hursomhelst – jag markerar överallt och boken är full av små gula och större gröna lappar, och jag vet kanske inte helt vad det är jag vill säga om boken eller hur jag ska navigera ett samtal om det, men jag vet att det kommer.
Jag satte en rubrik som handlade om tystnadens rum och jag skulle vilja se det från flera vinklar. Inte bara ett rum där någon tystas – utan också det omvända, om att inte bli förstådd i det som är ordlöst, att bli avkrävd ord och förklaringar när det inte finns ett språk för det, något som jag upplever mycket starkt i Karls nedtryckande av Eva och hennes son Josef. Han accepterar inte att hon inte kan förklara (för honom) hur hon menar, och då avfärdas det, då har det inget värde. Det är så frustrerande att man kan vilja kräkas.
Det handlar om rummet, det egna rummet, som hon har när Karl kommer in i bilden, som hon så snart gör avkall på för att hon tror att det är det rätta, när de flyttar ihop. Men sedan på ett plan också blir förvisad till, då hennes ”rum i rummet” i det gemensamma hemmet anses för stökigt, trots att hon begränsar sig och begränsar sig, så hon får till slut en ateljé där hon kan arbeta med sin konst, det är det egna rummet men hon kan inte längre befolka det – han har redan tryckt undan henne så pass att hon inte på riktigt kan vara närvarande i det egna rummet. Medicineringen som hon påtvingas genom psykvården och hennes man, är förstås också en nyckel i detta. Ändå har hon inte helt suddats ut, och det blir till slut hennes räddning – det och att han går över en gräns som hon till slut inte kan acceptera, när han förskjuter hennes son, avvisar honom från deras hem, utan hennes vetskap.
Det handlar också om våld, om aggressioner och utbrott, om att någon blir arg för att man inte fungerar som den vill att man ska fungera, och då förvärrar ens beteende, skapar en ond spiral där det aldrig går att göra rätt. Och där man aldrig kan vara sig själv, för att vara sig själv innebär att den andre kan bli arg.
Första reflektionerna:
På ett plan är det här romanen jag inte lyckades skriva, för det här att beskriva hur någon omöjliggör en själv trots att man ska vara nära är så satans svårt, och jag vet att jag inte riktigt lyckades i min version. På ett plan gick det kanske inte fullt ut här heller, men tillräckligt nära. Äpplet, jag säger bara äpplet! Grym igenkänning i situationen, även om många parametrar var annorlunda för mig. Men det förutan, är det här bra prosa, aldrig tråkigt, aldrig tjatigt, tydligt förankrat. Det är fint med återblickarna från jagets barndom, det fördjupar förståelsen för jaget. Det handlar också om skapandet, och att avtrubbas, inte tas på allvar. Kärlek.
July 9, 2023
Så bra! Och hög igenkänning.
July 15, 2024
Rum utan titel
av Nina Hemmingsson
** Kan innehålla spår av spoilers **
Sammanfattning:
5/10
Jag kanske är gammaldags, men jag gillar romaner som har en berättelse att förtälja. Känner mig rätt mätt på såna här skildringar av vardag där ingenting riktigt händer. Visst, den här är låginsentivt obehaglig och det finns en handling, men den håller inte för en hel roman enligt mig. Som novell eller seriealbum hade den fått ett betydligt högre betyg.
-
Story:
3/10
Svag. Viktig berättelse, absolut, men det blir för mycket utfyllnad och vardagsrealism i min smak.
-
Hantverket:
7/10
Nina Hemmingsson skriver rakt, bra, och lagom tillkrånglat - inte tu tal om det - det är själva storyn som inte är tillräckligt bra.
-
Karaktärs- och miljöbeskrivningar:
7/10
Bra porträttering av huvudkaraktären Eva, men hade gärna sett en dimension till av pappan, det hade nog skänkt storyn lite dramaturgi.
-
Uppläsning:
2/10
Upplevelsens absolut svagaste länk. Jag försöker verkligen att inte låta det påverka helhetsintryck men det är svårt. Julia Dufvenius är förbluffande usel som bokinläsare med tanke på att hon är en okej skådespelare. Och ja, jag har försökt med flera andra titlar också.
-
simongonefishin@gmail.com
av Nina Hemmingsson
** Kan innehålla spår av spoilers **
Sammanfattning:
5/10
Jag kanske är gammaldags, men jag gillar romaner som har en berättelse att förtälja. Känner mig rätt mätt på såna här skildringar av vardag där ingenting riktigt händer. Visst, den här är låginsentivt obehaglig och det finns en handling, men den håller inte för en hel roman enligt mig. Som novell eller seriealbum hade den fått ett betydligt högre betyg.
-
Story:
3/10
Svag. Viktig berättelse, absolut, men det blir för mycket utfyllnad och vardagsrealism i min smak.
-
Hantverket:
7/10
Nina Hemmingsson skriver rakt, bra, och lagom tillkrånglat - inte tu tal om det - det är själva storyn som inte är tillräckligt bra.
-
Karaktärs- och miljöbeskrivningar:
7/10
Bra porträttering av huvudkaraktären Eva, men hade gärna sett en dimension till av pappan, det hade nog skänkt storyn lite dramaturgi.
-
Uppläsning:
2/10
Upplevelsens absolut svagaste länk. Jag försöker verkligen att inte låta det påverka helhetsintryck men det är svårt. Julia Dufvenius är förbluffande usel som bokinläsare med tanke på att hon är en okej skådespelare. Och ja, jag har försökt med flera andra titlar också.
-
simongonefishin@gmail.com
October 5, 2023
Njae, det här var verkligen inte min bok. Är ett stort fan av författarens serier så jag var mycket pepp på denna. Ville så gärna gilla den men jag hade jättesvårt för att fastna. För mycket poänglösa detaljerade miljöbeskrivningar och så karaktärer som jag hade svårt för. Tyckte verkligen inte om varken huvudpersonen eller hennes man. Osannolikt att de skulle falla för varandra från första början.
Kul detalj dock: NH bor i området där jag bodde tidigare. Jag tror att det är de hus jag bodde i som hon beskriver som hemska terasshus byggda i en skogsslänt. Är nyfiken på om det verkligen är så att hon smög där och blev polisanmäld eller om det är hittepå 😊
Kul detalj dock: NH bor i området där jag bodde tidigare. Jag tror att det är de hus jag bodde i som hon beskriver som hemska terasshus byggda i en skogsslänt. Är nyfiken på om det verkligen är så att hon smög där och blev polisanmäld eller om det är hittepå 😊
February 14, 2024
Jag ville inte läsa den här boken. Jo, alltså, för fyra omlån sedan, när jag först lånade boken, då var jag jättepepp på Hemmingssons första roman. Men sen kom andra böcker emellan och jag lånade om och om och när det sen blev dags kändes boken mest som ett dåligt samvete. Så jag läste pliktskyldigt om Eva och hur hennes längtan efter det normala leder till ett destruktivt äktenskap med Karl och insåg att den här boken är genial. Hemmingssons roman är en ättling i rakt nedstigande led från Perkins Gillmans ”Den gula tapeten”, men med sin egen röst och i radhusmiljö. Lysande!
May 8, 2025
Respekterar NH som serieskapare absolut, viktig för svensk serievärld. Men sorry klarade inte av den här, vilket självupptaget medelklassgnäll på gränsen till upprörande tbh. Ogillade också språket, kändes som nån som vill vara lite svår, och typ att skribentens röst var alla karaktärers röst = orealistisk dialog. Tänkte på Ivar Lo som sa "Allt det spännande finns hos arbetarklassen" tycker boken bekräftar det.
June 17, 2024
Var tveksam att läsa Ninas bok till en början. Enda anledningen var att jag känner till hennes serier (aldrig läst) och jag har aldrig överdrivet förtjust i serier. Kanske Min häst under min intensiva hästperiod i tonåren. Men hennes roman Rum utan titel gav mig en klump redan under de första sidorna och den är helt fantastiskt mörk. Men också ljus och vacker. Jag älskade boken.
August 31, 2023
En bok jag vill att alla mina väninnor ska läsa. Om hur det är att vara med någon som inte är snäll mot en och hur man anpassar sig så till den grad, i kärlekens namn, att man till sist inte är snäll mot sig själv heller.
November 30, 2022
Om man inte kan bestämma sig för en fyra eller en femma i betyg tycker jag inte att man ska vara så knusslig! Hellre en svag femma än en stark fyra, det är faktiskt mycket roligare.
December 25, 2022
Hemskt om hur man kan bli i längtan efter kärleken. Vackert språk. Blev förvånad (eller inte kanske) att Nina Hemmingsson kan skriva lika bra som hon serietecknar.
January 2, 2023
En väldigt bra närgången skildring av hur vingklippt en kan bli i en relation och hur kreativiteten försvinner och hur den kan komma tillbaka. Och om hur skapandet är ens genuina jag. Så bra.
June 7, 2023
Väldigt nära
April 27, 2025
Under skinnet kryper en känsla av ilska, vanmakt och att tyck synd om mannen. Men allra mest en beundran för en människa som trots djup existentiell ensamhet tar sig vidare.
August 7, 2025
Kunde varit 4, men något ältig
Displaying 1 - 29 of 29 reviews