What do you think?
Rate this book
Nepravdepodobný vrah: Muž zo Skandie a vražda Olofa Palmeho
"Kto zavraždil Olofa Palmeho? Po stopách jedného z najzáhadnejších prípadov dvadsiateho storočia."
V noci 28. februára 1986 v centre Štokholmu usmrtil neznámy páchateľ strelou zozadu vtedajšieho švédskeho premiéra Olofa Palmeho, keď sa s manželkou vracali z kina. Olof Palme útoku podľahol, zatiaľ čo páchateľ z miesta činu ušiel. Teórií o identite vraha bolo niekoľko, no dôkazy boli nedostatočné. Novinár Thomas Pettersson po prvý raz odhalil pravdu v roku 2018. Podarilo sa mu vypátrať motív. Výsledkom je strhujúca kniha o vražde milovaného i nenávideného premiéra, ktorá Švédsko trápila dlhých 34 rokov.
V noci 28. februára 1986 v centre Štokholmu usmrtil neznámy páchateľ strelou zozadu vtedajšieho švédskeho premiéra Olofa Palmeho, keď sa s manželkou vracali z kina. Olof Palme útoku podľahol, zatiaľ čo páchateľ z miesta činu ušiel. Teórií o identite vraha bolo niekoľko, no dôkazy boli nedostatočné. Novinár Thomas Pettersson po prvý raz odhalil pravdu v roku 2018. Podarilo sa mu vypátrať motív. Výsledkom je strhujúca kniha o vražde milovaného i nenávideného premiéra, ktorá Švédsko trápila dlhých 34 rokov.
352 pages, Hardcover
First published January 1, 2018
10 people are currently reading
207 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 42 reviews
February 7, 2022
This was definitely an interesting read and was well written. Im struggling to write down a review on this as I'm struggling having a good idea about the case but the book was definitely a good read
June 18, 2020
Borde varit längre! Inte ofta man känner!
March 23, 2020
"Det gick många skrönor om Barbro, som att hon var lomhörd på höger öra därför att hon aldrig använde hörskelskydd på skjutövningar. 'Det kan nog stämma', säger dottern. "Jag var ofta med mamma på pistolskytte. Man stoppade bara en tomhylsa i örat. Det var inte mycket till hörselskydd...”
March 9, 2020
Lite svag i mitten men vilket slut!
June 12, 2020
Att fallet är löst är en kraftig överdrift. Dock en god sammanfattning av detta fall och en plausibel idé om vad som kan hänt
March 8, 2023
3.5*
Hoci si na trilery, detektívky či všakovaké napínavé kriminálky veľmi nepotrpím, pre skutočné príbehy rekonštruujúce traumatické udalosti, ktoré zanechali škvrnu na duši nejakého národa, to akosi neplatí. Čosi z ich reálnosti, autentickosti zobrazenia vyšetrovacích nezdarov či všadeprítomnej frustrácie, im pridáva na atraktivite, takže im chcene-nechcene nedokážem odolať ani ja.
Desaťročia nevyriešené vraždy, neznámi páchatelia, poprípade po pozornosti túžiaci mýtomani? Sem s nimi! Veď, ako uvažovala už literárna postavička v útlej jednohubke Kathariny Volckmer - Jewish Cock, na vražde (genocíde) niečo vzrušujúce JE a publikácie ako Laserový muž, Prípad Thomasa Quicka či Nepravdepodobný vrah, to len a len dokazujú.
Neskoré nočné hodiny, zdravotná prechádza na predĺženie príjemných chvíľ, nenápadne sa približujúce kroky. Výstrel. Nevládne telo, pomaličky sa zväčšujúca kaluž krvi, zmätok, snaha o záchranu a postupné uvedomovanie si, kto to tam vlastne leží...
Nečakaná vražda Olofa Palmeho trápila Švédsko dlhé desaťročia. Pravdu sa pokúšali odhaliť mnohí, no neraz, žiaľ, bezvýsledne - dôkazy sa kopili, prelínali, občas strácali či vedome odsúvali na druhú koľaj. Vyšetrovatelia tápali, ignorovali zjavné a následne sa ako záchrannej slamky chytali všakovakých teórií. Bola to náhoda? Nenávisťou motivovaný zločin? Či starostlivo naplánovaný útok?
Investigatívnemu novinárovi Thomasovi Petterssonovi záhada týkajúca sa vraždy švédskeho premiéra roky nedávala spávať, sledoval vyšetrovania, skúmal záznamy, spovedal dotknutých, výsledkom čoho sa nakoniec stala pútavo sformulovaná publikácia ponúkajúca nie len autenticky pôsobiacu rekonštrukciu osudného večera či farbistý profil možného páchateľa, ale i náhľad za oponu politickej scény Švédska druhej polovice 20. storočia.
Náhľad mimoriadne čtivý, zaujímavý (hoci miestami repetetívny), náhľad, ktorý okamžite zláka, chytí, no i poriadne frustruje. Milovníci skutočných "vražedných" prípadov si prídu na svoje (aj keď isté muchy to predsa len malo).
Hoci si na trilery, detektívky či všakovaké napínavé kriminálky veľmi nepotrpím, pre skutočné príbehy rekonštruujúce traumatické udalosti, ktoré zanechali škvrnu na duši nejakého národa, to akosi neplatí. Čosi z ich reálnosti, autentickosti zobrazenia vyšetrovacích nezdarov či všadeprítomnej frustrácie, im pridáva na atraktivite, takže im chcene-nechcene nedokážem odolať ani ja.
Desaťročia nevyriešené vraždy, neznámi páchatelia, poprípade po pozornosti túžiaci mýtomani? Sem s nimi! Veď, ako uvažovala už literárna postavička v útlej jednohubke Kathariny Volckmer - Jewish Cock, na vražde (genocíde) niečo vzrušujúce JE a publikácie ako Laserový muž, Prípad Thomasa Quicka či Nepravdepodobný vrah, to len a len dokazujú.
Neskoré nočné hodiny, zdravotná prechádza na predĺženie príjemných chvíľ, nenápadne sa približujúce kroky. Výstrel. Nevládne telo, pomaličky sa zväčšujúca kaluž krvi, zmätok, snaha o záchranu a postupné uvedomovanie si, kto to tam vlastne leží...
Nečakaná vražda Olofa Palmeho trápila Švédsko dlhé desaťročia. Pravdu sa pokúšali odhaliť mnohí, no neraz, žiaľ, bezvýsledne - dôkazy sa kopili, prelínali, občas strácali či vedome odsúvali na druhú koľaj. Vyšetrovatelia tápali, ignorovali zjavné a následne sa ako záchrannej slamky chytali všakovakých teórií. Bola to náhoda? Nenávisťou motivovaný zločin? Či starostlivo naplánovaný útok?
Investigatívnemu novinárovi Thomasovi Petterssonovi záhada týkajúca sa vraždy švédskeho premiéra roky nedávala spávať, sledoval vyšetrovania, skúmal záznamy, spovedal dotknutých, výsledkom čoho sa nakoniec stala pútavo sformulovaná publikácia ponúkajúca nie len autenticky pôsobiacu rekonštrukciu osudného večera či farbistý profil možného páchateľa, ale i náhľad za oponu politickej scény Švédska druhej polovice 20. storočia.
Náhľad mimoriadne čtivý, zaujímavý (hoci miestami repetetívny), náhľad, ktorý okamžite zláka, chytí, no i poriadne frustruje. Milovníci skutočných "vražedných" prípadov si prídu na svoje (aj keď isté muchy to predsa len malo).
Read
January 17, 2022Historien om det självutsedde hjälten som själv bestämde narrativet och ett system som totalt krackelerar. Författaren drog dock inga lärdomar av detta och blandar in sig själv i boken och narrativet på ett omotiverat sätt. Speciellt hans underliggande politiska åsikter är malplacerade och beskrivningar i stil med "'Där ute på högerkanten" ger ett, om än omedvetet, förakt från författarens sida, ett vi-och-dem som inte hör hemma i en opartisk bok.
Men den första reaktionen på boken citeras väl från boken själv: "Fascinerande. Jag var helt omedveten om utredarnas anmärkningsvärda inkompetens och att så många - tjänstemän, medierna, allmänheten - köpte deras bristfälliga insatser."
Men den första reaktionen på boken citeras väl från boken själv: "Fascinerande. Jag var helt omedveten om utredarnas anmärkningsvärda inkompetens och att så många - tjänstemän, medierna, allmänheten - köpte deras bristfälliga insatser."
December 31, 2020
Starkt case för att Palmes mördare var Stig Engström. Välskriven utan att bli för faktatung. Ska du läsa en bok om Palmemordet är det denna.
Några kapitel hade kunnat kapas eller kortas, t.ex. om hans politik och politiska fiender, men allt har en roll att spela i den stora helheten.
Om du är nyfiken men inte vill läsa hela boken, läs artikeln i Filter av samma författare.
Några kapitel hade kunnat kapas eller kortas, t.ex. om hans politik och politiska fiender, men allt har en roll att spela i den stora helheten.
Om du är nyfiken men inte vill läsa hela boken, läs artikeln i Filter av samma författare.
September 15, 2018
En ganska trovärdig förklaring till vem som mördade Palme. Häpnadsväckande beskrivningar av hur inkompetent polisarbetet var omedelbart efter mordet och hur Hans Holmér tog över och styrde in utredningen på fel spår.
June 18, 2020
Mycket bra inläsare, spännande och kondenserat skriven. Lagom lång, 6 timmars lyssning. Skönt med en ”sammanfattning”, orkade inte ta till mig av nyhetsflödet. Haha så bakvänt skrivet, men så känns det.
June 14, 2020
Otroligt välskriven! Är ännu mer övertygad om Engströms skuld efter att ha läst boken. Enda minustecknet är kapitlet om Palmes politiska liv som kunde kortats ner.
March 22, 2020
Spännande, koncist, lättare att ta in än filterartikeln! Men nu efteråt känns det så himla deppigt och hemskt att tänka på mordet och på stig e. Kanske pga allt annat som svajar? Det är så äckligt bara att han verkade så stolt över mordet och ville prata om det hela tiden etc. Och utredningsskiten såklart men blabla det har man ju vetat sen man va 10 år och hey baberiba gjorde nåt om om det om ni minns. Aja fy fan hela grejen är bara för hemsk.
Obs vet att mordet är ett legit intresse för folk, kör hårt har inga problem m det.
Obs vet att mordet är ett legit intresse för folk, kör hårt har inga problem m det.
July 14, 2020
Efter "avslöjandet" av Palmes mördare (vilket ju som vi alla vet vid det här laget blev något av ett antiklimax), så hoppade jag, i min nyfikenhet att få veta mera, på den här boken. Det är inget jag ångrar, för den förser läsaren med ett fylligare material än vad presskonferensen gjorde, och get också en inblick i den förmodade mördaren Stig Engströms liv.
För oss som läst våra true crime-böcker och sett våra dokumentärer på Investigation Discovery så, jäpp - man ser liksom mönstret som så många mördare uppvisat före honom - fascinationen för brottet, hans sätt att håna polisen för deras inkompetens... Hans beteende efter mordet känns också suspekt, med alla dessa otroligt underliga lögner, som knappt ens hänger ihop. Men att han är självklar som mördare? Nja. Tvivlet ligger där. Det finns inga bevis, förutom vittnesmål från brottsplatsen som egentligen är ganska svaga. Det finns inget motiv. Det finns inget vapen. Kanske var Stig E bara en patetisk lögnare, som hade lite för höga tankar om sig själv?
Precis som presskonferensen, ger boken egentligen inget ordentligt svar, vilket, när boken är utläst, efterlämnar en känsla av tomhet, ett slags "jaha". Då är det mer spännande att läsa om Palmes förehavanden i politiken, och politiken i Sverige överhuvudtaget under den här tiden. Ett så litet land, insyltat i så många märkliga politiska affärer... Fascinerande! Och så får man ju förfäras över hur eländigt Palme-utredningen sköttes, också. Man kan nog lugnt säga att lösningen sjabblades bort genom inkompetens, och där hade ju faktiskt Stig E rätt.
Det är på det hela taget en kompetent skriven dokumentär bok som jag rekommenderar.
För oss som läst våra true crime-böcker och sett våra dokumentärer på Investigation Discovery så, jäpp - man ser liksom mönstret som så många mördare uppvisat före honom - fascinationen för brottet, hans sätt att håna polisen för deras inkompetens... Hans beteende efter mordet känns också suspekt, med alla dessa otroligt underliga lögner, som knappt ens hänger ihop. Men att han är självklar som mördare? Nja. Tvivlet ligger där. Det finns inga bevis, förutom vittnesmål från brottsplatsen som egentligen är ganska svaga. Det finns inget motiv. Det finns inget vapen. Kanske var Stig E bara en patetisk lögnare, som hade lite för höga tankar om sig själv?
Precis som presskonferensen, ger boken egentligen inget ordentligt svar, vilket, när boken är utläst, efterlämnar en känsla av tomhet, ett slags "jaha". Då är det mer spännande att läsa om Palmes förehavanden i politiken, och politiken i Sverige överhuvudtaget under den här tiden. Ett så litet land, insyltat i så många märkliga politiska affärer... Fascinerande! Och så får man ju förfäras över hur eländigt Palme-utredningen sköttes, också. Man kan nog lugnt säga att lösningen sjabblades bort genom inkompetens, och där hade ju faktiskt Stig E rätt.
Det är på det hela taget en kompetent skriven dokumentär bok som jag rekommenderar.
November 16, 2021
2,5/5
Spännande inledning. Resten av boken tyvärr något svag.
God presentation i början av starka indicier som kopplar Stig till brottsplatsen på för honom graverande sätt. Vittnen har sett någon med hans signalement springa från platsen, men ingen har sett honom på sättet som han beskriver det, dvs jagandes en gärningsman. Han ändrar sin historia utefter vilka fakta som blir kända av vittnen i målet, hans utpasserande från det närliggande Skandia skedde strax före mordet, han kan inte redogöra för vad han gjorde de 20 minuterna innan han ännu en gång dyker upp inne på Skandia.
Mycket möjligt att han var gärningsperson. Tyvärr, såsom Palmeutredningen visade i sin konklusion, kan indicier av det slaget inte leda längre än till skälig-misstankegrad, vilket är den lägre misstankegraden. Bortom rimligt tvivel kan omöjligen uppnås på de grunderna som i detta fall presenterades. Något definitivt svar kommer därför aldrig att kunna fås. Men intressant synvinkel och redogörelse av ett potentiellt händelseförlopp, om än något långdragen och med långdragna partier som hade kunnat slopas eller kortas ned.
Folkhistoria, så ångrar ej läsningen. Men hade nog inte rekommenderat. För långdragen, skulle kunna kokas ihop till - ja, en Filter-artikel helt enkelt.
Spännande inledning. Resten av boken tyvärr något svag.
God presentation i början av starka indicier som kopplar Stig till brottsplatsen på för honom graverande sätt. Vittnen har sett någon med hans signalement springa från platsen, men ingen har sett honom på sättet som han beskriver det, dvs jagandes en gärningsman. Han ändrar sin historia utefter vilka fakta som blir kända av vittnen i målet, hans utpasserande från det närliggande Skandia skedde strax före mordet, han kan inte redogöra för vad han gjorde de 20 minuterna innan han ännu en gång dyker upp inne på Skandia.
Mycket möjligt att han var gärningsperson. Tyvärr, såsom Palmeutredningen visade i sin konklusion, kan indicier av det slaget inte leda längre än till skälig-misstankegrad, vilket är den lägre misstankegraden. Bortom rimligt tvivel kan omöjligen uppnås på de grunderna som i detta fall presenterades. Något definitivt svar kommer därför aldrig att kunna fås. Men intressant synvinkel och redogörelse av ett potentiellt händelseförlopp, om än något långdragen och med långdragna partier som hade kunnat slopas eller kortas ned.
Folkhistoria, så ångrar ej läsningen. Men hade nog inte rekommenderat. För långdragen, skulle kunna kokas ihop till - ja, en Filter-artikel helt enkelt.
This entire review has been hidden because of spoilers.
September 28, 2024
Det är något märkligt hur den här boken kunde vinna Guldspaden. Det mesta av den relevanta researchen kring vittnesmålen på Sveavägen hade redan publicerats två år tidigare i Nationens fiende av Lars Larsson. I övrigt så är boken sprängfylld av spekulationer. Att Engström ljuger så det knakar råder det i mina ögon ingen tvekan om. Men betyder det att han är en mördare?
Den blå täckjackan
Boken gör en stor poäng av att Engström pekade ut Lars J i blå täckjacka som möjlig gärningsman inne på Tunnelgatan. Att Engström identifierat Lars J är något som återkommer gång på gång i boken.
Det skulle ha varit omöjligt för någon annan än gärningsmannen att ha kunnat se Lars J där han stod gömt bakom byggbarackerna. Bara mannen som sprang uppför trapporna mot David Bagares gata och från toppen kikade ner mot Tunnelgatan kunde ha sett honom. Alltså måste Engström vara gärningsmannen. QED. Att det finns två andra möjliga förklaringar är ingenting som Pettersson reflekterar över.
Stig Engström talar sanning
Gunnar Wall lyfter fram det här som en möjlighet i Rättsskandalen. Jag ställer mig tveksam till den här förklaringen, men Pettersson överväger den inte ens.
I sitt fjärde förhör påstår Engström att mannen han sett stått till vänster om byggbarackerna:
Problemet med det, enligt Nationens fiende av Lars Larsson (en bok som också pekar ut Engström som Palmes mördare) är att Lars J stått till höger om barackerna.
Det både Pettersson och Larsson missar är att Lars J säger att han gått fram för att kunna se upp i trappan. Det är nämligen så att sikten den högra sidan av trappan är skymd av en container och byggnadsställning (vilket syns tydligt på bilden i slutet av Petterssons första kapitel). Det är fysiskt omöjligt att titta upp i den högra trappan.
I förhör 15-00-A (som är ett konceptförhör) står det att "Lars J står först stilla på sin plats men när mannen har kommit upp i den övre halvan av trappan går Lars J fram till början av trappan.".
I förhör 15-00-B (som är ett dialogförhör)
Under rekonstruktionen 15-00-C beskriver Lars J ännu en gång hur han har rört sig.
Det sista är ett konstaterande från en av poliserna som förhör honom.
Med andra ord har han alltså flyttat sig mot den norra sidan av Tunnelgatan där han faktiskt är synlig från mordplatsen. Gunnar Wall menar i Rättsskandalen Olof Palme att det faktiskt är möjligt att både Engström och Lisbet Palme sett Lars J inne på Tunnelgatan efter att han förflyttat sig. Å andra sidan menar också Wall att Engström pratat om en blå täckjacka innan det var ute i media, vilket stärker Walls tes om att Engström faktiskt sett Lars J. Dock stämmer inte Walls påstående om när uppgifter om den blå täckjackan var ute i media.
Stig Engström chansar
Engström har inte pekat ut Lars J. Han har pekat ut "en man" i blå täckjacka. Detta säger han i ett förhör kl. 12:20 dagen efter mordet, det vill säga efter Hans Holmérs presskonferens kl. 12:00 där han går ut med signalementet att gärningsmannen hade en mellanblå täckjacka. Engström pratade aldrig om en man i blå täckjacka innan polisen gick ut med det.
Att han tar kontakt med polisen och pratar om en man i blå täckjacka behöver inte, vilket är bokens bärande tes, vara ett försök att avleda uppmärksamheten från sig själv som gärningsman, då han själv hade mörk rock på sig. En alternativ förklaring är en uppmärksamhetstörstande person som vill stå i rampljuset och få sina 15 minuter. Och vad kan vara bättre än att låna det signalement som precis förmedlats av ansiktet utåt för polisutredningen på en presskonferens? Vilken sida i gränden som personen med den blå täckjackan stått i är 50/50 för Engström. Att chansa på den vänstra är ingen dum idé eftersom det är den sidan mördaren hade som flyktväg.
Alternativt scenario
I kapitel 20, Tre berättelser, ett slut, skissar Pettersson upp ett scenario för hur mordet sannolikt gick gick till.
Stig Engström är både Grandmannen och mördaren. Han har smugit ut genom en bakdörr i Skandiahuset (eftersom han inte stämplat ut) och stått utanför Grand och väntat på Olof Palme. Filmen tar slut någon gång mellan 23:05 och 23:10, Palme fastnar i ett kort samtal med en tonårstjej, och efter det går paret Palme och Mårten Palme ut på gatan och pratar. Vid 23:15 skildes de åt och Olof och Lisbeth börjar gå hem mot Gamla stan. I samband med detta ska Engström ha iakttagits av Mårten Palme.
Någon gång mellan 23:15 och 23:19 ska Engström ha ångrat sig och smugit tillbaka in i Skandiahuset genom bakdörren, för att gå igenom huset och ut genom huvudingången där han stämplade ut. Väl på Sveavägen (igen) skulle han gått norrut mot bussen från Odenplan och stött på Olof Palme igen. Varpå han gör en helomvändning, följer efter paret och öppnar eld i korsningen Tunnelgatan 23:21.
Scenario, schmenario
Problemet med scenariot är att det väcker en hel del frågetecken som Pettersson inte rätar ut (eller ens nämner).
Mårten Palme påstår att mannen han iakttog utanför biografen Grand hade blå täckjacka. Även vittnet Storhök som såg mannen utanför Grand sade att han hade en blå jacka på sig. Engström hade tveklöst på sig en mörk rock, det är boken väldigt tydlig med eftersom dess stora poäng är att Engström ljög för polisen om en blå täckjacka för att avleda uppmärksamheten från sig själv. Så bokens påstående att signalementet på mannen som Mårten Palme et al observerat utanför biografen Grand "onekligen stämde väl in på Engström" är inkorrekt.
Vidare är påståendet att han efter att ha varit utanför Grand skulle ha gått igenom Skandiahuset ytterst tveksamt:
Om Engström är Grandmannen och smög igenom Skandiahuset, var tog hans blå täckjacka vägen? Det fanns ingen tid att lämna den på tjänsterummet, eftersom tiden även var för kort för att hämta ett vapen där. Och var fick han den mörka rocken ifrån?
När han kommer ut från Skandia tar han till höger, "antagligen för att ta Täbybussen från Odenplan". Att det går en nattbuss till Täby från Odenplan råder det ingen tvekan om. Det gör det än idag. Problemet är att de inte börjar gå förrän efter midnatt när tunnelbanan slutat gå. Nu är klockan 23:20 och tunnelbanan går fortfarande. Ingenstans vad jag har sett finns belägg för att det gick, eller någonsin har gått, en ordinarie buss från Odenplan till Täby. Så vad ska han till busshållplatsen att göra?
Om han ska till tunnelbanan så är det dubbelt så långt till hållplatsen Rådmansgatan norrut på Sveavägen (ca. 400 meter) än till hållplatsen Hötorget söderut på Sveavägen (ca. 200 meter). Dessutom ligger Rådmansgatan åt fel håll i tågets färdriktning om man ska mot T-centralen för att byta tåg mot Mörby. Om man är stressad för att hinna med tåget går man definitivt till den hållplats som ligger närmre, och dessutom tjänar man in 1-2 minuter eftersom man går i tågets färdriktning, inte mot den.
Ju mer man undersöker detaljerna, desto svagare blir bokens case.
Vapen
Ända sedan åklagare Krister Peterssons märkliga presskonferens där Enström hängdes ut som den troliga mördaren har frågan för mig varit: Hur fick han tag i vapen?
Pettersson fokuserar på Engströms granne, en USA-tokig vapensamlare. Problemet är att mannens dotter berättar att hennes pappa aldrig skulle ha lånat ut ett vapen till Engström.
Pettersson kommer runt detta genom att peka ut både mannen och hans dotter som lögnare, medvetna sådana eller inte:
Ett litet problem är att mannen och dottern inte kan ha varit inblandade under mordkvällen, vilket givetvis misstänkliggörs av Petterson.
Pettersson har även ett alternativt scenario till hur Engström fick tag i en revolver. Mellan sommaren 1957 och hösten 1960, tjugosex år innan mordet, jobbade han på jobbade han på Kungliga Armétygförvaltningen, nuvarande Försvarets materielverk där det fanns revolvrar. Engström ska enligt den teorin alltså ha stoppat på sig en revolver i smyg (oklart varför) som han förvarat någonstans (oklart var) i 26 år. Pettersson intervjuar Engströms exfru som säger sig aldrig ha sett ett vapen hemma hos dem. Givetvis hängs hon också ut som lögnare i boken.
Till slut är det som om Pettersson kastar upp armarna i luften med ett "Inte fan vet jag!" och anklagar i stort sett alla i Engströms historia och närhet som potentiella vapenleverantörer:
Pyspunka
Någonting som helt skulle punktera Petterssons teori om att Engström gått norrut på Sveavägen, stött på Palme och vänt om söderut och följt efter paret är vittnet Inge M. Han är det vittne som haft bäst och längst uppsyn över mordplatsen. Han är det vittne som från början har sett en man stå och vänta utanför Dekorima. Så hur får journalist Pettersson och åklagare Petersson ihop det?
Nu är det tydligen bara en "seglivad myt" att någon väntat utanför Dekorima. Journalist Pettersson drar sitt strå till stacken. Inge M nämns på hela tre (3!) ställen i boken och karaktäriseras som ett opålitligt vittne vars "sent utblommade minnen av att ha sett mördaren redan före skotten" beskrivs som ett "otillförlitligt påstående":
Om man läser förhörsprotokollet så är det tydligt att hans tvekan gäller mannens ålder och senare i förhöret mannens klädsel, inte om han överhuvudtaget har stått där:
Så hur har hans vittnesmål nu förvandlats till en "seglivad myt"? Fan vet. Varken journalist Pettersson eller åklagare Petersson kan svara på den frågan.
Det var här jag på allvar började dra öronen åt mig. Om Pettersson förvränger vittnesmålet till den här graden för att få sin egen teori att gå ihop, vad har han mer skruvat på i boken?
Det räcker med att gå till bokens första kapitel:
Enligt boken har Fauzzi alltså först sett Björkman, sedan paret Palme och till sist en fjärde okänd person (enligt boken Engström) som är mördaren.
Det finns inget annat sätt än att beskriva Petterssons beskrivning som ren och skär lögn alternativt inkompetens.
Gunnar Wall skrev i sin bok Mörkläggning publicerad redan 1996 om möjligheten att mördaren följt efter paret Palme från Grand:
Det är något som får stöd även när man går till handlingarna. Nicola Fauzzi har i förhör efter förhör varit tydlig med att mannen bakom paret Palme han såg var Anders Björkman och att han endast sett ett par, ingen ensam man, passera innan paret Palme. Han har sett tre personer, inte fyra.
Hur Pettersson kan vara ute och cykla så fullständigt är ett mysterium. Det finns egentligen bara två alternativ. Antingen har hans research varit undermålig eller så ljuger han medvetet för att få sitt case att gå ihop.
This is the end
I slutändan så blir det alltmer tydligt att Pettersson lider av confirmation bias. Han driver en tydlig tes, och allting som inte passar in bortförklaras eller nämns överhuvudtaget inte. Eller så hängs de, som vi redan har sett, ut som lögnare.
Att åklagare Petersson inte kan "komma runt" Engström är inte samma sak som att han är mördaren. Men det är klart att när chansen finns att äntligen få stänga en polisutredning som pågått 34 år och kostat skattebetalarna minst 600 miljoner kronor samtidigt som man är väl medveten om att man aldrig kommer att kunna lösa mordet eftersom det utreddes så häpnadsväckande taffligt redan från början, så vore man en idiot om man inte utnyttjade uppståndelsen i media och tar tillfället i akt. Oavsett hur svagt underlaget faktiskt är.
Som Hans-Gunnar Axberger skriver i Statsministermordet om Krister Peterssons schavottering av Engström:
Att den här boken kunde vinna pris för grävande journalistik säger en hel del om hur det står till med journalistiken i Sverige.
Den blå täckjackan
Boken gör en stor poäng av att Engström pekade ut Lars J i blå täckjacka som möjlig gärningsman inne på Tunnelgatan. Att Engström identifierat Lars J är något som återkommer gång på gång i boken.
Det skulle ha varit omöjligt för någon annan än gärningsmannen att ha kunnat se Lars J där han stod gömt bakom byggbarackerna. Bara mannen som sprang uppför trapporna mot David Bagares gata och från toppen kikade ner mot Tunnelgatan kunde ha sett honom. Alltså måste Engström vara gärningsmannen. QED. Att det finns två andra möjliga förklaringar är ingenting som Pettersson reflekterar över.
Stig Engström talar sanning
Gunnar Wall lyfter fram det här som en möjlighet i Rättsskandalen. Jag ställer mig tveksam till den här förklaringen, men Pettersson överväger den inte ens.
I sitt fjärde förhör påstår Engström att mannen han sett stått till vänster om byggbarackerna:
Förhörsledaren: Du säger utifrån den skiss som du har framför dig att mannen står i linje med Luntmakargatan, och han står sett från ditt håll till vänster om byggbarackerna i byggbarackernas slutända?
Engström: Ja det är riktigt.
Problemet med det, enligt Nationens fiende av Lars Larsson (en bok som också pekar ut Engström som Palmes mördare) är att Lars J stått till höger om barackerna.
Sture har alltså sett en person till vänster om byggbaracken, vid en plats där Lars J i förhör uppger att mördaren sprang med full fart mot trapporna, och definitivt inte stod still. Kan det trots allt vara Lars som Sture ser? Nej, Lars var aldrig på den platsen vid den tidpunkten. Han gömde sig för mördaren först bakom byggbarackerna och sedan gick han fram till trapporna. När mördaren kikade ner från trappkrönet, gömde sig Lars J bakom en container som stod till höger på gatan. Trots detta vet vi att det var Lars som Sture såg. Han pekar nämligen ut Lars i en fotokonfrontation som den man han såg till vänster om barackerna.
Det både Pettersson och Larsson missar är att Lars J säger att han gått fram för att kunna se upp i trappan. Det är nämligen så att sikten den högra sidan av trappan är skymd av en container och byggnadsställning (vilket syns tydligt på bilden i slutet av Petterssons första kapitel). Det är fysiskt omöjligt att titta upp i den högra trappan.
I förhör 15-00-A (som är ett konceptförhör) står det att "Lars J står först stilla på sin plats men när mannen har kommit upp i den övre halvan av trappan går Lars J fram till början av trappan.".
I förhör 15-00-B (som är ett dialogförhör)
J: Ja, då först sneddar jag över Luntmakargatan själv och ser honom springa trappan med två, tre trappsteg i taget.
---
J: Jag står precis vid korsningen, så att jag ser både trappan och Sveavägen och Luntmakargatans längd där så att
F: Jaha, så du har gått ut ungefär mitt i själva korsningen nu
J: Ja, ungefär alltså.
Under rekonstruktionen 15-00-C beskriver Lars J ännu en gång hur han har rört sig.
J: Ja, jag stod då ungefär då motsatta hörnet, snett emot på den här golvbrunnen, Luntmakargatan
L: Jaha
J: Ungefär
L: Luntmakargatans östra sida
J: Jaha
L: Ja. Och då har du sikt neråt Sveavägen
Det sista är ett konstaterande från en av poliserna som förhör honom.
Med andra ord har han alltså flyttat sig mot den norra sidan av Tunnelgatan där han faktiskt är synlig från mordplatsen. Gunnar Wall menar i Rättsskandalen Olof Palme att det faktiskt är möjligt att både Engström och Lisbet Palme sett Lars J inne på Tunnelgatan efter att han förflyttat sig. Å andra sidan menar också Wall att Engström pratat om en blå täckjacka innan det var ute i media, vilket stärker Walls tes om att Engström faktiskt sett Lars J. Dock stämmer inte Walls påstående om när uppgifter om den blå täckjackan var ute i media.
Stig Engström chansar
Engström har inte pekat ut Lars J. Han har pekat ut "en man" i blå täckjacka. Detta säger han i ett förhör kl. 12:20 dagen efter mordet, det vill säga efter Hans Holmérs presskonferens kl. 12:00 där han går ut med signalementet att gärningsmannen hade en mellanblå täckjacka. Engström pratade aldrig om en man i blå täckjacka innan polisen gick ut med det.
Att han tar kontakt med polisen och pratar om en man i blå täckjacka behöver inte, vilket är bokens bärande tes, vara ett försök att avleda uppmärksamheten från sig själv som gärningsman, då han själv hade mörk rock på sig. En alternativ förklaring är en uppmärksamhetstörstande person som vill stå i rampljuset och få sina 15 minuter. Och vad kan vara bättre än att låna det signalement som precis förmedlats av ansiktet utåt för polisutredningen på en presskonferens? Vilken sida i gränden som personen med den blå täckjackan stått i är 50/50 för Engström. Att chansa på den vänstra är ingen dum idé eftersom det är den sidan mördaren hade som flyktväg.
Alternativt scenario
I kapitel 20, Tre berättelser, ett slut, skissar Pettersson upp ett scenario för hur mordet sannolikt gick gick till.
Stig Engström är både Grandmannen och mördaren. Han har smugit ut genom en bakdörr i Skandiahuset (eftersom han inte stämplat ut) och stått utanför Grand och väntat på Olof Palme. Filmen tar slut någon gång mellan 23:05 och 23:10, Palme fastnar i ett kort samtal med en tonårstjej, och efter det går paret Palme och Mårten Palme ut på gatan och pratar. Vid 23:15 skildes de åt och Olof och Lisbeth börjar gå hem mot Gamla stan. I samband med detta ska Engström ha iakttagits av Mårten Palme.
Någon gång mellan 23:15 och 23:19 ska Engström ha ångrat sig och smugit tillbaka in i Skandiahuset genom bakdörren, för att gå igenom huset och ut genom huvudingången där han stämplade ut. Väl på Sveavägen (igen) skulle han gått norrut mot bussen från Odenplan och stött på Olof Palme igen. Varpå han gör en helomvändning, följer efter paret och öppnar eld i korsningen Tunnelgatan 23:21.
Scenario, schmenario
Problemet med scenariot är att det väcker en hel del frågetecken som Pettersson inte rätar ut (eller ens nämner).
Mårten Palme påstår att mannen han iakttog utanför biografen Grand hade blå täckjacka. Även vittnet Storhök som såg mannen utanför Grand sade att han hade en blå jacka på sig. Engström hade tveklöst på sig en mörk rock, det är boken väldigt tydlig med eftersom dess stora poäng är att Engström ljög för polisen om en blå täckjacka för att avleda uppmärksamheten från sig själv. Så bokens påstående att signalementet på mannen som Mårten Palme et al observerat utanför biografen Grand "onekligen stämde väl in på Engström" är inkorrekt.
Vidare är påståendet att han efter att ha varit utanför Grand skulle ha gått igenom Skandiahuset ytterst tveksamt:
[Det fanns] goda förutsättningar för honom att skynda före makarna Palme till Skandiahuset, gå in på baksidan, skynda genom lokalerna och sedan ut genom huvudentrén. Han bör dock ha haft med sig vapnet till Grand, det fanns ingen tid att hämta ett vapen på tjänsterummet innan han stämplade ut i receptionen.
Om Engström är Grandmannen och smög igenom Skandiahuset, var tog hans blå täckjacka vägen? Det fanns ingen tid att lämna den på tjänsterummet, eftersom tiden även var för kort för att hämta ett vapen där. Och var fick han den mörka rocken ifrån?
När han kommer ut från Skandia tar han till höger, "antagligen för att ta Täbybussen från Odenplan". Att det går en nattbuss till Täby från Odenplan råder det ingen tvekan om. Det gör det än idag. Problemet är att de inte börjar gå förrän efter midnatt när tunnelbanan slutat gå. Nu är klockan 23:20 och tunnelbanan går fortfarande. Ingenstans vad jag har sett finns belägg för att det gick, eller någonsin har gått, en ordinarie buss från Odenplan till Täby. Så vad ska han till busshållplatsen att göra?
Om han ska till tunnelbanan så är det dubbelt så långt till hållplatsen Rådmansgatan norrut på Sveavägen (ca. 400 meter) än till hållplatsen Hötorget söderut på Sveavägen (ca. 200 meter). Dessutom ligger Rådmansgatan åt fel håll i tågets färdriktning om man ska mot T-centralen för att byta tåg mot Mörby. Om man är stressad för att hinna med tåget går man definitivt till den hållplats som ligger närmre, och dessutom tjänar man in 1-2 minuter eftersom man går i tågets färdriktning, inte mot den.
Ju mer man undersöker detaljerna, desto svagare blir bokens case.
Vapen
Ända sedan åklagare Krister Peterssons märkliga presskonferens där Enström hängdes ut som den troliga mördaren har frågan för mig varit: Hur fick han tag i vapen?
Pettersson fokuserar på Engströms granne, en USA-tokig vapensamlare. Problemet är att mannens dotter berättar att hennes pappa aldrig skulle ha lånat ut ett vapen till Engström.
– Skulle din far ha kunnat låna ut vapen till Stig?
– Nej, han släppte inte iväg några vapen utanför kassunen. Inte till någon, inte ens de pluggade vapnen. Vi hade överhuvudtaget väldigt mycket larm och säkerhetsgrejer i villan.
Pettersson kommer runt detta genom att peka ut både mannen och hans dotter som lögnare, medvetna sådana eller inte:
Att vapensamlarens dotter menade att pappan inte kunde ha försett Stig med mordvapnet var inte så konstigt: dels torde han knappast ha skyltat med den saken, dels vill väl ingen tro att ens förälder varit delaktig i Palmemordet.
Ett litet problem är att mannen och dottern inte kan ha varit inblandade under mordkvällen, vilket givetvis misstänkliggörs av Petterson.
Vad gällde själva mordkvällen hade vapensamlaren med fru emellertid befunnit sig på en tillställning arrangerad av brasilianska ambassaden, och även äldsta dottern hade varit närvarande. Ett brukbart alibi.
Pettersson har även ett alternativt scenario till hur Engström fick tag i en revolver. Mellan sommaren 1957 och hösten 1960, tjugosex år innan mordet, jobbade han på jobbade han på Kungliga Armétygförvaltningen, nuvarande Försvarets materielverk där det fanns revolvrar. Engström ska enligt den teorin alltså ha stoppat på sig en revolver i smyg (oklart varför) som han förvarat någonstans (oklart var) i 26 år. Pettersson intervjuar Engströms exfru som säger sig aldrig ha sett ett vapen hemma hos dem. Givetvis hängs hon också ut som lögnare i boken.
Till slut är det som om Pettersson kastar upp armarna i luften med ett "Inte fan vet jag!" och anklagar i stort sett alla i Engströms historia och närhet som potentiella vapenleverantörer:
Han behöver helt enkelt inte ha skaffat det under mordkvällen. Ett annat alternativ är att Engström förvarade ett vapen på sitt rum, i ett av sina låsta skåp. Det kan han ha kommit över tidigt i livet, exempelvis under sin tid på Armétygförvaltningen. Där hade han också många vapenintresserade kollegor, experter som han senare kunde ha fått köpa ett vapen av. Givetvis finns också det i tiden mer närliggande alternativet kvar: att han fått tillgång till revolvern genom vapensamlaren, någon av dennes kontakter eller någon av marinofficerarna i bekantskapskretsen.
Pyspunka
Någonting som helt skulle punktera Petterssons teori om att Engström gått norrut på Sveavägen, stött på Palme och vänt om söderut och följt efter paret är vittnet Inge M. Han är det vittne som haft bäst och längst uppsyn över mordplatsen. Han är det vittne som från början har sett en man stå och vänta utanför Dekorima. Så hur får journalist Pettersson och åklagare Petersson ihop det?
Krister Petersson passade även på att avfärda den seglivade myten att gärningsmannen väntat in makarna Palme vid Dekorimahörnan, eftersom vittnesuppgifterna tvärtom talade för att mördaren följt efter dem längs Skandiahusets fasad.
Nu är det tydligen bara en "seglivad myt" att någon väntat utanför Dekorima. Journalist Pettersson drar sitt strå till stacken. Inge M nämns på hela tre (3!) ställen i boken och karaktäriseras som ett opålitligt vittne vars "sent utblommade minnen av att ha sett mördaren redan före skotten" beskrivs som ett "otillförlitligt påstående":
När musikläraren Inge M, som suttit i en slarvigt parkerad Opel Rekord på andra sidan Sveavägen, förhördes hela två veckor efter mordet påpekade han själv att det var ett problem att han hunnit älta delar av vittnesmålet med sig själv: "Nu har man ju läst så mycket i tidningarna också." Förhörsledaren svarade överslätande: "Glöm det."
Om man läser förhörsprotokollet så är det tydligt att hans tvekan gäller mannens ålder och senare i förhöret mannens klädsel, inte om han överhuvudtaget har stått där:
FHL Lars Borgström: Om vi börjar med själva personbeskrivningen då. Vilken ålder?
Inge M: Det är svårt och säga, det törs jag inte svara på. På det avståndet, han kan ha varit mellan 25-45 år, men jag skulle tippa när han jaga iväg, jag törs inte svara, säga exakt. Nu har man ju läst så mycket i tidningarna också.
Så hur har hans vittnesmål nu förvandlats till en "seglivad myt"? Fan vet. Varken journalist Pettersson eller åklagare Petersson kan svara på den frågan.
Det var här jag på allvar började dra öronen åt mig. Om Pettersson förvränger vittnesmålet till den här graden för att få sin egen teori att gå ihop, vad har han mer skruvat på i boken?
Det räcker med att gå till bokens första kapitel:
Björkman passerades av kocken Nicola Fauzzi, som hastade förbi i norrgående riktning, lite trött efter kvällens jobb. När Fauzzi passerat Skandiahusets entré upptäckte han till sin förvåning paret Palme komma gående. Han mötte dem "utan att hälsa" och noterade att de inte var ensamma på trottoaren: en man följde statsministerparet på fem–tio meters avstånd. "Det måste vara en säkerhetsvakt", var Fauzzis spontana reaktion, men sedan ändrade han sig. Mannen rörde sig klumpigt, närmast haltande, och verkade för gammal för att vara livvakt. Som Fauzzi mindes det bar mannen en Tensonliknande blå jacka som nådde till lårens mitt, i övrigt reflekterade han inte över hur paret Palmes förföljare såg ut.
Enligt boken har Fauzzi alltså först sett Björkman, sedan paret Palme och till sist en fjärde okänd person (enligt boken Engström) som är mördaren.
Det finns inget annat sätt än att beskriva Petterssons beskrivning som ren och skär lögn alternativt inkompetens.
Gunnar Wall skrev i sin bok Mörkläggning publicerad redan 1996 om möjligheten att mördaren följt efter paret Palme från Grand:
En teoretisk möjlighet är förstås att han följt efter Olof och Lisbet över gatan och sedan skyndat förbi dem på den östra trottoaren. Men att döma av ett vittne, kocken Nicola F, som mötte paret Palme ganska tidigt när de kom gående på den östra sidan av Sveavägen, är det inte troligt.
Nicola mötte inte någon ensam man, bara ett ungt par, innan han såg paret Palme. Och efter dem kom en enda man gående. Nicola F har senare identifierat honom som Anders B, vittnet som gömde sig i Dekorimas port. (s. 835)
Det är något som får stöd även när man går till handlingarna. Nicola Fauzzi har i förhör efter förhör varit tydlig med att mannen bakom paret Palme han såg var Anders Björkman och att han endast sett ett par, ingen ensam man, passera innan paret Palme. Han har sett tre personer, inte fyra.
Hur Pettersson kan vara ute och cykla så fullständigt är ett mysterium. Det finns egentligen bara två alternativ. Antingen har hans research varit undermålig eller så ljuger han medvetet för att få sitt case att gå ihop.
This is the end
I slutändan så blir det alltmer tydligt att Pettersson lider av confirmation bias. Han driver en tydlig tes, och allting som inte passar in bortförklaras eller nämns överhuvudtaget inte. Eller så hängs de, som vi redan har sett, ut som lögnare.
Att åklagare Petersson inte kan "komma runt" Engström är inte samma sak som att han är mördaren. Men det är klart att när chansen finns att äntligen få stänga en polisutredning som pågått 34 år och kostat skattebetalarna minst 600 miljoner kronor samtidigt som man är väl medveten om att man aldrig kommer att kunna lösa mordet eftersom det utreddes så häpnadsväckande taffligt redan från början, så vore man en idiot om man inte utnyttjade uppståndelsen i media och tar tillfället i akt. Oavsett hur svagt underlaget faktiskt är.
Som Hans-Gunnar Axberger skriver i Statsministermordet om Krister Peterssons schavottering av Engström:
Riksåklagare, Säpochefer och andra har vittnat om att det de varit med om under mordutredningen gått utöver deras vildaste fantasier och värsta farhågor. Villospår, rättsövergrepp, myndigheter i öppen konflikt, smuggling, olaglig avlyssning, privatspanande politiker, kriminella polischefer och så vidare – efter åren av små och stora katastrofer i statsministermordets spår trodde man inte att det skulle kunna bli värre. Men det överträffades efter 34 år när en av riksåklagaren förordnad ämbetsman, utan bevis och med regeringens tysta bifall, sänkte en postum dom över en sedan decennier avliden människa. Det var den svenska rättsstatens slutliga kapitulation inför ett statsministermord den varken förmått förebygga eller utreda.
Att den här boken kunde vinna pris för grävande journalistik säger en hel del om hur det står till med journalistiken i Sverige.
July 28, 2025
Ruotsalaisen ”pehmeän” kulttuurin kääntöpuoli on siinä, että sellainen yhteiskunta on usein täysin kädetön isojen, kansallisten kriisien edessä. Jos vaikkapa venäläiset hyökkäisivät jälleen Suomeen, en jotenkin jaksa uskoa, että ruotsalaiset olisivat NATO:sta huolimatta kovimmat taisteluveljemme - veikkaisin, että siinä roolissa kunnostautuisivat ennen kaikkea virolaiset. Kun Olof Palme ammuttiin keskelle katua kymmenien silminnäkijöiden nähden Tukholman ydinkeskustassa, Ruotsin poliisi (mukaan lukien Säpo) pudotti pallon totaalisesti. Satunnaiset ohikulkijat tallasivat surmapaikan käytännössä kelvottomaksi rikospaikkatutkimukselle, ja surkuhupaisiin hetkiin kuului muun musssa se, kun surmapaikan ohi myöhemmin kävellyt kadunmies löysi yhden surmanluodin ja toimitti sen poliisille (joka ei ollut siis onnistunut löytämään sitä itse). Muutama vuosi sitten poliisi ilmoitti ”palmemordetin” tutkimusten loppuvan, ja nimesi Stig Engström -nimisen, murhan silminnäkijänä aiemmin tunnetuksi tulleen mainosmiehen todennäköiseksi surmaajaksi. Tempussa haisi yritys pelastaa poliisin ja valtion kasvot, ja sama pätee tähän kirjaan, joka on kuin tilaustyönä tehty puheenvuoro Engström-teorian puolesta. Sitä on paikoin mielenkiintoista lukea eräänlaisena ”vaihtoehtoisena historiantulkintana”, mutta siihen kirjan meriitit aika lailla jäävät - todisteita ei ole, vain spekulaatiota. Engström oli pelokas, huomionkipeä suupaltti ja alkoholisti, joka tuskin olisi pystynyt lopettamaan kuolevaa koiraa, saatika ampumaan pääministerin lähietäisyydeltä ja sen jälkeen vaikenemaan asiasta loppuiäkseen.
July 3, 2020
En kollega tipsade mig om denna bok då jag uttryckte ett intresse av att veta mer om Palmemordet utifrån den senaste slutsatsen av Krister Peterson. jag blev inte besviken och är imponerad av det arbete som författaren lagt ner på utredningen av Olof Palme. I mer än 10 har han läst på kring utredningen, intervjuat involverade personer och tolkat ledtrådar missade av andra, detta tack vare ett tips från Leif G.W Person. Det jag gillar med boken är att den har en lagom längd, där det viktiga för Petterssons ståndpunkter får lagom med utrymme, utan att upprepas till oändlighet. Jag var okunnig om att utredningen kring Krister Petterson hade så enorma brister och att Krister var en varm anhängare av personen Olof Palme och det han stod för. Inget av det författaren lyfter går dock att bevisa eftersom den utpekade gärningsmannen är död och inget mordvapen har presenterats. För att bilda dig en egen uppfattningen så råder jag dig att läsa den här boken i sommar. Den går också utmärkt att lyssna på.
September 13, 2018
Lika spännande som en deckare! Tänk om denna teori stämmer! Polisen dribblade bort detta spår tidigt och författare pekar på många indicier som pekar mot att Skandiamannen verkligen var Palmes mördare. Skönt att Christer Pettersson-historien verkar helt ointressant för den nya utredarna. Skandiamannen stämmer in på de första vittnenas beskrivning av mördare, han stämmer in på gärningsmannaprofilen och hans bakgrund och mystiska förehavanden på mordkvällen är helt enkelt för märkliga för att inte inse att det är mycket som inte stämmer med denne man.
August 31, 2020
Spännande och så frustrerande läsning. Skandiamannen är ju numera officiellt utpekad som Palmes mördare, men eftersom han inte utreddes ordentligt från början kommer det troligen aldrig fram säkra bevis. Det är så svårt att förstå hur han kunde bli bortviftad, gång på gång. Därav frustrationen.
Första meningen: Den sista fredagen i februari 1986 bjöd på stort och smått, privat och publikt, som dagarna såg ut för en statsminister med en diger agenda.
Första meningen: Den sista fredagen i februari 1986 bjöd på stort och smått, privat och publikt, som dagarna såg ut för en statsminister med en diger agenda.
March 25, 2021
Tämä oli mielenkiintoinen tarina Palmen todennäköisestä murhaajasta, ja myös Palmesta itsestään sekä tuon ajan ruotsalaisesta yhteiskunnasta. Palme oli aikanaan hyvin ristiriitainen persoona, ja monet suorastaan vihasivat häntä. Hän mm. avitti Boforsin asekauppoja ja toimi samanaikaisesti rauhanneuvottelijana. Eipä sitten ihme, että laajemmatkin kansainväliset kuviot on kuviteltu Palmen murhan ympärille, mutta totuus taisi olla aivan siellä silmien alla, nenän varjossa.
March 29, 2021
Vuosien varrella olen lukenut Palmen muthaan liittyviä kirjoja, mutta tämä Pettersonin tuntuu kaikkein vakuuttavimmilta. Kirjan lähtökohta on,että todistajana esiintynyt Skandia-mies ampui Palmen. Tämän väitteen päälle pinotaan todisteita, mutta lopullista vastausta ei saada, koska murha-ase puuttuu ja motiivi ei aivan täysin vakuuta. Palmen murhasta kiinnostuneen kannattaa kuitenkin lukea kirja, koska se kertoo yhden uuden tarinan. Pisteet 8/10.
August 14, 2020
Gedigen reportagebok om kanske det mest rimliga spåren. Författaren blottlägger det haveri som präglat palmeutredningen från start. Att Stig Engström inte utreddes redan från start är smått otroligt. Samtidigt blir det svårt att på riktigt utropa honom som mördare utan teknisk bevisning. Så hade det helt uppenbart inte behövt bli. Den bästa bok jag läst i ämnet.
March 26, 2021
Spännande läsning. Belyser hur viktigt det är med duktiga journalister som ihärdigt ställer frågor. Jag fyllde femton de året Palme mördades och fyller femtio detta år 2021 men kommer fortfarande ihåg känslan när mamma väckte mig med nyheten. Att nu fylla in alla detaljer, allt som vi kan veta, känns bra.
November 6, 2018
I would be very surprised if this isn't the solution to the 1986 murder of Swedish prime minister, Olof Palme.
March 4, 2019
Spännande och trovärdig beskrivning.
March 22, 2020
Interesting solution to the Palme murder, seems quite possible!
May 8, 2020
Kan det här vara sanningen? Palme-mordet är inget jag tänker på varje dag, men det är svårt att inte dras in i den här tanke-kedjan som eventuellt skulle kunna vara lösningen.
May 17, 2020
intressant och en mycket läsvärd bok
June 14, 2020
Boken är gediget sammanställd och författaren har dragit i alla tåtar och lyckas ringa in den mest trolige gärningsmannen. Det som är mest nedslående är polisens taffliga och amatörmässiga arbete.
Displaying 1 - 30 of 42 reviews