Ann Jäderlund on muovannut teoksensa kahdestatoista vuosina 1992–2015 kirjoittamastaan runosikermästä. Tämä hienostunut kokonaisuus luotaa kehon aistillisuutta, nautintoa ja kipua runouden keinoin. Sen keskiössä on rakkauden yksinäisyys: sydämen pohjasta rakastaminen on sitä, ettei voi rakastaa ketään. Jäderlundin lyriikka on haurasta mutta vahvaa, mystistä mutta kutsuvaa, välillä brutaalia mutta aina tavattoman kaunista.
Ann Jäderlund on katseen runoilija. Silmän ja näkemisen lisäksi keskeisiä motiiveja ovat vesi, puut, valo ja värit. Myös rakkaus on hänen maailmassaan näkemistä: ”Olet tuntematon / mutta minä / näen sinut.”
Jäderlundin runokieli ankkuroituu vahvasti fyysiseen maailmaan mutta pakenee haltuunottoyrityksiä. Siitä väreilee tavaton voima. Lukijalle kokemus voi olla käsittämätön, kaunis ja kauhea.
Ann Jäderlund (born 1955) is a Swedish poet and playwright. She made her literary debut in 1985 with the poetry collection Vimpelstaden. Other collections are Snart går jag i sommaren ut from 1990 and I en cylinder i vattnet av vattengråt from 2006. She was awarded the Dobloug Prize in 2004.
An Jederlund je izmeštena srednja sestra Ognjenke Lakićević i Jane Radičević i ne možete me ubediti u suprotno. Pesme se ne čitaju nego osećaju, morate ritmu dati poverenje kao uzde, ako neku sponu ne razumete, nije vam vreme, ali doći će pri narednom čitanju.
första gången jag läser ann jäderlund och kan tyvärr inte säga att jag blev sugen på att läsa mer no ei nyt sentäs ööh mitä helkkaria miten siistiä rekisterien töksähtelyä ja kat kat katkosten takutusta! En tiä mitä tästä vie sitten kotiin. Siis Jäderlundiksi: mitä kotiin vievä on tästä edes ja mietinnän ympärikö - tuo? Jotenkin tällanen Niilo22-syntaksi kyllä itellä paikantuu huumoriin, mutta Jäderlund tekee kyllä jotain muuta. En tiedä miksi Jäderlundin kohdalla painotetaan niin paljon katsetta. Enemmän tuntuu, että katseelle tässä on tarjolla pysähtyneitä "kuvia", jotka ovat enemmän puhetta tai siis puheita kuin silmille rävähtäviä kuvia. Pitänee palata tämän ääreen vielä!
första gången jag läser ann jäderlund och kan tyvärr inte säga att jag blev sugen på att läsa mer. här fanns en del fraser som glimmade till men för det mesta upplever jag diktsamlingen som otillgänglig och ojämn. det vida experimenterandet med olika stilar, till exempel att ha ett ”kapitel” där dikternas bokstäver är olika stora, som att de är urklipp, kändes som en uppgift man får under en skrivarutbildning. nej, inte för mig.
Jag valde att läsa den här diktsamlingen eftersom jag lovat mig själv att läsa mer poesi. Kanske tog jag mig lite vatten över huvudet den här gången, men jag är ändå väldigt glad över att ha läst den. Ann Jäderlunds vackra och annorlunda språk bidrog till en fin läsupplevelse i sig och vissa av dikterna gick verkligen rakt in i hjärtat, medan andra var mer svårtillgängliga för mig.