När Mina blir kallad för rasist första gången håller hon på att sätta i halsen. Hon, som blivit utsatt för rasism i hela sitt liv? Hon, som är en övertygad antirasist?
Vi lever i en värld som har en lång historia av att dela in människor i olika grupper. Bland dessa grupper finns en hierarki där vissa är överlägsna andra. Från det att vi är väldigt små lär vi oss att vitt är bättre än svart och brunt. Det visste Mina Dennert redan innan hon började skolan. Det lär sig alla barn så fort de hör talas om ordet rasism för första gången.
Mina Dennert visar oss de konsekvenser våra omedvetna beteenden har och världen vi istället kan få när vi anstränger oss för att göra skillnad. Den här boken ställer sig inte på någon sida av en redan polariserad debatt, den riktar sig direkt till dig: Sysslar du omedvetet med rasism? Vill du sluta med det?
I Vitt skilda lotsar Mina Dennert läsaren med ett lättsamt pedagogiskt driv fram till ett helt nytt sätt att se på rasism och skillnaden mellan att vara och att göra . Boken lämnar läsaren yrvaken, hoppfull och förhoppningsvis med en känsla av jävlar anamma. Det här är boken för läsaren som vill utmanas och vara med om att skapa ett öppnare, rikare och mycket roligare Sverige.
Riktigt bra. Alla borde läsa. Definitivt alla vi som naturligtvis inte är rasister. (jag känner ingen som definierar sig som rasist, men känner en hel del personer som säger rasistiska saker) Och ja, jag gör och säger rasism ibland också, omedvetet. Det har lärt mig av den här boken.
Det här var en svår bok att kategorisera. Å ena sidan – en personlig berättelse om den diskriminering/rasism som författaren återkommande upplever i sitt liv i Sverige. Å andra sidan – ett försök att skriva en faktabaserad bok om vad rasism är, hur det påverkar alla och hur alla bör motarbeta den.
Jag upplever inte att boken håller måttet vare sig på det ena sättet eller det andra. Personliga berättelser är precis vad de är: personliga erfarenheter, tolkningar och tankar, som kan vara mer eller mindre intressanta. Att upphöja dem till lag håller ofta inte. Den fakta som boken förmedlar är inte heller uppbyggd tillräckligt för att kunna hålla som lag. Det hade kanske varit bättre att hålla sig till den ena eller andra genren.
Det känns som att författaren har försökt skapa en svensk version av White Fragility eller Why I don’t talk to white people about race. Nog skulle en sådan behövas, utan amerikanskinspirerade ”omöjliga” tolkningar på svenska förhållanden, men jag tror inte det är denna bok som behövs. Snabbläst och lättläst och ger självklart en del intressant information och tänkvärda anekdoter.