Om en längtan/saknad och resignation inför, Bosnien & Herzegovina och Adriatiska havet. Resignation inför att befinna sig här, i Sverige, i norr. Att det liksom inte går att återvända? Läser in något sådant, en viss ambivalens. Resan hit, flykten, som minnen. Andra minnen, innan. Havet, blommorna, cikadorna man inte kan skriva om. Det sorgliga/onödiga/fruktansvärda i att grannar vänds mot grannar. Inte det centrala i samlingen, men det finns med som ett stråk. Blir stundtals avundsjuk på rikedomen som jaget räknar upp, minnena från hemlandet, från havet (och kalla inte havet för vatten!). Jag tänkte mycket på en tidigare deltagare som skrivit om att migrera hit från Kroatien.
Men det är en diktsamling vars rytm jag inte hittar, vars tolkningstrådar jag tappar här och där, känner mig utesluten från. Och det är kanske så det ska vara, kanske kan man bara förstå den om man har samma eller liknande erfarenhet? Många fina formuleringar/bilder som fastnade, men också hopp och hack. Vilket kanske är meningen, men inte gjorde min läsning lättare.