Under vilka omständigheter är krig legitimt?
Svara inte.
Ställ dig nu istället frågan: vilka omständigheter får dig att tro att den frågan är legitim?
- Representationen av krig -
Judith Butlers bok handlar om krig och representation, om hur krig (framför allt krig som har förts av USA) implicit legitimeras genom kommunikationsplattformar kontextuellt och historiskt färgade ramar, normer och maktstrukturer. Hon skriver om hur journalistiska krigsberättelser i form av ord, bild och ljud, blir en del av kriget, om hur kameror och inspelningsmikrofoner “both frame and form the human and non-human target” (s.64) och refererar till Susan Sontags böcker.
Butler använder sig av begreppet “embedded reporting”, för att beskriva hur media på ett problematiskt vis rapporterar om krig från ett visst, på förhand bestämt, perspektiv. Med det sagt menar inte Butler att mediala representationer av krig inte är viktigt, utan tvärtom skriver hon om att det i vissa fall, vissa typer av berättelser är centrala för att skapa opinion mot krigföring, såsom den ocensurerade poesi från Guantánamo-fångar eller tortyrbilder från Abu Graib. Apropå denna dubbelhet skriver hon: "The photos have functioned in several ways: as an incitement to brutality within the prison itself, as a threat of shame for the prisoners, as a chronicle of a war crime, as a testimony to the radical unacceptability of torture, and as archival and documentary work made available on the internet or displayed in museums in the US, including galleries and public spaces in a host of venues." (p.92)
De mediala ramar styr alltså vår epistemologiska förståelse av krigföring, dvs den kunskap vi får om krig. Men ramarna styr också den ontologiska förståelsen och ger ontologiska effekter, dvs de formar synen av vad ett “riktigt” liv är och vilket liv (och vilken död) som leder till politiska förändringar.
- Om prekära/osäkra liv -
Butler använder sig av begreppen “precarious lives, “livable lives” och “socially dead” för att beskriva processen av hur människor i länder drabbade av krig avhumaniseras, delvis till följd av deras extremt prekära levnadssituation. (Butler understryker att alla människor lever prekära liv, i och med att alla är beroende av sociala nätverk för sin överlevnad, men att vissa människor lever mer prekära liv än andra, på grund av till exempel krig eller fattigdom.) Därför föreställs motparten i kriget som en plats där människor inte “lever” sina liv; liven är prekära/osäkra, fördrivna, ovärdiga, och därför sörjs dessa liv inte på samma sätt som “levande liv” i länder väst/globala norr: “Those we kill are not quite human, and not quite alive, which means that we do not feel the same horror and outrage over the loss of their lives as we do over the loss of those lives that bear national or religious similarity to our own.” (s.42). Hon exemplifierar genom kriget mellan Israel och Palestina: "Even if there are significantly fewer Israelis who have died from this conflict than Palestinians, it remains true not only for Israelis but for most every public media, that the graphics of Israeli life, death, and detention are more vibrant; it conforms to the norm of human life already established, is then more of a life, is life, whereas Palestinian life is either no life, a shadow-life, or a threat to life as we know it." (introduktion, s.333).
- Misogyni och homofobi som en del av krigföring -
I kombination med att människor i “andra länder vi krigar med” framställs som omänskliga, framställs de även som misogyna och homofoba (särskilt i muslimska länder). Butler har dedikerat ett kapitel åt detta där hon beskriver hur sexuella och feministiska progressiva värden används som ett legitimerande skäl för krigföring. Detta är ett enormt hyckleri, vilket inte minst visas genom de misogyna och homofoba tortyrmetoder som används av amerikansk militär: "The scene of torture that includes coerced homosexual acts, and seeks to decimate personhood through that coercion, presumes that for both torturer and tortured, homosexuality represents the destruction of one’s being.” (s. 90); “If we want to speak about “specific cultures,” then it would make sense to begin with the specific culture of the US army, its emphatic masculinism and homophobia, and ask why it must, for its own purposes, cast the predominantly Islamic population against which it wages war as a site of primitive taboo and shame.” (s.128); “What kind of encounter is this, then, at the scene of torture, in which a violent homophobia and misogyny exploit the presumptive homophobia and misogyny of its victims?" (s.131).
- Kritiska frågor vägen framåt -
Butler menar på att motståndet mot krigföring måste ske genom ett ifrågasättande av de premisser som den offentliga diskursen om krig bygger på: "[...]the opposition to war has to take place, in part, through remaking the conditions of its possibility and probability. Similarly, if war is to be opposed, we have to understand how popular assent to war is cultivated and maintained." (s.57).
Vi måste kritiskt granska krigsramarna, upprepa-med-skillnad, skriva Andra berättelser som motstånd, och försöka tala om krig utan ramar. Så tillbaka till frågan: vilka omständigheter får oss att tro att det är legitimt att leta efter argument för att legitimera dödandet av Andra människor?
- Fler frågor från Butler att fortsätta grubbla på: -
“As we watch video or see an image, what kind of solicitation is at work? Are we being invited to take aim? Are we conscripted into the trajectory of the bullet or missile?” (s. 173)
“How do we begin to think about ways to assume responsibility for the minimization of precarity?” (s.33)
“But what are the implicit frames of recognizability in play when I “recognize” someone as ‘like’ me? What implicit political order produces and regulates “likeness” in such instances?” (s.36)
“In these contexts, have feminism and the struggle for sexual freedom become, horrifyingly, a ’sign’ of the civilizational mission in progress? Can we even begin to understand the torture if we cannot account for the homophobia in the military as it acts on populations who are formed religiously through a taboo on homosexuality?” (s.131)