En fin biografi om ett sällsynt ångestdrivet liv. Dagerman var en orubblig idealist som förmodligen var alldeles för intelligent och kompromisslös för sitt eget bästa. Tror inte jag tidigare begripit hur nattsvarta och djupt sorgliga de sista åren i hans korta liv var. Det sista kapitlet är rent av hjärtskärande.
Hade önskat lite mindre analys av romaner och lite mer biografi, men det är väl till viss del en konsekvens av Stigs korta liv, och kanske hans ovilja att släppa folk riktigt nära inpå, förutom i sina texter och brev.
Lagercrantz penna både gör och sänker den här boken, men mest gör. Det blir poetiskt om poeten, på ett fint sätt, men ibland lite för högtravande analyser av både Dagermans texter och hans liv (i synnerhet död). I efterordet till 1985 års upplaga (30 år efter utgivningen) skriver han att han tycker att han lät döden ta lite för stor plats, att han liksom utgick från självmordet och sen sökte bakåt för att förklara det. Det kan stämma, för Dagermans sjukdom och själsliga helvete de sista åren får mycket stor uppmärksamhet. Lite mer balans mot delen av hans liv och den skrivargärning som inte kretsade kring hjälplöshet och självmord hade hjälpt.
Men med det sagt är det vackert, gripande och starkt rakt igenom, och ganska omistligt för den som gillar Dagerman.