Glasfåglarna av Elsie Johansson handlar om Nancy som växer upp som yngsta dottern i en fattig familj i ett torp i Mellansverige under mellankrigstiden. Ungefär jämnårig med mina mor- och farföräldrar. Det är ett hårt liv, hon ser sina äldre syskon tidigt flytta till ”köpingen” eller ända till Stockholm för att de behöver försörja sig själva när familjen inte har råd att låta dem gå i skolan längre.
Johanssons personbeskrivningar är fina och trovärdiga. Det är vackert skrivet om en delvis förfärande verklighet. Pappans slit på sågverket. Mammans hårda arbete i hemmet och med att få slantarna att räcka, hennes försök att skydda döttrarna från att hamna i olycka men samtidigt oförmåga att tala klarspråk, hennes ”akta er” är för diffust för att skydda ordentligt mot tonårsgraviditet. Den beundrade och högt älskade storasystern Dora i Stockholm, som Nancy brevväxlar med, skriver att allt är bra, men Nancy - iakttagaren - uppfattar att allt inte alls bara är bra men har svårt att förstå vad när saker döljs för henne.
Jag ser, på Goodreads, att jag läste boken för åtta år sen, men jag kommer ihåg förbluffande lite. (Några scener känns bekanta, som inledningen med den gömda, den otillräckligt gömda, resväskan med stöldgods. Och pappans fixering vid björkveden.) Sedan ett par år skriver jag en läsanteckning om de flesta böckerna jag läser, med tanken att en stunds reflektion fördjupar min upplevelse och förståelse av boken. Som bieffekt hoppas jag att det också ska hjälpa mig minnas dem bättre.