What do you think?
Rate this book
Complete Poems
Karin Boye (1900-41) was one of Sweden's greatest poets. She rose above shattering personal defeats to write with honesty, clarity of vision and nobility of utterance. Her poetry reflects - with naked candour - the harsh realities of her tragic inner struggle, which was eventually to lead to her suicide in 1941.
190 pages, Paperback
First published January 1, 1994
53 people are currently reading
409 people want to read
About the author
Karin Boye
90 books244 followersKarin Boye was a Swedish poet and novelist.
She is perhaps most famous for her poems, of which the most well-known ought to be "Yes, of course it hurts" (Swedish: "Ja visst gör det ont") and "In motion" (Swedish: "I rörelse"). She also wrote a few novels including "Kallocain". Inspired by the rise of National Socialism in Germany, it was a portrayal of a dystopian society in the vein of Orwell's Nineteen Eighty-Four and Huxley's Brave New World (though written almost a decade before Nineteen Eighty-Four). In the novel, an idealistic scientist named Leo Kall invents Kallocain, a kind of truth serum.
Boye died in an apparent suicide when swallowing sleeping-pills after leaving home on April 23, 1941.
She is perhaps most famous for her poems, of which the most well-known ought to be "Yes, of course it hurts" (Swedish: "Ja visst gör det ont") and "In motion" (Swedish: "I rörelse"). She also wrote a few novels including "Kallocain". Inspired by the rise of National Socialism in Germany, it was a portrayal of a dystopian society in the vein of Orwell's Nineteen Eighty-Four and Huxley's Brave New World (though written almost a decade before Nineteen Eighty-Four). In the novel, an idealistic scientist named Leo Kall invents Kallocain, a kind of truth serum.
Boye died in an apparent suicide when swallowing sleeping-pills after leaving home on April 23, 1941.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 36 reviews
November 14, 2018
Alltså det är så svårt att sätta betyg på sådana här diktsamlingar! Karin Boye skrev så vackert och jag tycker verkligen om flera av dikterna men det finns även sådana som jag inte alls tycker om. Jag blir även lite obekväm av hur mycket de handlar om Gud och hur svårt jag har att relatera till det. Jag förstår ju dock att det var så man skrev om Gud under tiden då hon levde och verkade. Generellt så var det en mysig bok och jag älskar Karin Boyes bildspråk som nästan alltid efterliknar hennes känslor och olika detaljer med saker i naturen.
January 31, 2025
jag läste en bok med samlade dikter som innehöll samlingarna moln, gömda land, härdarna, för trädets skull och de sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter.
det är väldigt svårt att betygsätta den här boken eftersom det finns vissa dikter jag älskar och vissa som inte alls intresserar mig, mestadels de mytiska dikterna. jag gillade mest de mer vardagliga/känslobaserade dikterna och vissa av de många religiösa dikterna var ganska episka (de sju dödssynderna!! så himla galen. förbarma dig! förinta oss!)
märkte även att många av dikterna jag älskar handlar om våren på nåt sätt. boye använder naturen flitigt för att beskriva sina känslor och kanske är det pga årstiden eller min allmänna livsfas men karin fattar det asså. ”nu är den väldiga väntans tid” (det är det verkligen), ”ja visst gör det ont” (det gör det! klassiker!), och såklart ”vårvisa”:
”så bort, all min feghet!
jag hör min framtid till.
jag tar min kraft att växa nu
som rotens krafter vill” (2025 vision board?)
som sagt svår att betygsätta men tyckte den var trevlig att läsa och stundtals superbra
det är väldigt svårt att betygsätta den här boken eftersom det finns vissa dikter jag älskar och vissa som inte alls intresserar mig, mestadels de mytiska dikterna. jag gillade mest de mer vardagliga/känslobaserade dikterna och vissa av de många religiösa dikterna var ganska episka (de sju dödssynderna!! så himla galen. förbarma dig! förinta oss!)
märkte även att många av dikterna jag älskar handlar om våren på nåt sätt. boye använder naturen flitigt för att beskriva sina känslor och kanske är det pga årstiden eller min allmänna livsfas men karin fattar det asså. ”nu är den väldiga väntans tid” (det är det verkligen), ”ja visst gör det ont” (det gör det! klassiker!), och såklart ”vårvisa”:
”så bort, all min feghet!
jag hör min framtid till.
jag tar min kraft att växa nu
som rotens krafter vill” (2025 vision board?)
som sagt svår att betygsätta men tyckte den var trevlig att läsa och stundtals superbra
February 9, 2022
mycketmycket bra!!! första halvan var definitivt bäst pga det var hennes tidigare samlingar moln och gömda land. vissa dikter var ganska religiösa vilket jag inte gillade så mycket :( tyckte mer om känslodikterna som handlade om livet döden och kärleken 😜mycket läsvärd!!! REKOMMENDERAR
April 28, 2019
I was introduced by a Swedish friend to the work of Karin Boye, who has been described as "Sweden's greatest woman poet," and I will always be grateful to him for the discovery. I have frequently thought that the best of her work seems caught in that limbo between faith and despair, but my perceptions are perhaps influenced by my (limited) knowledge of her struggles with her sexual identity, and her eventual suicide. Two of my favorites:
You Are My Purest Consolation
You are my purest consolation,
you are my firmest protection,
you are the best thing I have,
for nothing hurts like you.
No, nothing hurts like you.
You smart like ice and fire,
you cut like steel my soul -
you are the best thing I have.
Yes, of course it hurts
Yes, of course it hurts when buds are breaking.
Why else would the springtime falter?
Why would all our ardent longing
bind itself in frozen, bitter pallor?
After all, the bud was covered all the winter.
What new thing is it that bursts and wears?
Yes, of course it hurts when buds are breaking,
hurts for that which grows
and that which bars.
Yes, it is hard when drops are falling.
Trembling with fear, and heavy hanging,
cleaving to the twig, and swelling, sliding -
weight draws them down, though they go on clinging.
Hard to be uncertain, afraid and divided,
hard to feel the depths attract and call,
yet sit fast and merely tremble -
hard to want to stay
and want to fall.
Then, when things are worst and nothing helps
the tree's buds break as in rejoicing,
then, when no fear holds back any longer,
down in glitter go the twig's drops plunging,
forget that they were frightened by the new,
forget their fear before the flight unfurled -
feel for a second their greatest safety,
rest in that trust
that creates the world.
There is something in these lines which makes me want to crawl away to some secluded corner, and be very quiet with myself... Powerful, in ways I am not always able to understand.
You Are My Purest Consolation
You are my purest consolation,
you are my firmest protection,
you are the best thing I have,
for nothing hurts like you.
No, nothing hurts like you.
You smart like ice and fire,
you cut like steel my soul -
you are the best thing I have.
Yes, of course it hurts
Yes, of course it hurts when buds are breaking.
Why else would the springtime falter?
Why would all our ardent longing
bind itself in frozen, bitter pallor?
After all, the bud was covered all the winter.
What new thing is it that bursts and wears?
Yes, of course it hurts when buds are breaking,
hurts for that which grows
and that which bars.
Yes, it is hard when drops are falling.
Trembling with fear, and heavy hanging,
cleaving to the twig, and swelling, sliding -
weight draws them down, though they go on clinging.
Hard to be uncertain, afraid and divided,
hard to feel the depths attract and call,
yet sit fast and merely tremble -
hard to want to stay
and want to fall.
Then, when things are worst and nothing helps
the tree's buds break as in rejoicing,
then, when no fear holds back any longer,
down in glitter go the twig's drops plunging,
forget that they were frightened by the new,
forget their fear before the flight unfurled -
feel for a second their greatest safety,
rest in that trust
that creates the world.
There is something in these lines which makes me want to crawl away to some secluded corner, and be very quiet with myself... Powerful, in ways I am not always able to understand.
March 5, 2021
Hur ger man en sån här diktsamling betyg??? Finns så många fantastiska dikter men också dikter som jag inte alls tycker om. Den får en fyra i alla fall.
"Aldrig är skogen så lycklig som nu i sol och regn,
aldrig så överflödande av fin lukt och glitter,
aldrig så lekfullt tröstande – mig når den bara inte,
fast jag söker och ber. Min smärta är för bitter.
Drick, mina ögon, guldljus som inte jag själv ser.
Andas djupt, mina lungor, den våta mossans ånga.
Jag är en död sten. Glöm mig, lev för er,
samla i gömda kamrar allt ni lyckas fånga.
Oåtkomligt det rum, där dagens skörd ska mogna
mjuk av skimmer och doft och sus. När stunden är inne
spränger en tätnad prakt sitt gömsle. Över mig störtar
friskt och vilt som ett vattenfall ett smärtans minne."
"Aldrig är skogen så lycklig som nu i sol och regn,
aldrig så överflödande av fin lukt och glitter,
aldrig så lekfullt tröstande – mig når den bara inte,
fast jag söker och ber. Min smärta är för bitter.
Drick, mina ögon, guldljus som inte jag själv ser.
Andas djupt, mina lungor, den våta mossans ånga.
Jag är en död sten. Glöm mig, lev för er,
samla i gömda kamrar allt ni lyckas fånga.
Oåtkomligt det rum, där dagens skörd ska mogna
mjuk av skimmer och doft och sus. När stunden är inne
spränger en tätnad prakt sitt gömsle. Över mig störtar
friskt och vilt som ett vattenfall ett smärtans minne."
May 25, 2022
Good book.
February 19, 2023
Karin Boye ❤️
1.THE TREE
When my door is shut and my lamp has gone out
and I sit in twilight's breathing wrapped,
then I feel around me move
branches, a tree's branches.
In my room where no one else lives
the tree spreads a shadow as soft as gauze.
It lives silent, it grows well,
it becomes what some unknown one thinks.
Some spirit-power, power secret made,
in the trees' hidden roots its will has laid.
I am frightened sometimes and ask in fear:
Are we so surely friends?
But it lives in calm and it grows still,
and I know not where it strives and whither it will.
It is sweet and bewitching to live so near
one whom one does not know...
*
2.YES, OF COURSE IT HURTS
Yes, of course it hurts when buds are breaking.
Why else would the springtime falter?
Why would all our ardent longing
bind itself in frozen, bitter pallor?
After all, the bud was cover all the winter.
What new thing is it that bursts and wears?
Yes, of course it hurts when buds are breaking,
hurts for that which grows
and that which bars.
Yes, it is hard when drops are falling.
Trembling with fear, and heavy hanging,
cleaving to the twig, and swelling, sliding -
weight draws them down, though they go on clinging.
Hard to be uncertain, afraid and divided,
hard to feel the depths attract and call,
yet sit fast and merely tremble -
hard to want to stay
and want to fall.
Then, when things are worst and nothing helps
the tree's buds break as in rejoicing,
then, when no fear holds back any longer,
down in glitter go the twig's drops plunging,
forget that they were frightened by the new,
forget their fear before the flight unfurled -
feel for a second their greatest safety,
rest in that trust
that creates the world.
*
3.THE STARS' SOLACE
I asked a star last night
- far away, where no one lives, a light -:
'Whom do you light, strange star?
You move so large and bright.'
It made my pity grow mute,
when she looked with her starry gaze,
'I light a night eternal,
I light a lifeless space.
My light is a flower that withers
in the skies' late autumn, rough.
That light is all my solace.
That light is solace enough.'
*
1.THE TREE
When my door is shut and my lamp has gone out
and I sit in twilight's breathing wrapped,
then I feel around me move
branches, a tree's branches.
In my room where no one else lives
the tree spreads a shadow as soft as gauze.
It lives silent, it grows well,
it becomes what some unknown one thinks.
Some spirit-power, power secret made,
in the trees' hidden roots its will has laid.
I am frightened sometimes and ask in fear:
Are we so surely friends?
But it lives in calm and it grows still,
and I know not where it strives and whither it will.
It is sweet and bewitching to live so near
one whom one does not know...
*
2.YES, OF COURSE IT HURTS
Yes, of course it hurts when buds are breaking.
Why else would the springtime falter?
Why would all our ardent longing
bind itself in frozen, bitter pallor?
After all, the bud was cover all the winter.
What new thing is it that bursts and wears?
Yes, of course it hurts when buds are breaking,
hurts for that which grows
and that which bars.
Yes, it is hard when drops are falling.
Trembling with fear, and heavy hanging,
cleaving to the twig, and swelling, sliding -
weight draws them down, though they go on clinging.
Hard to be uncertain, afraid and divided,
hard to feel the depths attract and call,
yet sit fast and merely tremble -
hard to want to stay
and want to fall.
Then, when things are worst and nothing helps
the tree's buds break as in rejoicing,
then, when no fear holds back any longer,
down in glitter go the twig's drops plunging,
forget that they were frightened by the new,
forget their fear before the flight unfurled -
feel for a second their greatest safety,
rest in that trust
that creates the world.
*
3.THE STARS' SOLACE
I asked a star last night
- far away, where no one lives, a light -:
'Whom do you light, strange star?
You move so large and bright.'
It made my pity grow mute,
when she looked with her starry gaze,
'I light a night eternal,
I light a lifeless space.
My light is a flower that withers
in the skies' late autumn, rough.
That light is all my solace.
That light is solace enough.'
*
February 23, 2023
Hemlös och Var tyst ha tillit är oslagbara PUNKT
November 7, 2010
I enjoyed: The Tree
When my door is shut and my lamp has gone out
and I sit in twilight’s breathing wrapped,
then I feel around me move
branches, a tree’s branches.
In my room where no one else lives
the tree spreads a shadow as soft as gauze.
It lives silent, it grows well,
it becomes what some unknown one thinks.
Some spirit-power, power secret made,
in the trees’ hidden roots its will has laid.
I am frightened sometimes and ask in fear:
Are we so surely friends?
But it lives in calm and it grows still,
and I know not where it strives and whither it will.
It is sweet and bewitching to live so near
one whom one does not know ...
When my door is shut and my lamp has gone out
and I sit in twilight’s breathing wrapped,
then I feel around me move
branches, a tree’s branches.
In my room where no one else lives
the tree spreads a shadow as soft as gauze.
It lives silent, it grows well,
it becomes what some unknown one thinks.
Some spirit-power, power secret made,
in the trees’ hidden roots its will has laid.
I am frightened sometimes and ask in fear:
Are we so surely friends?
But it lives in calm and it grows still,
and I know not where it strives and whither it will.
It is sweet and bewitching to live so near
one whom one does not know ...
June 24, 2023
Dikter som måste läsas med eftertanke. Det ligger mycket allvar bakom hennes ord. Kampen mellan liv och död inom henne.
Vissa dikter bara passerar medan andra behöver jag läsa och begrunda. Många tankar om gränslandet mellan liv och död, som jag tycker hon beskriver, är sådana tankar som vi säkert alla grunnar på. Om inte annars så under tonåren. Hon sätter ord på det som kan röra sig i huvudet.
Karin Boye led stora kval om meningen med livet och kärleken som för hennes del var förbjuden
Jag har läst den under drygt två år, under tiden läst annan litteratur. Det behövs för att få perspektiv på det hon skriver. Ibland upplever jag dikterna som väldigt tungt skrivna.
Vissa dikter bara passerar medan andra behöver jag läsa och begrunda. Många tankar om gränslandet mellan liv och död, som jag tycker hon beskriver, är sådana tankar som vi säkert alla grunnar på. Om inte annars så under tonåren. Hon sätter ord på det som kan röra sig i huvudet.
Karin Boye led stora kval om meningen med livet och kärleken som för hennes del var förbjuden
Jag har läst den under drygt två år, under tiden läst annan litteratur. Det behövs för att få perspektiv på det hon skriver. Ibland upplever jag dikterna som väldigt tungt skrivna.
June 27, 2023
Det känns som att Karin Boye i sitt diktande verkligen hittade sin egen röst med tiden; ”För trädets skull” var i min mening den mest sammanhängande och insiktsfulla samlingen även om hennes första, ”Moln”, också talade till mig med de många personliga reflektionerna kring vem diktjaget känner att hon är och vad för slags person hon vill bli. Trots en del ångestfyllda och förebådande dikter finns det ändå en livsglädje i alla samlingar, och de dikter som uppmanar läsaren att njuta av varje stund som livet har att erbjuda såsom ”I rörelse” och ”Evighet” var några av mina favoriter.
September 25, 2024
Så sjukt bra!! Helt klart några de bästa dikterna jag läst. Tyvärr fastnade jag inte för alla diktsamlingar, men vem vet kanske kollar jag tillbaka på dikterna med annan förståelse i framtiden?
Karin Boye var så förre sin tid, om hon bara visste hur up and coming riddarpage är
(Plus poäng för dikterna om alverna, väldigt inne)
Karin Boye var så förre sin tid, om hon bara visste hur up and coming riddarpage är
(Plus poäng för dikterna om alverna, väldigt inne)
June 23, 2024
Det är starkt och bra
November 12, 2025
Helt jävla otrolig! Inte en enda dålig samling! Dock är det lite mycket religiöst svammel, men det var väl också intressant på sitt sätt.
December 5, 2022
Förtvivlan. Lesbiskhet. Kärlek.
Nedan följer personliga favoriter:
I rörelse
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Jag vill möta...
Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.
Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.
Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Du ska tacka
Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.
Du ska tacka dina gudar,
om de gör all skam till din.
Du får söka tillflykt
lite längre in.
Det som hela världen dömer
reder sig ibland rätt väl.
Fågelfri var mången,
vann sin egen själ.
Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.
Du ska tacka dina gudar,
när de bryter bort ditt skal.
Verklighet och kärna
blir ditt enda val.
Du är min själs uppståndelse
Du är min själs uppståndelse
till verklighetsextas,
att luften rör mig het som eld
och syns som ett hav av glas,
och mina ögons makt,
att de domnande förnimmer
hur alla färger flammar ut
i drucket skimmer.
Du är min viljas styrka,
du ger mig en kraft
att vänta och att handla,
som aldrig jag har haft.
Ja mina sinnens hunger,
som hetsar mig och jagar,
blir därför att den gäller dig
ett jubel alla dagar.
Du är mitt livs mognad.
Du gör mig hel.
Ur mitt förgångna samlar sig
var tåga och minsta del.
På hundra skilda vägar
har jag vandrat och trevat.
Nu möts de. Fram mot dig
har jag levat.
Hur kan jag säga...
Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.
Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.
Allting rymmer du...
Allting rymmer du, mer än en dödlig tål.
Du är ljus och mörker i dubbel skål.
Vad den ena skimrar naken och sval.
Pärlemorluft över vatten av blek opal.
Seende, sedda,
dagberedda
gryningar öppnar sakta sitt musselskal.
Men den andra ruvar stilla och skum,
också en mussla, fast djupt där sjön är stum.
Ouppbruten,
sedan skapelsen sluten
värjer den modersömnens hemliga rum.
Allting är du, hela mitt väsens mål.
Du är dagen och natten i dubbel skål.
Nedan följer personliga favoriter:
I rörelse
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Jag vill möta...
Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.
Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.
Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Du ska tacka
Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.
Du ska tacka dina gudar,
om de gör all skam till din.
Du får söka tillflykt
lite längre in.
Det som hela världen dömer
reder sig ibland rätt väl.
Fågelfri var mången,
vann sin egen själ.
Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.
Du ska tacka dina gudar,
när de bryter bort ditt skal.
Verklighet och kärna
blir ditt enda val.
Du är min själs uppståndelse
Du är min själs uppståndelse
till verklighetsextas,
att luften rör mig het som eld
och syns som ett hav av glas,
och mina ögons makt,
att de domnande förnimmer
hur alla färger flammar ut
i drucket skimmer.
Du är min viljas styrka,
du ger mig en kraft
att vänta och att handla,
som aldrig jag har haft.
Ja mina sinnens hunger,
som hetsar mig och jagar,
blir därför att den gäller dig
ett jubel alla dagar.
Du är mitt livs mognad.
Du gör mig hel.
Ur mitt förgångna samlar sig
var tåga och minsta del.
På hundra skilda vägar
har jag vandrat och trevat.
Nu möts de. Fram mot dig
har jag levat.
Hur kan jag säga...
Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.
Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.
Allting rymmer du...
Allting rymmer du, mer än en dödlig tål.
Du är ljus och mörker i dubbel skål.
Vad den ena skimrar naken och sval.
Pärlemorluft över vatten av blek opal.
Seende, sedda,
dagberedda
gryningar öppnar sakta sitt musselskal.
Men den andra ruvar stilla och skum,
också en mussla, fast djupt där sjön är stum.
Ouppbruten,
sedan skapelsen sluten
värjer den modersömnens hemliga rum.
Allting är du, hela mitt väsens mål.
Du är dagen och natten i dubbel skål.
This entire review has been hidden because of spoilers.
July 9, 2021
Som många andra skriver, är det svårt att bara ge ett betyg till en hel diktsamling. I det stora hela är det här en fantastisk bok. Så många vackra dikter där orden bara rinner som vatten. Språket är vackert och målar stora bilder med få välvalda ord. Vissa dikter har jag personligen svåra ett relatera till, framför allt de som cirkulerar kring gud. Men även där tycker jag språket är vackert. Boye är en stor inspiration och jag blir alltid lika tagen av hennes språk. Den jag älskar allra mest är ”många röster talar”, just för att språket är så otroligt vackert och orden berör mig verkligen på djupet.
September 8, 2025
Jag fullkomligt älskar Boyes bredd när det kommer till skrivande. Jag har läst Kallocain, Kris står på tur, hennes diktsamling? Riktigt, riktigt bra. De bästa författarna låter sina texter präglas av deras personlighet - denna bok får mig att inbilla mig att jag känner Boye. Det är ren tragedi att hon dog så ung, men otroligt vad hon lyckades skapa under de åren. "Moln" är en klar favorit och hon var bara 22 år gammal när det publicerades.
Utdrag ur några klara favoriter;
Moln, Morgon; [...] öppna famnen mot stundande dag - ty dagen är du, och ljuset är du, solen är du, och våren är du, och hela det vackra, vackra, väntande livet är du!" s.34
Moln, Förmaningen; [...] Gå nu mjukt - gå på tå över ängarna! Tyst, var tyst - håll andan och lyssna! Möter dig Glädjen, möter dig Smärtan, bråka då inte så fasligt (det brukar du)! Andlöst stilla! Lyssna! Lyssna! Då skall du kanske hitta hem till min rosengård. s 39
Moln, Hemlös; [...] Men den som söker sig ett hem för sig, får inte tro, att det finns var som helst - han måste vandra hemlös någon tid [...] s43
Gömda land, Nya vägar; [...] Liv är det som väntar, det man ej kan veta... Kom, låt oss glömma! Låt oss nytt och fagert leta! s80
Gömda land, Vårvisa; [...] Så bort, all min feghet! Jag hör min framtid till. Jag tar mig rätt att växa nu, som rotens krafter vill. s83
Härdarna, I rörelse; Den mätta dagen, den är aldrig störst, den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång. Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr. s.145
Utdrag ur några klara favoriter;
Moln, Morgon; [...] öppna famnen mot stundande dag - ty dagen är du, och ljuset är du, solen är du, och våren är du, och hela det vackra, vackra, väntande livet är du!" s.34
Moln, Förmaningen; [...] Gå nu mjukt - gå på tå över ängarna! Tyst, var tyst - håll andan och lyssna! Möter dig Glädjen, möter dig Smärtan, bråka då inte så fasligt (det brukar du)! Andlöst stilla! Lyssna! Lyssna! Då skall du kanske hitta hem till min rosengård. s 39
Moln, Hemlös; [...] Men den som söker sig ett hem för sig, får inte tro, att det finns var som helst - han måste vandra hemlös någon tid [...] s43
Gömda land, Nya vägar; [...] Liv är det som väntar, det man ej kan veta... Kom, låt oss glömma! Låt oss nytt och fagert leta! s80
Gömda land, Vårvisa; [...] Så bort, all min feghet! Jag hör min framtid till. Jag tar mig rätt att växa nu, som rotens krafter vill. s83
Härdarna, I rörelse; Den mätta dagen, den är aldrig störst, den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång. Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr. s.145
March 14, 2020
Det här var min första kontakt med Boye, ett mer eller mindre spontanköp under en Stockholmsresa för något år sedan. Bland mina mer lyckade spontanköp. Boye hade ett lyriskt och målande bildspråk som ibland var bedövande vackert (Avsked, Moln, Vinternatt b.la.). Det enda som jag egentligen stör mig på är att det ska rimma, en grej jag aldrig riktigt gillat, men Boyes språk är så bra att jag sällan tänkte på det.
February 11, 2025
"Watchman at the door, lord of all beginning,
let me through! I still have strength.
As truly as I never hid anything away,
take, but take to the last fragment.
The day I divide, the day I reckon,
bar my way and cast me into the melting-furnace.
All is a door. All is a beginning.
The axle of life is in your hands.
Whole I pass under the dizzying arch,
and eternal winds in eternal spaces
drink my gift."
(The Doorway)
let me through! I still have strength.
As truly as I never hid anything away,
take, but take to the last fragment.
The day I divide, the day I reckon,
bar my way and cast me into the melting-furnace.
All is a door. All is a beginning.
The axle of life is in your hands.
Whole I pass under the dizzying arch,
and eternal winds in eternal spaces
drink my gift."
(The Doorway)
September 24, 2022
”fall”, sade herren, ”fall,
Trotsiga morgonstjärna!
Mörker jag unnar dig gärna.
Du är mig kärast i världen all.”
”Fall”, sade herren, ”fall,
Brinnande blåa låga!
Glimma i djupens plåga,
Res dig en stad av svart kristall!”
”Fall”, sade herren, ”fall!
Du som allt ont skall smaka,
Kommer du snart tillbaka?
Du är mig närmast i världen all.”
Trotsiga morgonstjärna!
Mörker jag unnar dig gärna.
Du är mig kärast i världen all.”
”Fall”, sade herren, ”fall,
Brinnande blåa låga!
Glimma i djupens plåga,
Res dig en stad av svart kristall!”
”Fall”, sade herren, ”fall!
Du som allt ont skall smaka,
Kommer du snart tillbaka?
Du är mig närmast i världen all.”
February 16, 2025
"gewiss, es schmerzt" ist mit sicherheit eines der besten gedichte des 20. jahrhunderts, aber die qualitätsschwankungen sind viel zu groß. manchmal schlägt die einfachheit der sprache, die in den besten gedichten kristallklar wird, irisierende verse hervorruft, in banalität um, weil allgemeine aussagen zu gemeinplätzen werden. außerdem sind viele religiös gefärbte gedichte enthalten, die oft in einen dröhnend langweiligen, flachen gebetsduktus ausarten. eine auswahl der besten gedichte würde völiig genügen.
January 23, 2019
You flower in my thought, you flower in my blood, and I wonder only
that my happy hands do not blossom into heavy roses.
(3.5)
that my happy hands do not blossom into heavy roses.
(3.5)
June 17, 2020
Vissa av hennes dikter fastnar i själen. Poesi när den är som bäst.
December 28, 2021
4,5 ⭐️
August 10, 2022
Karin Boye är en fantastisk poet och författare.
October 10, 2022
inte riktigt i klass med södergran (men vem är det?), men en av Sveriges mest kända poeter av en anledning
October 14, 2022
*3.5 stars
January 5, 2023
Karin Boye dikter är ett måste för svenskspråkiga med litteraturintresse. Lysande dikter låter läsaren komma nära Boyes innersta andliga och känslomässiga funderingar.
July 18, 2023
some, of the poems here were touching while others were just not empty. not the best poetry i’ve read.
Displaying 1 - 30 of 36 reviews