»Jag tror inte det är du som är grejen«, säger jag. »Det tror inte jag heller«, svarar Björn utan att blinka. »Du är bara en riktigt bra radio som har lyckats få in en väldigt bra låt. Och låten som spelas tillhör oss alla. Det är därför det är så många som samlas runt dig. För att vi vill höra den där låten som vi tycker så mycket om. Som vi alla känner igen och älskar att dansa till. Som vi egentligen kan hela texten till men av någon anledning har glömt och så fort vi hör den igen så sjunger vi med i vartenda ord.«
När journalisten Navid Modiri av en slump möter buddhistmunken Björn Natthiko Lindeblad uppstår en oväntad vänskap. Tillsammans inleder de ett samtal om livets stora frågor och mysterier: Vad är kärlek? Hur hittar du lugn i en kaotisk värld? Varför är vi så rädda för döden?
Min vän Björn är en hyllning till vänskapen, livet och alla de lärare vi finner längs vägen.
Det som kunde ha blivit en fin hyllning om vänskap blev istället en bok där författaren framhäver sig själv och sin förträfflighet, GENOM sin döda vän. Konversationerna i boken känns också allt annat än autentiska och genuina. Bara floskler. Respektlöst.
Björn Natthiko Lindblad- vilken fantastisk människa på alla sätt och vis. Navid Modiri är verkligen en skicklig berättare, som lyckas förmedla den slumpmässiga vänskapen som en dag uppstår mellan Björn och Navid, på ett mycket vackert sätt. Det är roligt, gripande och hemskt sorgligt om vartannat och lämnar en med några fina lärdomar om livet. Björn kommer leva kvar i mångas hjärtan väldigt länge!
Jag hade hoppats på mer om Björn och vänskapen mellan honom och Navid. Istället följer vi Nabil, hans karriär och Björn på ett hörn upplever jag.
Jag har iof inte läst hela boken men kände någonstans efter att ha läst ca hälften av boken att jag hellre läser en bok skriven av Björn än en bok om honom såhär.
Fantastisk bok om vänskapen mellan två fantastiska människor. Så fint skrivit, otroligt hur det känns som att man får vara med när sakerna tog plats på riktigt.
Jag har förstått att det finns en hel del kritik mot boken, och jag kan förstå den. Men min upplevelse av boken är en annan. Jag ser bara en hyllning, minnen av en fin vänskap och ett sätt att sprida några av Björns klokskaper till fler.
Lyssnade. Herr Modiris ord och Björns visdom, Modiris allmänsklighet och Björns annorlunda dito var en så påtaglig verklighetsförklaring att jag kände hel mitt känsloregister, följde svängningar, hittade mitt eget och undrar, känner och tänker vidare.
Förstår inte hur man kan släppa en hyllningsbok om sin döde vän när dennes familj och nära vänner verkligen inte vill det (hade nog inte läst den om jag visste det innan). Känns extra onödigt i och med att boken i sig är så intetsägande och platt