Kärleken har bruna ögon, precis som en grizzly. I dem kan man förlora sig och skåda hela jordklotet och planetens hjärtesår, Grand Canyon, höra skallerormarna på botten, höra rasslet. Det som inte kan kläs i ord blir tårar och kärleken är algoritmen, grundbulten i allt, hela kosmos. I ”Vill du kyssa en rebell?” skriver Eva-Stina Byggmästar fram en gnistrande och lekfull hyllning till livet och kärleken.
En svulstig och sprudlande kärleksförklaring till den älskade. Många bilder som rör natur; blommor, djur och (kanske självklart) frukt, vilket får mig att tänka att detta också kunde vara en kärleksbekännelse till naturen själv. Diktjaget undrar om hon är kär i förälskelsen, men det spelar väl egentligen ingen roll. Passion, besatthet, kärlek, vad är egentligen skillnaden om man får älska den man älskar?
Någrafavorit stycken: "Jag kallar det sol - vad skulle du kall det när dina kyssar lämnar brännmärken på min hud" "när jag tänker på dig ser jag solen för mitt inre" "Det lilla ordet magi finns till enkom för att missbrukas och ju mer man missbrukar det dess mer magiskt blir livet"
This entire review has been hidden because of spoilers.
Ja tack. Väldigt gärna. Jag läser poesi alldeles för sällan, måste råda bot på det. Den här är vacker, och enbart positiv. Det är en förälskad persons text, och får mig att minnas det världsomskakande i att vara förälskad.
"du är ett helt konserthus, även garderoben med ett kvarglömt blodrött paraply - även parkeringen, den nattsvarta asfalten som mjuknar under glödhet högsommarsol"
Vill fortsätta läsa mera poesi för att hitta fram till det jag gillar. Finns många fina rader i den här me temat kärlek fångar mig inte just nu, så jag letar vidare.