Stundande natten

by Carl-Henning Wijkmark

Stundande natten är en berättelse om livets slutskede och en meditation över de yttersta frågorna. Sjukdom bortom all räddning har fört samman fyra män på Sal 5. Där ligger främlingen från andra sidan jorden; Börje, den ständige spelaren som slår vad om det eviga livet; Harry, uteliggaren, den ende som fyller kraven på en gentleman. Där finns sköterskorna Birgit och Angela, varmt älskade av de dödsmärkta männen, den kloka prästen Anna-Britta och den okänslige doktor Möller. Och först och sist Hasse, berättaren, som när framtiden sviker gör upp med sitt förflutna, dess passioner och besvikelser, innan en tyst besökare infinner sig och tar emot hans farväl till livet.

Genres: Swedish Literature, Fiction, Novels, Roman

157 pages, Hardcover

First published January 1, 2007

Reviews

[بثينة العيسى]

في المحطة الأخيرة، أو عنبر المحكومين بالموت، أو وحدة العناية الملطفة، أو أيًا كان اسمها.. يتسع العالم الداخلي للراوي، وهو ينظر الموت في عينيه مباشرة، دون أن يخلو الأمر من بهجة، وحسّ ساخر، واحتفاء بالتوافه، ورغبة في الاستمرار دون مبرر واضح.

الترجمة جزلة وبالغة الدقة.
الرواية ليست رواية حدث، وجب التنويه.

[Nada Elshabrawy]

رواية بديعة.
هادية هدوء أبطالها وتقيلة تُقل الموت المقبل.

[Karenina (Nina Ruthström)]

I utmaningen att läsa alla augustprisvinnande bidrag i kategorin skönlitteratur har jag kommit till år 2007. Då vann Carl-Henning Wijkmark priset med den existentiella romanen Stundande natten.

Det är en kortare bok om Hasse och hans kontemplationer i livets slutskede. Han berättar i första person från dödsbädden. Jag insåg att, trots att min favoritgenre är feelbad, hör det inte till vanligheten att jag läser böcker där hoppet är släckt. Precis som i livet självt finns här inga möjligheter till andra slut än den stundande natten. Så nära döden har jag aldrig varit förut.

”Jag målade aldrig min tavla. Bara ramen blev färdig.”

Hasse vårdas palliativt i sal fem tillsammans med tre andra manliga patienter. Hasse får inga besök av anhöriga och hans sociala sfär består enkom av sjuksköterskorna, läkarna, en svart städare, en bibliotekarie och de andra patienterna. Han har liggsår och smärtor, morfinet är hans välgörare. Vi får inte veta något om vad det är som dödar honom.

Vi får inte heller veta speciellt mycket om Hasses leverne som frisk. Lite om hans föräldrars bortgång och att han hållit på med teater. Detta förstärker känslan av att när vi väl står inför döden är vi alla lika och det spelar ingen roll vem vi varit eller vad vi gjort innan. Det är heller inte karaktären Hasse som är intressant utan hans funderingar som gäller oss alla.

”Jag ser på min hand: kanylen i handryggen, stora blå ådror. Är detta jag? Nej, det kan jag inte känna, och det är en skön känsla. Skönt att vila ut från jaget som sett och varit med om allt, eller åtminstone allt möjligt, slitits ner av alla upprepningar, alla dagliga rutiner, obevekliga och oföränderliga, borsta tänderna, koka tevatten, gå ut med soppåsen och så vidare. Skönt att slippa allt detta döda, tänker jag. Men så var det också värmen man gett och fått, ’älska en vacker kväll’, sanningens glimt i de mjuka greppen när man glider in i varat självt. Solen på en vit vägg vid Medelhavet i december. Men var fanns jaget i de där fullkomliga ögonblicken? Borta också där. Var det inte det som var lycka: att inte snubbla över sig själv.”

Det handlar om att möta döden och att alltså bli en ”grönsak”, en kropp utan medvetande. Att inte längre kunna ta intryck, tänka, drömma, få aktiva impulser, känna känslor. En stor del av texten utforskar just medvetandet eller om man vill kalla det själen.

Eftersom Hasses kropp är på väg att ge upp, fokuserar han tanken och gör med den motstånd mot kroppens förfall. Därför framstår doktor Möller som ett störande moment, då han i egenskap av läkare fokuserar själva kroppen. Sjuksköterskorna däremot, vårdar hela patienten i det att de också tar sig tid till småprat och fysisk kontakt. Det blir tydligt hur viktig socialiserandet är i palliativ vård.

Döden bli lättare att möta, om man i livet tänker på döden, sägs det. Men det stämmer inte enligt Hasse. Däremot starka euforiska situationer gör att det mindre svårt att acceptera döden. Han tycks förespråka en slags hedonism, att njutning är det intrinsikalt värdefulla. Vad vet jag, kanske stämmer det?

När jag läser tänker jag på Kants kategoriska imperativ och att vi aldrig kan ersätta människors värde i siffror.

”I ändamålens rike har allt antingen ett pris eller en värdighet. För den som har ett pris gäller att det kan ersättas med något annat som en ekvivalent, men det som däremot är höjt över alla pris, och således inte har någon ekvivalent, har värdighet”. /Immanuel Kant

Detta tar romanen itu med bland annat genom att lyfta ämnet eutanasi. Att vårda en dödssjuk patient med personal och smärtlindring är ju långt mycket dyrare än att ge en dödlig dos och avsluta livet. Debatten om dödshjälp har pågått länge och nyligen blossat upp här på Gotland då en läkare förskrev en dödlig dos medicin i enlighet med patientens önskemål. Förmodligen kommer eutanasi tillåtas i Sverige snart, jag är osäker på om det enbart är av godo. Författaren styr inte läsaren med sina åsikter, men han lockar till eftertanke. Han hänvisar till det epikureiska verket av Lucretius om tingens natur och döden som en icke-händelse. ”Där du är, där är icke döden – där döden är, där är icke du.” Alltså behöver man inte frukta döden, menar Lucretius. Det tycks tyvärr inte lugna Hasse. Men jag kan finna tröst i den tanken.

”Det var ju inte livet jag tröttnat på. Bara mig själv. Jag var färdig med en utsliten självbild och längtade, väl sent, efter en ny. Och den väntade mig i min kommande handling.”

Den här boken hade fått fem poäng av fem möjliga av mig om det inte vore för en sak. Författaren låter karaktären Hasse ge uttryck för en mycket trång kvinnosyn. Det gör att jag som kvinnlig läsare känner mig reducerad till en könsvarelse, som inte impliceras i allt detta mänskliga som Wijkmark skriver om. Detta genom att låta sjuksköterskorna representera de klassiska rollerna horan och madonnan. De är båda professionella ”ut i bröstvårtorna” vilka pekar på Hasse. Birgit är den moderliga, madonnan. Angela är den åtrådda, som de manliga patienterna anordnar en måltid till som de sedan njuter av att se henne inmundiga. Tydlig metafor för sex. Att köna deras omvårdnad är väldigt osmakligt. Jag hoppas att författaren är medveten, och har gjort ett aktivt val i det att han framställer Hasse som en äcklig gubbe och att sjuksköterskorna är helt orealistiska, men jag tvivlar på att det är så. Sjuksköterskorna hanterar naturligtvis detta ”professionellt”, de spelar med. Tänk om de varit osköna och sagt ifrån till en döende gubbe. Inte möjligt i Wijkmarks bok. Väldigt ofräscht av författaren att konstruera kvinnliga sjuksköterskor på det här sättet. Annars hade boken varit ypperlig att rekommendera till blivande vårdpersonal.

Hasse har en underlig men intressant tanke om sitt eget kön också. I slutskedet av sitt liv är han inte längre man (i en kvinnas ögon), ”bara” människa. Det sker i samma stund som eros inte längre är möjlig utan ersätts av agape (utan sexualitet). Om det vore så undrar jag hur kvinnlighet förhåller sig till eros/agape eftersom en kvinna kan penetreras även efter sin död. Ursäkta om jag väcker makabra bilder här nu, men jag är ute efter vilken essens Hasse tänker sig hänger ihop med manligt/kvinnligt versus mänskligt. Jag får en känsla av att han har en väldigt ytlig och ensidig bild av kön och genus, vilket är tråkigt eftersom han har mycket djupgående och utvecklade resonemang inom andra områden.

[youmnaa teleb]

❞ لكنَّ الأحلامَ كانتْ ملجأً أكثرَ أماناً. وتحديداً لأنني بأمسِّ الحاجةِ إلى ملجأ، أمسَتْ الأحلامُ كما أسلفتُ أكثرَ واقِعِيَّةً مِن واقِعي الحقيقيّ. ❝

❞ هذا العالم الموازي هو ما أعيش لأجله الآن، ذلك لأن الحقيقيَّ لئيمٌ وعديمُ الرأفةِ. ❝

❞ الآن تضاءل وجودي، وحواسّي من الضعف حدَّ أنني لا أحسُّ بالعالم الخارجيّ إلا وكأنّه بطانةٌ باردةٌ تلفّني، لا أرى سوى ضبابٍ رماديّ. ❝

كان ممكن تكون حلوة لكن طريقة الكتابة غريبة ومُربكة..

[HrCristobal]

Jeg begriber ikke at den kollektive dom kan være så negativ i dette tilfælde.
Jeg har læst mange dødsskrifter, men Natten der kommer vil alligevel med sikkerhed være i mine tanker når tiden er inde. Og dette netop grundet de kvaliteter der ikke har med det storladne emne at gøre: Bogen er hverken sentimental, tung eller dyster, men medrivende fra første side. Jeg læste den i et hug, svært optaget af Hasses indre liv og Wijkmarks smukke fortælling om at dø værdigt - skrevet i et maskulint følelsesvækkende sprog der er fortællingens ramme fuldt ud værdigt.

[Anders Demitz-Helin]

I think this book is a marvel. Following the losing of contact with bodily functions, fighting pain, a mind occasionally dissolving and trying to accept the soon approaching death. I’m stuck inside the reading breathless and follow his lonely decent into what he’s sure of being Godless with an deep empathy. This is high class literature.

[Taghreed Jamal El Deen]

هادئة، هدوء المستسلم لقدره. ساخرة، سخرية من لم يعد لديه ما يخسره.
تسترق بعض لحظات الدفء، كمن يترك أثره الأخير قبل أن يمضي، وتبعث ما خفي من أملٍ مؤلم، يأبى إلا الحضور بوصفه سمة بشرية مشتركة في مواجهة الفناء.

هذه رواية لا تشرح نفسها لك، ولا تمنحك العزاء والتسلّي، لكنها تجلس معك بهدوء وأنت تواجه أسئلتك الأخيرة.

[Agnieszka Kalus]

Historia o ostatnim etapie życia, spędzanym w szpitalu ze świadomością nadchodzącego końca. Bohater i narrator tej opowieści nie tyle rozlicza się z życiem, co próbuje pogodzić się z nadchodzącą… nocą, bo tak sobie wyobraża to, co czeka na końcu. Bardzo dobra pod względem stylistycznym, bez słodzenia, lukrowania, demonizowania, sentencji i wyliczania rzeczy, których żałuje się, że się nie zrobiło. Świetna literatura.

[Anders Rosen]

Fantastisk välskriven och värdig Augustprisvinnare! Där man får på ett trovärdigt sätt följa de olika faser som människan går igenom när man dör. För de flesta människor är det så här döden ser ut. Håller också med om kritiken mot Peter Nolls annars utmärkta bok Den utmätta tiden att människor lever inte sina liv med utgångspunkt från att man en gång ska dö. Så fungerar det inte! Slutet är rörande och åtminstone jag får en klump i halsen.

[Jaana Y]

This is about death, - a man and others on a terminal ward. The author must have experienced lieing at a hospital. As a matter of fact, he must have been near death, but who am I to say more than that it is a lovely book.

[Robin Dronsfield]

När man i Karlstad, där jag bor, ska till akutmottagningen så svänger man vänster in på en liten gata precis intill Klarälven, kör upp för en liten slänt och sen är man framme. På den sista biten av sträckan kör man förbi några stora byggnader, som ju hör sjukhusområden till, och dessa är, precis som andra byggnader, belagda med skyltar för att hänvisa besökare rätt. På en av de där skyltarna står det ”Rum för avsked”.

Oftast när jag ska till akuten så är det med ett moderat adrenalinpåslag, som småbarnsförälder har jag varit där ett par gånger för mycket kanske, och mer eller mindre vänt i entrén med ett generat leende som halvkvädet försöker förmedla ”förlåt att jag upptog er tid” (tacksamt nog). Men mitt moderata adrenalinpåslag till trots då jag ensam eller med patient i släp företar mig den där färden upp för slänten till akuten så får jag alltid ett själsligt knytnävsslag, rätt i existensens solar plexus, varje gång jag läser de där orden på skylten, Rum För Avsked.

Det är i ett sådant rum som Stundande Natten utspelar sig. Eller ja, snarare i Sal 5 och sen i ett annat rum längre ner i korridoren eftersom det finns pengar att spara på utrymmena, och så kanske även för att Hasse, som ligger där för att dö, inte har några besök att vänta. Han ligger mer i sitt egna mentala rum för avsked, där han försöker spjärna emot sitt öde med intellektuella studier om döden. Han är i slutet av tunneln, och kliver snart över tröskeln in till mörkret. Väntan och fruktan för döden blir ett bildningsprojekt.

Det har blivit tyst om döden i våra dagar, döden är något vi stuvar undan, något som för det mesta sker på vårdhem och äldreboenden, i låsta korridorer. Har vi tappat bort språket kring döden? Vad gör det med oss? Det får Stundande Natten mig att tänka på. Wijkmark skriver bildat och med en satirisk underton och provocerar med kostnadseffektiviseringar i den palliativa vården, eutanasi och det kliniska i läkaryrket. (Skulle boken ha fått Augustpriset om den utkommit efter #MeToo? Skildringen av de två primära sjuksköterskorna är aningen gubbsjuk).

Jag gillar särskilt utforskandet av jaget. När Hasse ligger drogad av morfin och dagdrömmer så upplever han det som om det upplöses. Det finns en särskilt träffande passage om hur jaget kommer till och hur Wijkmark/Hasse ser på det som något separat från medvetandet. Jag kan hålla med om att som bäst mår man när man glömmer bort sitt jag, när man inte ”snubblar över det.” Jaget befinner sig, enligt Wijkmark/Hasse i en form av fördröjd existens, i ögonblicken efter det upplevda.

Alla borde läsa Stundande Natten som inte blir kallsvettiga av att tänka på sin egen dödlighet. Inte en bok man tar med sig in i ett rum för avsked kanske, tänker jag, men gärna mitt i livet, för att få perspektiv.

[Ranya]

رواية قصيرة ذات أعماق فلسفية في مجالات الموت والحياة. يتساءل الراوي حول معنى الموت بالنسبة إليه ويحاول إيجاد طريقة لتقبل مصيره بينما يراقب من حوله وكيف يتعاملون مع الموت، كما يسترجع ذكرياته حول مشاهد مختلفة ذات صلة مر بها في حياته.

[Hunter Abdel]

Dnf
للأسف الترجمة سيئة جدا أو هكذا أعتقد ولكن رواية تقييمها جيد ولكني أبذل جهد خرافي لأتابع الأحداث ولا أفهم بالرغم أني قارئة قديمة للروايات المترجمة. أرجو أنها تترجم مرة أخرى من قبل مترجم آخر

[Farah Alshammari]

القصة وتقييمي الشخصي

رواية “الليل المقبل” عمل إنساني عميق ومؤثر، تدور أحداثه حول إنسان يقف وجهًا لوجه أمام حتمية الموت، ويروي تجربته الخاصة معه.
على الرغم من أن الترجمة لم تُنصف النص الأصلي ولم تمنحه كل ما يستحقه من جمال، إلا أن الرواية نفسها تظل سلسة وقادرة على لمس القلب.

النهاية كانت مؤلمة جدًا بالنسبة لي، حتى وإن كانت متوقعة. هي من تلك النهايات التي لا تصدمك بقدر ما تُثقل قلبك ببطء، وكأنها تقول لك: هذا هو المصير الذي لا مهرب منه.




المراجعة العامة

مقارنة بـ “بذلة الغوص والفراشة”: الروايتان تلتقيان في الفكرة (شهادة إنسان يواجه نهايته)، لكن الفرق كبير. بذلة الغوص والفراشة قدّمت لحظات حيّة ومكثفة، جعلت القارئ يعيش داخل الجسد العاجز، في حين أن الليل المقبل بدا وكأنه يحاول الاختصار أحيانًا، فلم يترك المجال لبعض المشاهد أن تتنفس أو تترسخ في القلب

الفلسفة العميقة في الرواية تكمن في أن الموت ليس مجرد نهاية جسدية، بل اختبار كامل للروح والذاكرة.
الكاتب يعرض الموت كرفيق يجلس قربك، لا كعدو، ويجعلك تدرك أن مواجهة الفناء قد تكون في ذاتها دعوة لفهم الحياة بشكل أعمق.

رغم الملل الذي تخلل القراءة، تظل الرواية تطرح سؤالًا وجوديًا مهمًا: كيف يعيش الإنسان حين يعرف أن الليل المقبل قد يكون الأخير؟
حتى مع البساطة والاختصار، النص يذكّر أن مواجهة الفناء تكشف معنى الحياة بوضوح أكبر، وأن البطيئة والرتابة نفسها قد تكون جزءًا من هذا الوعي: فالموت ليس حدثًا صاخبًا، بل انسحاب بطيء.

الروايه تقول حين تقترب النهاية، يتضح أن ما يبقى حقًا هو الأثر الذي تركته، والمشاعر التي عشتها، أكثر من عدد الأيام التي مرّت بك.

• الأسلوب: بسيط وسلس، لكنه محمّل بمعانٍ وجودية كبيرة، يجعل القارئ يشعر بثقل كل صفحة لأنها تختبر حدود النفس البشرية أمام الفناء.
• الموضوع: الرواية تدور حول الموت، لكن بطريقة إنسانية لا تخلو من التأمل، فتجعل القارئ يطرح أسئلة عن معنى الحياة، وعن جدوى اللحظات التي نعيشها.
• الانطباع: رواية صعبة على الروح لأنها تواجهك بأكثر ما نخافه جميعًا—الموت—لكنها في الوقت نفسه تحمل صدقًا يجعلها جديرة بالقراءة.



اقتباسي المفضل والموجود في خلفيه غلاف الروايه

"لم أشعر أبدًا بالوحدة حدّ القنوط كما شعرتُ في تلك اللحظة. الغابة التي كانت وادعة لتوّها، أضحت مملكة موت. مملكة موتٍ شمالية، ذلك هو الشعور الذي خالجني. الجذوع العارية، الضوء الرماديّ، النَّبتُ الأجرد. صامتة كما في السابق، ولكنّه صمتٌ من نوعٍ آخر.”

[Erik Wallmark]

Jag-prosa om att dö, och rätt så märkvärdig sådan.

Finns mycket detaljer i skildringen som gör detta till en fin läsupplevelse. De tre döende gubbarna som kallar sin sal för baslägret, insinuerandes att de snarare är på genomresa än har nått någon slags slutstation. Berättaren Harry som beställer fram all läsning om döden han kommer åt, för att uppehålla sig med någon slags bedräglig utredning. De ömsom banala, ömsom stora reflektionerna. Hur döden får skepnad i fysiska ting och varelser när tiden rinner ut. Det är en mjuk, smått ironisk och, i sin natur, obeveklig roman om den allra vidrigaste saken. En fin roman som inte skriver sina läsare på näsan utan ger dem ett ett stort ansvar: att försöka förnimma, begripa och konfrontera det orimliga, omöjliga som är döden.

Jag står dock inte ut med drömskildringar i skönlitteratur, åtminstone inte när det inte är en bärande del i intrigen. Här är det väl på sin plats ibland men trots det är det några drömskildringar för mycket.

[Nyntje347]

Dit boek is geschreven vanuit het perspectief van een man die sterft in het ziekenhuis. Zijn ervaringen in het ziekenhuis. Hoe zijn kamergenoten met elkaar en hem omgaan. Hoe het personeel bij hem overkomt. Hoe hij eigenlijk alleen maar kan wachten op dat verlossende moment van het einde, want hij is terminaal. Hij leest zich in over de dood om zich te kunnen voorbereiden... Al met al een heftig, maar wel interessant boek omdat we vaak niet doorhebben wat onze reactie met iemand in zijn positie doet. Ook euthanasie wordt besproken, iets wat toch vaak als taboe wordt bestempeld. Echt een heel interessant boek dat ervoor zorgt dat ik weer anders naar dit onderwerp kijk.

["Robert Ekberg"]

Först tänkte jag ge föreliggande monografi fem krumelurer med kommentaren "Ja, varför inte?" bihängd. Och så ett citat på det. Men eftersom "det är en själv som är ens största självkritiker", som nån P4-klåpare uttryckte sig häromdagen, blir det visst en fyra i betyg. 

Tänkte jag. 

Och så ett citat på det.

Men sen svängde det igen, serrö: det här ä r ju en femma. Varför inte?! Och så ett citat på det.

Tänkte jag.

Men.

Helt plötsligt satt jag där/här med en tre-plussare i näven. I den HÄR NÄVEN?!

Tänkte j…

"Det undgick inte kamraterna att ju mer jag läste om döden desto piggare blev jag" (s. 22).

[Kristina Sweden]

Det här boken är en fantasi eller önsketänkade över hur en man upplever tillvaron i livets slutskede, kryddat med en massa sexistisk dynga. C-H W skriver inte vackert; det är stolpigt, manligt och väldigt mycket fokus läggs på de kvinnliga sköterskornas attribut. "(...) men också Rigmor som var professionell ända ut i bröstvårtorna; de pekade på mig (...). Angela är sensuell och beskrivs som en gudinna medan prästen Anna-Britta har ett runt ansikte. Ehhh?

[Franciszek Porayski-Pomsta]

Można by nazwać tę powieść traktatem o śmierci, lecz to zbyt poważne i „wielkie” słowo. Główny bohater odchodzi bowiem, będąc zwykłym, przestraszonym człowiekiem, który stawia różne hipotezy na temat swojej przyszłości. Powieść bywa przygnębiająca, ale też pocieszająca, smutna i radosna, a przez cały czas jest głęboka i mądra.

[Henrik]

En förlängd novell om en man som väntar på döden. Hospice och palliativ vård. Några korn av filosofi. Språket klart som en fjällbäck. En gubbes tankar. En annan recensent skrev att den var gubbsjuk, att kvinnoskildringarna var ytliga. Håller delvis med, samtidigt ligger det i linje med berättatjaget och hans kamrater. Boken var helt okej, men inget jag kommer att återvända till.

[Gilles Russeil]

Un homme vit ses derniers jours dans un service de soins palliatifs. Il lit parfois, savoure ses piqures de morphines, aime ses infirmières, navigue entre souvenirs et questionnements. C'est tout sauf morbide et magnifique.

[Mads Emil]

4,5

[Mia]

Was really good book and it was really easy to dive into. It really made me think things differently. I recommend this book.

[Trine]

3,5

[Hans Henecke]

Fantastisk bok men när ska man läsa den? När man ska dö? Nä! När man är i odödlighetsåldern? Njae. När någon nära person ska dö? Ja, kanske just då.

[Aron Modig]

Välskrivet om en mans sista tid på palliativt boende. Inte så muntert dock.

[Aneciaaa]

3.75/5 mayyybe

[Simon]

Vet inte riktigt varför jag hade denna i bokhyllan, varifrån jag fått den, men den var fin och lite sorglig.

[Signe Wolf]

Oväntat rolig för att hantera ett så mörkt tema. Förståeligt att den prisades.

[Kaydee]

The book was alright but in my opinion nothing particularly memorable. The story focused on the experiences of Hasse, an aged actor hospitalized in a ward for the terminally ill, with accounts of his interactions with the nurses and other hospital personnel who attended him in his final months. In the earlier parts of the book, he also has roommates but is later moved to a solitary room after they pass. Hasse recounts episodes from his earlier life and his thoughts about ceasing to exist. Some political commentary about the Swedish healthcare system is thrown into the story via Hasse's interactions with a detached physician who sometimes rounds on the ward. I thought these scenes of the story, in particular, came across as artificial and unrealistic like the author was trying too hard to make a (kind of simplistic) point. There is also a scene in which one of the roommates' family come to visit and are portrayed as inhumanly unfeeling and awful, and I felt this was also altogether too simplistically written. We are not given any background about the roommate's earlier experiences with his family to understand what might have led to this situation -- we are just supposed to feel sorry for him for having such an awful family. In general though, the story was not anything I would consider pleasure reading but neither was it particularly thought provoking or enlightening, which in my opinion would be necessary to make up for the former. But as a disclaimer, some of the effect may have been lost on me because Swedish is my second language, which is why I give it the benefit of a doubt and rank jt three stars instead of two.