Afrodites tårar: Om gamla gudar och eviga människor

by Theodor Kallifatides

Afrodite? Vem var hon? Vad blev hennes öde? Tillbaka i Grekland återknyter Theodor Kallifatides till sitt första hemlands många myter och sagor. Har de något att säga oss också idag? Han sitter på sin mors balkong i Athen med sin bärbara dator i knät och mår mycket gott. Men han har just insett att han nu eller aldrig måste utforska myternas hemvist, sagornas landskap. Han ger sig ut. Och kommer rätt nära både nymfer och himmelens vrede. De klassiska berättarnas alla rövarhistorier och passionsdramer börjar sjuda i hans huvud. I den här essäboken bjuder Theodor Kallifatides på myternas blod, svett och tårar. Men också innerlig lojalitet, retande lust och oövervinnelig kärlek.

222 pages, Hardcover

First published January 1, 1996

About the author

Theodor Kallifatides (Θοδωρής Καλλιφατίδης) is a Greek-born Swedish author.

Reviews

[Eva · Rating 5 out of 5]

Ack, ack. Jag som läst så mycket grekisk mytologi denna vår/sommar, inte hade jag räknat med att denna bok av Kallifatides skulle upprepa allt en gång till! Vet inte om det är bra eller dåligt att jag nu känner igen det mesta, men jag tror att det är en fördel, för när författaren besöker sin mor och syskon, och passar på att besöka mytologiska platser i Grekland, så väller alla berättelser om gudar och hjältar fram, kortfattat, men behållningen är i synnerhet att det är en grek som ser på sin egen kultur. Vilket gör att berättelserna får en del nya ingångar och detaljer, folkliga alternativ till det som berättas. Det är berikande. Och som tur är finns i slutet av boken ett register på ca 230 namn, gudar och hjältar, så att även denna bok blir till en uppslagsbok om man vill hitta tillbaka och jämföra berättelser.

"Den grekiska himmelen är till stora delar en avspegling av det jordiska livet." (s.127) Jo, det är väl uppenbart, och som Kallifatides själv skriver "full av torterade själar". Men på sid 136, ser han också på den erotiska frispråkigheten, och gudarnas kopulerande tillhöger och vänster, som ett sätt att få skratta, och "omintetgöra avstånden mellan människorna, och mellan människorna och gudarna." Men att vi i nutiden glömt detta och slagit oss till ro "med avstånden mellan varandra, och mellan oss och gudarna." Vilket tål att tänka på...

Något mer förvånande är Kallifatides plötsliga 'insikt' apropå Apollon, ljusets och musikens gud, att han så ofta bar olyckan med sig. Känslan att "Apollon i den grekiska mytologin är vad djävulen är i bibeln. Han var den grekiska djävulen. Egocentrisk, lysande, hämningslös och motsägelsefull var han en riktig djävul, inte en parodi på det onda." (s.167)

Jag tänker vidare, på Satan hos Miltons 'Det förlorade paradiset', alltså den fallne ängeln Lucifer? som förbinder ljus och mörker i sig. Apollon blev en allt viktigare gud med tiden, när den grekiska gudavärlden avlägsnade sig från de äldsta, indoeuropeiska åskgudarna och fruktbarhetsgudar. Han skiljer sig, innebar något nytt, mer rationalistiskt, kanske? Vad kom sig denna skillnad av? Nu blir jag nyfiken igen, ännu ett stickspår ...

[Isa Lindberg · Rating 4 out of 5]

Förklarade intressant fakta om grekisk mytologi och kopplar det till verkligheten, en fantastik bok för de som är intresserade i mytologi.

[Julia · Rating 5 out of 5]

Inte perfekt eller för alla, men det har varit en sådan fröjd för mig att läsa denna<3