Παλιοί έρωτες ξαναζωντανεύουν, νέοι αναπτύσσονται, μνήμες επανέρχονται και εξαγνίζονται, σχέσεις αναθερμαίνονται σε συνθήκες που οι ήρωες του μυθιστορήματος προσπαθούν να δημιουργήσουν από την αρχή για να καταφέρουν να "ζήσουν". Το φως του Βορρά, γραμμένο με το συναρπαστικό ύφος του Θοδωρή Καλλιφατίδη, περιγράφει με μεγάλη ευαισθησία τις απλές ιστορίες των διπλανών μας ανθρώπων.
Hittade denna 30 år gamla roman hos Myrorna, och som ett sammanträffande heter huvudpersonen Odysséas! Just som jag läst en rad odysséer, rör sig även den här romanen, likt en resa genom Sverige och en rad olika invandraröden. Främst greker, som befunnit sig i Sverige sedan 1960-talet och börjat återvända till hemlandet, en naturlig rörelse när förhållanden förändras. Men nu kommer nya invandrargrupper, från andra länder. Samhället förändras, behov förändras. En del trivs i det 'svenska lugnet', andra inte.
Romanen fokuserar på känsloliv, inte bara relationer, utan även förlusten av nära och kära och hur det påverkar hur vi tolkar meningen med livet. Suggestiv, meditativ, hjärteknipande. Mycket läsvärt än idag.
Ett kärt återseende med Kallifatides, som jag läste mycket förr men på senare år glömt bort. Hur jag nu kunnat göra det, så vackert som han skriver. Ett ämne som kunde ha gjort läsningen för smärtsam behandlar Kallifatides på ett sätt som gör det uthärdligt och till och med förmedlar ett visst hopp. Jag sträckläste boken. Den fick mig att strunta i allt annat som inte var absolut nödvändigt.