Edith Södergran (1892-1923) var en av de första och viktigaste svenskspråkiga modernisterna. Hennes diktsamling Septemberlyran (1918) var kontroversiell med sin självhävdelse och väckte debatt när den utkom, men har onekligen lämnat ett odödligt intryck på den svenska poesin. Här i nyutgåva i N/L:s poesibibliotek, med förord av Nioosha Shams.
"Septemberlyran, Edith Södergrans andra publicerade diktsamling, förändrade den nordiska poesins landskap för alltid. Utan hennes djärva modernism hade mycket av den svenska samtidspoesin förmodligen sett helt annorlunda ut. Med sitt radikala uttryck och sin säregna poetiska röst bröt hon inte bara mot samtidens formkrav, hon sprängde också språkets gränser [. . .] Så när du nu håller den här boken i dina händer, var medveten om att varje ord har potential att explodera." Ur Nioosha Shams förord.
Edith Irene Södergran was a Swedish-speaking Finnish poet.
Södergran was born in St Petersburg in 1892. In 1907 Edith's father died from tuberculosis, and in the following year Edith was also diagnosed with the disease. She was sent to a sanatorium, but did not feel at ease there. The feelings of captivity caused by the disease and the sanatorium are a recurring theme in her poetry.
In October 1911, Edith and her mother traveled to Arosa in Switzerland where Edith was examined by different doctors. After a few months, she was transferred to the Davos-Dorf sanatorium. In May 1912, her condition had improved enough for her to return home. Eventually, the disease returned and Edith Södergran died in 1923 in her home in Raivola. She was 31 years old.
Ni vet att jag är en Edith-stan så ni är säkert inte chockade över att jag grät när jag läste denna. Varje dikt är en egen upplevelse och jag älskar hennes sätt. Första gången jag verkligen blev beklämd av att behöva bläddra för ville ju inte att den skulle ta slut!!!!
Vet inte riktigt vad jag ska skriva här, för jag skriver inte så ofta recensioner. Men de här dikterna... wow! De var otroligt bra och jag rekommenderar alla att läsa boken!
Ei tämä nyt ihan sytyttänyt. Arvostan toki runoilijoita ja Södergranin runoissakin on ihan mukava rytmi. Mutta jotenkin Jumala-aiheet tai pienetkin maininnat Jumalasta saavat minut aina vähän varpailleni, ei ole ihan lempiaiheitani. Ei se tosin ollut se syy, miksi tämä ei oikein lähtenyt. Muutama ihan hyvä runo tässä oli, mutta that's it. Ehkä luen joskus jotain muutakin Södergranilta, ehkä en - se jää nähtäväksi.
Är inte en överhuvudtaget särskilt bra eller lättflörtad poesiläsare. Tyckte ändå det fanns en del dikter här som fångade mig. Egentligen fyra dikter som verkligen kändes, ”Triumf att finnas till…”, ”Jungfruns Död”, ”Samlen icke guld och ädelstenar” samt ”Månens hemlighet”.
Vad alla dessa dikter har är ett väldigt fint och välutvecklat bildspråk. Om Södergrans fokus varit mer åt det hållet hade jag nog gillat samlingen mer. Nu är det en väldans massa Gud-jämförelser och Nietzsche-vurmande. Säkert väldigt intressant för vissa, men tyvärr inte riktigt för mig
Syyskuun lyyrassa runojen minät tarttuvat aseisiin (eli luuttuihin ja lyyroihin) ja laulavat tähdetkin maan tasalle, jollei sitten kuninkaiden tyttäret, Jumala tai mytologian olennot sitä heidän puolestaan tee. Oiva ylistys runouden ja runoilijansa ylemmyydelle, jossa itsekehu löyhkää – syystä.
''Att min diktning är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag icke påstå. Jag har försökt bringa vissa motsträviga dikter under en rytm och därvid kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Mina dikter äro att taga som vårdslösa handteckningar. Vad innehållet vidkommer, låter jag min instinkt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.''
Hade inte riktigt samma lyriska (ha!) upplevelse med denna som Edith Södergrans första diktsamling. Inte dålig på något sätt, men jag hade helt enkelt färre dikter jag fattade riktigt tycke för. Dock är hennes inledande anmärkning avslutad med de otroliga orden: "Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är." vilket är en devis att leva efter om jag hört någon.
Södergrans skrev ett litet förord, om sin fria stil, att hon bara kan skriva "under full frihet", hon beskriver sina dikter som "vårdslösa handteckningar", och avslutar med de berömda orden: "Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är."
Södergran har läst Nietzsche och inspirerats till ett visionärt diktjag. Jag har ännu aldrig orkat igenom "Så talade Zarathustra", som vars å populär vid förra sekelskiftet, men gjorde idag ett tredje försök med "Zarathustras företal', betydligt längre än Södergrans förord, och fann där orden: "Men om något omöjligt beder jag här: jag beder att min stolthet alltid måtte följa min klokhet. / och om en gång min klokhet övergiver mig - ack, han älskar att flyga bort! - må då min stolthet flyga bort med min dårskap!"
Visst är det samma anda som hos Södergran, att våga visa upp sin klokhet med stolthet. Hon vet med sig att hon diktar med eftertanke, även om litteraturkritikerna inte tolkar henne så. Utmanande ord för en så ung kvinna, hon lever i en brytningstid, när kvinnor söker sig nya vägar, liksom samhällena i övrigt.
Jag har läst den fullständiga utgåvan, även om förlagets första utgåva 1918, krymptes, 19 dikter av 45 togs bort, vilket fick Södergrans planerade sammanhang att halta. Diktjagets meditativa visioner, besvärjelser, kom att dominera, affirmationer för att hämta kraft under en ond tid av krig, svält, revolution, inbördeskrig. September 1918 flödade inspirationen som mest, förhoppningar om en bättre värld fanns, även om det fanns lika mycket tvekan inför den otrygghet som spred sig.
Den fullständiga samlingen är mer balanserad. Förutom de andliga besvärjelser om skaparkraft, för såväl diktande ledstjärnor som hela samhället, så finns där också tvivel. Sjutton av dikterna innehåller frågor, ibland som ett upprepad refräng, ibland besvarade, ibland inte.
I krig och revolution fanns en förhoppning om förbättringar för mänskligheten, men till det krävdes andlig styrka. Ingen visste i samtiden vad som skulle ske. Nietzsche skrev allegoriskt i Zarathustra företal (det jag läst), han samlade styrka bland djuren på bergen i tio år, och helgonet han mött i skogen hade mediterat i ensamhet minst lika länge. Men människorna som kallar sig rättrådiga litar inte på dem, och tänker inte predika eller omvända.
Södergran använder också allegori och metafor. Diktjaget söker gång på gång inre styrka, söker kontakt med sitt inre, intuitionen, ny styrka måste samlas. I Södergrans motsägelsefulla dikt 'Vid Nietzsches grav' sitter diktjaget där som hans "första barn i glädjetårar", och förklarar att "Dina barn svika dig ej" men några rader ner står också att graven är 'förfallen'. Så tvivlet finns där, balansen mellan idealism och verklighet, lever under ständig spänning.
Reading this comes from a place as deep and vast as I expect the writing comes from, too. The darkness of the Mariana trench and the sensory explosion of the sun in your eyes on a clear, September day after a black summer that lasted for years. So much longing in so little space. That is not my sentence, but fits this perfectly. Life is a cruel joke. God is real and makes sure we all get some peace and quiet after this carnival ends. Edith is with her and everything is beautiful.
Runojen lukeminen on mulle haastavaa, mutta kokeilin taas. Nyt sekä kuuntelin että luin yhtä aikaa. Hassua oli, että äänikirjasta puuttui puolet runoista, ne oli eri järjestyksessä ja siinä oli käytetty eri käännösversiota kuin minun printtiversiossa. Mutta runojen lukija oli taitava, näin niistä sai enemmän irti!
Wow, this new Finnish translation of the poems published originally in Swedish over a century ago (1918) almost took me breath away. Powerful and epic language full of heroic themes, tender soul-touching fragile beauty, and mysticism - Södergran become one of my all-time favourite poets with this book!
Kulturkanon. Läste bara dikten Triumf att finnas till. Temat är meningen med livet och tidens gång. Jag är nog för rastlös för att läsa viss poesi. Hur ska jag ens tolka dess rader? Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av ingenting annat än sol.
Förlorar en stjärna då jag har delade känslor för denna. Vissa dikter är enastående medan andra blir lite väl självupphöjande. Kanske säger nåt mindre smickrande om mig själv att jag föredrar Edith som deppig angstig edgy i sin första samling framom henne som en konstnärlig übermensch som vill utmana sina rädslor och begränsningar.
Men blev lite för mycket Nietzsche och there's only so many times du kan jämföra dig själv med en gud utan att det blir tråkigt och predictable.
On the other hand så e vissa ställen helt underbara då de fångar känslan av att nå evigheten trots att en har ett så otroligt kort människoliv. Triumfen över qtt existera och våga defy din dödsrädsla är stark här. Dessa dikter lyfter hela verket för mig.