Utan överdrivet mycket god vilja kan man se detta som en föregångare till dagens semisjälvbiografiska, autofiktionella, namndroppande (de ständiga Hölderlin, Rilke och Heiddeger, här Hesse, Proust, Musil ) semiessäsamlingar; Murnane, Ugresic (liksom Myrdal är en föregångare till Knausgård). Delvis är denna dock till en början nästan ogenomträngligt esoterisk, kanske krävs större förkunskaper inom den för tiden så populära buddhismen. Sedan, Kina, Lindqvist romantiserande mysticism mot verkligheten, Indien; ideal mals ner av verkligheten. Sorgligt, men bättre än Myrdals blindhet. Konflikten mellan att lämna världen (genom, in i konsten), eller att förändra den, men också en svart pessism mot möjligheten att faktiskt göra världen bättre, "jag kastades in i studier som ingav en förtvivlan utan något slut". Märkligt framsynt, kraftigt svartsynt, ser samma problem då som finns nu, förutspår sedan en ny slutgiltig lösning.