What do you think?
Rate this book
Lo mejor de Octavio Paz: El fuego de cada dia. Seleccion, prologo y comentarios del autor
Spanish
- GenresPoetry
Hardcover
First published January 1, 1985
5 people are currently reading
49 people want to read
About the author
Octavio Paz
544 books1,410 followersOctavio Paz Lozano was a Mexican writer, poet, and diplomat, and the winner of the 1982 Neustadt International Prize for Literature and the 1990 Nobel Prize for Literature ("for impassioned writing with wide horizons, characterized by sensuous intelligence and humanistic integrity.")
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 6 of 6 reviews
October 18, 2015
Mes textes favoris sont ceux extraits de sa collection Passado en Claro..
Le poème d'Octavio Paz auquel le traducteur a attribué le "numéro 5" parmi les poèmes non titrés est aussi sensationnel et délicieux que l'odeur du parfum Chanel no.5 ..
Des poèmes transcendants par leur richesses de rhétoriques, d'allégories et de symbolisme abondant.. ils réveillent la synesthésie, bercent l'imagination, provoquent le sens auditif par des vibrations sonores et rendent la nature presque palpable tant Paz est capable de l'apprivoiser dans ses expressions figuratives et abstraites.. ses paroles, ses confessions sentimentales et intellectuelles et ses descriptions surréalistes swing font le va et le vient entre abstraction d'idées et images concrètes simples, à tel point que le "transducteur" des signaux transmis par nos récepteurs sensoriels est secoué.. et ses métaphores, ses fantaisies et ses impressions si intenses que nos perceptions du monde sensible et le monde intelligible sont brouillés, constamment interchangeables.. Malheureux est celui qui ne connaîtra le sens ésotérique de ses vers sublimes..
Poème 4
".. Je ne vois pas avec les yeux. Les mots sont mes yeux. Nous vivons parmi les noms; ce qui n'a pas de nom n'existe pas encore: Adam de boue, non pas un pantin d'argile, mais une métaphore.
Voir le monde est l'épeler. Miroir de mots: ou étais-je? Mes mots me regardent depuis la flaque de ma mémoire. Brillent, entre ramures de reflets, nuées échouées et bulles, sur un fond qui va de l'ocre au pourpre, les syllabes d'eau.
Vibrations d'ombres, de moires, d'échos, écriture non de signes: de rumeurs. Mes yeux ont soif. La mare m'enseigne le stoïcisme.
L'eau bien que potable, ne se boit pas: elle se lit.."
Poème 5
".. Révélations, abominations: le corps et ses langages entretissés, noeud de fantômes que palpe la pensée, que le toucher dissout, carcan du sang, idée fixe clouée dans mon front.
Le desir est seigneur de spectres; le désir nous change en spectres: nous sommes plantes grimpantes de l'air sur des arbres de vent, manteau de flammes inventé et dévoré par la flamme.
La fente du tronc: sexe, sceau, passage reptilien fermé au soleil et à mes regards, ouvert aux fourmis".
Poème 18
Dieu sans corps, avec des langages corporels le nommaient mes sens.
J'ai voulu le nommer d'un nom solaire, d'un mot sans envers...
Spirale des échos, le poème est air qui se sculpte et se dissipe, allégorie fugace des noms véritables. Parfois, la page respire: les essaims de signes, les républiques errantes de sons et de sens, en une rotation magnétique s'enlacent et se dispersent sur le papier."
Poème 19
"Je suis ou je fus: je vais derrière le murmure, pas au-dedans de moi, entendus avec les yeux,
le murmure est mental, les pas sont moi-même,
J'entends les voix qui me pensent quand je les pense.
Je suis l'ombre que projettent mes mots".
De la collection Salamandre
"Réveil en plein air
Les lèvres et les mains du vent
Le coeur de l'eau
Un eucalyptus
Les nuages qui bivouaquent
la vie qui naît chaque jour
la mort qui naît chaque vie
Je frotte mes paupières: le ciel marche sur la terre."
Le poème d'Octavio Paz auquel le traducteur a attribué le "numéro 5" parmi les poèmes non titrés est aussi sensationnel et délicieux que l'odeur du parfum Chanel no.5 ..
Des poèmes transcendants par leur richesses de rhétoriques, d'allégories et de symbolisme abondant.. ils réveillent la synesthésie, bercent l'imagination, provoquent le sens auditif par des vibrations sonores et rendent la nature presque palpable tant Paz est capable de l'apprivoiser dans ses expressions figuratives et abstraites.. ses paroles, ses confessions sentimentales et intellectuelles et ses descriptions surréalistes swing font le va et le vient entre abstraction d'idées et images concrètes simples, à tel point que le "transducteur" des signaux transmis par nos récepteurs sensoriels est secoué.. et ses métaphores, ses fantaisies et ses impressions si intenses que nos perceptions du monde sensible et le monde intelligible sont brouillés, constamment interchangeables.. Malheureux est celui qui ne connaîtra le sens ésotérique de ses vers sublimes..
Poème 4
".. Je ne vois pas avec les yeux. Les mots sont mes yeux. Nous vivons parmi les noms; ce qui n'a pas de nom n'existe pas encore: Adam de boue, non pas un pantin d'argile, mais une métaphore.
Voir le monde est l'épeler. Miroir de mots: ou étais-je? Mes mots me regardent depuis la flaque de ma mémoire. Brillent, entre ramures de reflets, nuées échouées et bulles, sur un fond qui va de l'ocre au pourpre, les syllabes d'eau.
Vibrations d'ombres, de moires, d'échos, écriture non de signes: de rumeurs. Mes yeux ont soif. La mare m'enseigne le stoïcisme.
L'eau bien que potable, ne se boit pas: elle se lit.."
Poème 5
".. Révélations, abominations: le corps et ses langages entretissés, noeud de fantômes que palpe la pensée, que le toucher dissout, carcan du sang, idée fixe clouée dans mon front.
Le desir est seigneur de spectres; le désir nous change en spectres: nous sommes plantes grimpantes de l'air sur des arbres de vent, manteau de flammes inventé et dévoré par la flamme.
La fente du tronc: sexe, sceau, passage reptilien fermé au soleil et à mes regards, ouvert aux fourmis".
Poème 18
Dieu sans corps, avec des langages corporels le nommaient mes sens.
J'ai voulu le nommer d'un nom solaire, d'un mot sans envers...
Spirale des échos, le poème est air qui se sculpte et se dissipe, allégorie fugace des noms véritables. Parfois, la page respire: les essaims de signes, les républiques errantes de sons et de sens, en une rotation magnétique s'enlacent et se dispersent sur le papier."
Poème 19
"Je suis ou je fus: je vais derrière le murmure, pas au-dedans de moi, entendus avec les yeux,
le murmure est mental, les pas sont moi-même,
J'entends les voix qui me pensent quand je les pense.
Je suis l'ombre que projettent mes mots".
De la collection Salamandre
"Réveil en plein air
Les lèvres et les mains du vent
Le coeur de l'eau
Un eucalyptus
Les nuages qui bivouaquent
la vie qui naît chaque jour
la mort qui naît chaque vie
Je frotte mes paupières: le ciel marche sur la terre."
April 11, 2022
De mooiste poëziebundel die ik ooit las.
May 17, 2025
En diktsamling av mexikanske författaren Octavio Paz (1914-1998) i svensk översättning av Lasse Södergren (1931-). Det här är ett fall då jag önskar att jag kunde spanska för att verkligen uppskatta poeten och hans betydelse för sitt land. Paz ska själv ha reflekterat mycket kring översättning. Att all kommunikation, även den på samma språk, innebär att översätta. När man läser ett ord eller en mening omvandlar vi det naturligt till en viss sinnesstämning. Därför kommer aldrig samma dikt upplevas på samma sätt för två olika läsare. Ett citat från Paz: ”att läsa är att höra med våra ögon”.
Som poet var Paz mycket innovativ. Han omprövade det traditionella sättet att skriva dikter där det finns en mer eller mindre logisk följd från rad till rad. Istället fokuserade han på ordet, dels hur det låter i sammanhanget, vilka associationer det framkallar hos läsaren men också visuellt hur det ser ut på pappret. Resultatet blev långa, genom indragningar uppluckrade dikter, semantiskt svårbegripliga vid en första anblick. Dikterna handlar på så vis mer om själva upplevelsen av att läsa dem, snarare än en faktiskt mening bakom dem. Sammanhanget är öppet för läsaren att tolka. Det är generöst, men personligen har jag svårt för den här typen av poesi. Jag är mer traditionell och föredrar vers. Ändå kan jag inte låta bli att beundra flera av Paz dikter. Särskilt de tidiga verken. Sättet han använder besjälning, till exempel ”utanför andas natten”, och hur han bemästrar den surrealistiska stilen till att låta så vackert. ”Timmen är genomskinlig: om fågeln är osynlig ser vi färgen på dess sång”.
Samlingen avslutas med en välbehövd summering av Paz liv. Om hans uppväxt under mexikanska revolutionen och hur han deltog i spanska inbördeskriget. Influenserna från surrealismen från hans tid i USA. Han blev senare diplomat och inspirerades av bland annat österländska tankegångar då han var ambassadör i Indien. När Paz tilldelades Nobelpriset 1990 var det för hans poesi. Jag lyssnade däremot på en väldigt intressant dokumentär från Sveriges Radio där det ansågs att hans essäer förmodligen haft större betydelse för hans eftermäle. Som essäist skrev Paz flera verk om kulturell identitet och frigörelse. Han var själv uppvuxen i en postkolonial nation och har liknat det vid en slags föräldralöshet. Paz myntade begreppet ”mexikanskhet” och flera psykologiska aspekter kring det postkoloniala samhället beskrev han i boken Ensamhetens labyrint. Det går inte att undgå likheten med Garcia Marquez verk Hundra år av ensamhet, ett annat starkt latinamerikanskt verk. Inte så konstigt landade Paz idéer väl på hela den sydamerikanska kontinenten och blev viktig även för den spanskamerikanska självbilden. Även om han blev kritiserad för att ha lämnat Mexiko under stor del av sitt liv förblev han en nationalhjälte. När han dog 1998 meddelades dödsfallet av ingen mindre än den mexikanske presidenten.
Nu fortsätter jag min latinamerikanska åktur med peruanen Mario Vargas Llosa!
Som poet var Paz mycket innovativ. Han omprövade det traditionella sättet att skriva dikter där det finns en mer eller mindre logisk följd från rad till rad. Istället fokuserade han på ordet, dels hur det låter i sammanhanget, vilka associationer det framkallar hos läsaren men också visuellt hur det ser ut på pappret. Resultatet blev långa, genom indragningar uppluckrade dikter, semantiskt svårbegripliga vid en första anblick. Dikterna handlar på så vis mer om själva upplevelsen av att läsa dem, snarare än en faktiskt mening bakom dem. Sammanhanget är öppet för läsaren att tolka. Det är generöst, men personligen har jag svårt för den här typen av poesi. Jag är mer traditionell och föredrar vers. Ändå kan jag inte låta bli att beundra flera av Paz dikter. Särskilt de tidiga verken. Sättet han använder besjälning, till exempel ”utanför andas natten”, och hur han bemästrar den surrealistiska stilen till att låta så vackert. ”Timmen är genomskinlig: om fågeln är osynlig ser vi färgen på dess sång”.
Samlingen avslutas med en välbehövd summering av Paz liv. Om hans uppväxt under mexikanska revolutionen och hur han deltog i spanska inbördeskriget. Influenserna från surrealismen från hans tid i USA. Han blev senare diplomat och inspirerades av bland annat österländska tankegångar då han var ambassadör i Indien. När Paz tilldelades Nobelpriset 1990 var det för hans poesi. Jag lyssnade däremot på en väldigt intressant dokumentär från Sveriges Radio där det ansågs att hans essäer förmodligen haft större betydelse för hans eftermäle. Som essäist skrev Paz flera verk om kulturell identitet och frigörelse. Han var själv uppvuxen i en postkolonial nation och har liknat det vid en slags föräldralöshet. Paz myntade begreppet ”mexikanskhet” och flera psykologiska aspekter kring det postkoloniala samhället beskrev han i boken Ensamhetens labyrint. Det går inte att undgå likheten med Garcia Marquez verk Hundra år av ensamhet, ett annat starkt latinamerikanskt verk. Inte så konstigt landade Paz idéer väl på hela den sydamerikanska kontinenten och blev viktig även för den spanskamerikanska självbilden. Även om han blev kritiserad för att ha lämnat Mexiko under stor del av sitt liv förblev han en nationalhjälte. När han dog 1998 meddelades dödsfallet av ingen mindre än den mexikanske presidenten.
Nu fortsätter jag min latinamerikanska åktur med peruanen Mario Vargas Llosa!
January 27, 2023
Citaat : Tussen gaan en blijven twijfelt de dag,
Verliefd op zijn transparantie.
De koepel van de avond is nu een baai
In haar stille deining schommelt de wereld.
Alles is zichtbaar en alles is ontwijkend
Alles is nabij en alles is ontwijkend
Review : Octavio Paz Lozano (Mixcoac, 1914 –1998) was een Mexicaans schrijver, dichter, en diplomaat. Hij heeft in zijn hele leven veel van zijn tijd met lezen doorbracht. Zijn vroege werken zijn met name beïnvloed door de Europese dichters Gerardo Diego, Juan Ramón Jiménez, en Antonio Machado. Op zeventienjarige leeftijd publiceerde Paz zijn eerste gedicht, Caballera.
Twee jaar later, Paz is dan 19 jaar oud, kwam zijn eerste bundel uit: Luna Silvestre. Paz ging naar de Universidad National in Mexico om Rechten en Literatuur te studeren. Hij werkte als hoogleraar Spaans-Amerikaanse literatuur aan een aantal universiteiten in de VS. In 1971 keerde hij terug naar Mexico en richtte daar Plural op, een tijdschrift gewijd aan politiek en kunst. Aan het tijdschrift zouden velen van de nieuwe generatie Mexicaanse schrijvers en dichters meewerken. Paz ontwikkelde zich als de criticus van het Mexicaanse eenpartijsysteem. Maar niet alleen binnen Mexico. Paz was in het begin een aanhanger van de Cubaanse Revolutie, maar later bekritiseerde hij Fidel Castro vanwege zijn smoren van alle kritiek, vanwege zijn gebrek aan respect voor de mensenrechten.
De fascinatie voor water, wind en licht, net als een ontzettend mooie vorm van magisch realisme zijn heel belangrijk voor deze Mexicaanse dichter. In 1990 verscheen zijn een keuze van zijn uit het Spaans vertaalde gedichten door K. Michel, zelf ook dichter, onder de titel Het vuur van iedere dag. Het is een zeer goede vertaling maar het is zeer jammer dat de originele Spaanse gedichten niet opgenomen zijn. Een biografie zou ook geen overbodige luxe geweest zijn want deze grote dichter en zijn werk dreigen een beetje in de vergeethoek te raken.
Verliefd op zijn transparantie.
De koepel van de avond is nu een baai
In haar stille deining schommelt de wereld.
Alles is zichtbaar en alles is ontwijkend
Alles is nabij en alles is ontwijkend
Review : Octavio Paz Lozano (Mixcoac, 1914 –1998) was een Mexicaans schrijver, dichter, en diplomaat. Hij heeft in zijn hele leven veel van zijn tijd met lezen doorbracht. Zijn vroege werken zijn met name beïnvloed door de Europese dichters Gerardo Diego, Juan Ramón Jiménez, en Antonio Machado. Op zeventienjarige leeftijd publiceerde Paz zijn eerste gedicht, Caballera.
Twee jaar later, Paz is dan 19 jaar oud, kwam zijn eerste bundel uit: Luna Silvestre. Paz ging naar de Universidad National in Mexico om Rechten en Literatuur te studeren. Hij werkte als hoogleraar Spaans-Amerikaanse literatuur aan een aantal universiteiten in de VS. In 1971 keerde hij terug naar Mexico en richtte daar Plural op, een tijdschrift gewijd aan politiek en kunst. Aan het tijdschrift zouden velen van de nieuwe generatie Mexicaanse schrijvers en dichters meewerken. Paz ontwikkelde zich als de criticus van het Mexicaanse eenpartijsysteem. Maar niet alleen binnen Mexico. Paz was in het begin een aanhanger van de Cubaanse Revolutie, maar later bekritiseerde hij Fidel Castro vanwege zijn smoren van alle kritiek, vanwege zijn gebrek aan respect voor de mensenrechten.
De fascinatie voor water, wind en licht, net als een ontzettend mooie vorm van magisch realisme zijn heel belangrijk voor deze Mexicaanse dichter. In 1990 verscheen zijn een keuze van zijn uit het Spaans vertaalde gedichten door K. Michel, zelf ook dichter, onder de titel Het vuur van iedere dag. Het is een zeer goede vertaling maar het is zeer jammer dat de originele Spaanse gedichten niet opgenomen zijn. Een biografie zou ook geen overbodige luxe geweest zijn want deze grote dichter en zijn werk dreigen een beetje in de vergeethoek te raken.
March 28, 2025
Le poème « mise au net » découpé en laisses et traduit par Roger Caillois comporte des textes fulgurants de sens et de significations profondes. D’un mot à l’autre est plus fragmentaire, le texte mêlant souvenirs personnels, réflexions philosophiques et observations culturelles, peut donner une impression décousue. Cette impression est renforcée par la complexité des métaphores et du rythme volontairement saccadé. Le feu de chaque jours est progressivement hermétique. Il n’y a simplement plus de sol…
April 12, 2015
La décharge me projeta
sur la rive la plus solitaire. Je fus un étranger
entre les vastes ruines du soir.
Vertige abstrait: j'ai parlé avec moi,
je fus dédoublé, le temps se brisa.
sur la rive la plus solitaire. Je fus un étranger
entre les vastes ruines du soir.
Vertige abstrait: j'ai parlé avec moi,
je fus dédoublé, le temps se brisa.
Displaying 1 - 6 of 6 reviews