Extremt grov inledning (ammande kvinna onanerar med bebis). Flyktiga karaktärer, den enda bestående är jaget. Dialoger saknas. Alla kvinnor heter Carmen (prostituerade, mamman, transan) alla män Alberto vilket påtalar samhörighet och likhet människor emellan. Det universella greppet förstärker däremot skillnader mellan könen. Kanske är rimligt i den här kontexten i och för sig. Oklart vad det handlar om egentligen. Kanske mannens längtan och beroende av kvinnan (mamman, en kärlek)?
Fantastiskt språk. Älskar kapitelnumreringen (2,3,5,7,11..) som tydliggör att berättelsen inte är kronologisk utan att saker utelämnas. Alltför fragmentariskt för att jag ska bli hänförd dock. Drömmar, rus, delirium avlöser varandra.
”Två desperata människor möts, dör nästan och det slutar med att de kramas i en het och pytteliten lägenhet, fastnålade i en punkt i den groteska väven, färgerna är blandade med en pensel som ingen håller i.”