En fantastisk bok med fenomenologiskt perspektiv på autism. Författaren ger sig på utmaningen att skildra sin livsberättelse genom sina linser av spektrumtillstånd.
Konstanta återkommande missförstånd genom livet där syndabocken blir det ”udda” barnet/ungdomen/vuxne.
Boken väcker tankar kring analys, ibland funktionell sådan: vem bär ansvaret? Vart återfinns ”felet”? Individen? Diagnosen (tillståndet)? Miljön? På många sätt är det det sistnämnda, då miljöinterventioner kan i sin tur ge grund för beteendeförändring. Men, som författaren understryker, ska vi undvika denna relativism, ledd av att blivit förblindad av empati, i att förneka att något är faktiskt fel hos individen. Kanske inte fel som i ”fel”, men avvikande på ett sätt som skapar problem - och att hjälp behövs. Diagnoser är inte farliga i sig - de hjälper. Det är samhällets diskurs om diagnoser som kan bli farliga.