Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

by Ann Heberlein

Ann Heberleins omdiskuterade självbiografi"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt."Ann Heberlein är teologie doktor och forskare i etik. Sedan tjugoårsåldern lider hon av den psykiska sjukdomen bipolär typ 2, tidigare kallad manodepressivitet.

Genres: Nonfiction, Swedish Literature, Psychology, Biography, Biography Memoir, Mental Health, Mental Illness

206 pages, Paperback

First published December 3, 2008

About the author

Ann Heberlein is a Swedish academic and author, who writes extensively on theology and ethics.
She is best known for her autobiographical account of life with bipolar disorder, 'Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva' (2008; 'I don't want to die, I just don't want to live'), book about her life with suicidal thoughts and severe anxiety and bipolar disorder, which brought her nationwide attention. In 2012 her book became a play at Kungliga Dramatiska Teatern in Stockholm.

Reviews

[Mai Laakso · Rating 5 out of 5]

Ruotsalaisen teologian tohtorin ja etiikan tutkijan Ann Heberleinin teos En tahdo kuolla, en vain jaksa elää kertoo hänen sairaudestaan kaksisuuntaisesta mielialahäiriöstä ja elämästä sen kanssa. Välillä se elämä tuntuu niin kamalalta, että halu tehdä itsemurha melkein voittaa.
Ann Heberleinin En tahdo kuolla, en vain jaksa elää teos on niin kiihkeä ja se vie imussaan mielenterveyden kipupisteisiin kiihtyvällä vauhdilla aivan kuin itsekin olisi mukana manian pyörivässä karusellissa.
Kirja vaikutti niin voimakkaasti, että varasin heti Heberleinin kaksi muuta suomennettua teosta. Kirja on aihepiiriltään tietoteos kaksisuuntaisesta mielialahäiriöstä, mutta se on myös kirjailijan elämänkuvaus. Sairaus kulkee kuin aaltoliikkeenä hänen elämässään.

[Emilie · Rating 3 out of 5]

Lite svårt att veta vad jag ska säga om den här boken. När den publicerades var den en "bibel" till många jag kände. Jag hade själv förmodligen behövt den för några år sedan, men samtidigt nu också, för gamla tankar kommer tillbaka snabbt.

Jag känner lite att det är mer titeln än boken som är precis det som jag behövde. Den sammanfattar så bra ett tillstånd som jag känt flera gånger, dock skulle jag vilja ändra "jag vill bara inte leva" till "jag ORKAR bara inte leva" för jag känner att det är lite skillnad. Anyway, so that was the past. Hur känner jag för boken nu, när jag faktiskt skulle beskriva mig själv som relativt välmående...

Den var okej. Ganska intressant att läsa eftersom meningarna blir delvis väldigt spontana och aggressiva, som om hon är mitt i en svacka medan hon skriver och vägrar radera ut det från den färdiga utgåvan. Ibland kände jag att hon var orättvis mot alla som inte var hon själv, men som jag nyss skrev, hon var obviously i något väldigt mörkt tillstånd när hon skrev. Däremot måste jag ge det här stycket cred:

"Jag tycker att Foucault är en bluff. Jag är nämligen övertygad om att människor med ångest har haft lika jävla mycket ångest oavsett konstruktioner, oavsett diskurser, oavsett epoker, oavsett kontexter[...] Det är ingen fucking konstruktion. Det är väldigt mycket på riktigt. Och ja, faktiskt tror jag också att en del galningar är farliga. Våld är inte bara en konstruktion. En våldtäkt[...] är väldigt, väldigt verklig för den som blir utsatt för våldtäkten, också om det är galningar som våldtar. Och den sortens galningar som lider av den sortens galenskap som är farlig för andra människor bör låsas in. Hur jävla inhumant Foucault än tycker att det är. En våldtäkt är ju också ganska inhuman. Eller hur? sid. 96

[Marie Bergman · Rating 5 out of 5]

If this books doesn't affect you, you are a robot.

[Hanna Bylund · Rating 1 out of 5]

Aldrig tidigare har jag varit så irriterad när jag läst en bok. Vilket dravel. Inte nog med att de konstanta upprepningarna drev mig till vansinne (varför jag? varför jag? varför jag? hur lever man? man lever hur? mitt liv.mitt liv.mitt liv...), det var även sättet hon framhäver psykisk ohälsa på. Jag har själv diagnos, flertalet besök på psykakuten, skador på kroppen orsakade av ingen annan än jag själv. Inte fasen skriver jag "tyck synd om mig"- böcker och reser runt för att föreläsa, dessutom inte hur man kan komma åt problemet vilket hade varit vettigare, utan om hur fantastiskt synd det är om mig. Det har hon gjort i flera år.
Hon vill synas, hon vill tjäna pengar, och det gör hon med detta ytterst aktuella och känsliga ämnet PSYKISK OHÄLSA och SUICIDTANKAR. En person som lider av svåra depressioner och självmordstankar reser inte landet runt för att berätta om sig själv. En person med självmordstankar orkar inte bli politiskt aktiv (rasist också till råga på allt)
Jag blev lite illa till mods. Än mer i slutet när hon fabricerar att hon tar farväl och ska ta sitt liv, något som inte ens stämmer med sanningen enligt efterforskning. Skulle inte detta vara självbiografi?
Och med hennes egna ord, som dök upp i - hör och häpna - ytterligare en bok om offerkoftan, så skriver hon själv att den här boken aldrig skulle publicerats för hon befann sig i psykotiskt tillstånd. Snyggt sätt att ytterligare få medlidande och tjäna pengar. Nä. Skämskudde. Bortkastade pengar och tid på denna bok.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Jag_vil...

[Ida · Rating 1 out of 5]

Jag måste erkänna att jag var skeptisk redan innan jag började läsa eftersom jag ställer mig fientlig till det mesta Ann Heberlein står för rent åsiktsmässigt. Men jag försökte vara öppensinnad eftersom jag minns att boken var så populär för ett antal år sedan. Så man kanske kan säga att jag blev ganska lättad över att upptäcka att boken är urusel.

Den borde döpas om till En bitter människas poänglösa raljerande. Hon vill inte säga något, hon går vilse i sina egna tankar och tycker så synd om sig själv. Hon framstår som så oerhört osympatisk och hennes tankar är svåra att känna igen sig i. Språket är taffligt, tonen är arrogant. Hon beskriver hela tiden sig själv som tillhörande "de intellektuella" såsom människor ofta gör när deras huvudmål i livet är just att tillhöra denna grupp, snarare än faktiskt söka och värdera kunskap.

Visst är det en viktig bok eftersom den fick ett så stort genomslag och uppmärksammade psykisk sjukdom för folk som inte var så insatta. Temat är bra, titeln är bra men allt annat mellan pärmarna är tyvärr ren smörja. Men visst är Heberlein ändå modig som släpper ut en sådan här bok. Jag önskar bara att hon var bättre på det hon gör.

[Erika · Rating 2 out of 5]

Har lite blandade känslor om Ann Heberleins skriverier om självmord.

Det mesta i boken är rent...babbel om hennes ångest som jag inte kan leva min in i. Känns som om boken är skriven som ett långt (avskeds?)brev till Livet och som ett sätt att få pengar till "efterlevande".
Hon för ett i vissa stunder mycket intressant argument med sig själv för/mot självmord med olika etik och moral-nissars teorier och skriverier som grund. Citaten och personerna som hon refererar till ökar mitt intresse något men tar mig liksom inte hela vägen fram...

När det var en fjärdedel kvar av boken och beslutet är taget så griper den tag i mig lite mer och hennes resonemang blir också klarare och det är mindre av det där ångestbabblandet.

Inte att rekommendera för någon som erfarit den livsleda som Ann så tydligt beskriver men _kanske_ läsvärt för en anhörig men nog allra mest för blivande medicinare...

För livsledan ÄR livsfarlig och det behövs människor som arbetar för att underlätta tillvaron/livet för dessa människor, som är mångfalt fler än vi kan ana...

[Anders Fröjmark · Rating 4 out of 5]

En mycket modig bok och samtidigt en lektion i filosofi.

[Fredrik Fransson · Rating 3 out of 5]

Det är väldigt svårt att skriva något om, för att inte tala om gradera, den här boken. Ångest, tristess, tomhet... biologiskt sett vill jag påstå att sådana känslor säger oss att vi borde byta riktning, ta nya tag, för om vi fortsätter som vi gör nu kommer saker och ting inte sluta (tillräckligt) bra. Jag har nu läst 200 sidor som grundade sig i ångest, tristess och tomhet. En bok om en människas ändlösa nederlag. Hur ska man värdera något sånt? Känslorna som boken väckte vill jag inte kännas vid, men samtidigt är dem grundläggande delar av vad det betyder att vara människa, vilket gör det dumt att ignorera dem och kanske till och med viktigt att undersöka dem.
...
Men ändå. Det får bli en 3a.

[Johanna · Rating 4 out of 5]

Under läsningen tänkte jag ofta på att den här kom ut 2008. Då fanns inte några tumblr-posts som uppmanade en att ta en mental health day. Då fanns ingen Euphoria. Ingen Henrik Wahlström på instagram. Därför tänker jag att Heberleins skoningslösa ärlighet kommer utifrån nöd. Hon skriver till sin stigmatiserande samtid. Hon skriver ut i den absoluta tystnaden. Hon skriver för att överleva.

Någon såg mig läsa den här och kommenterade att den inte visste om den fick mer eller mindre sympati för Heberlein efter att ha läst den där boken. Det kändes symptomatiskt. Man vet inte om man är för eller mot Ann Heberlein. Man vet att man blir upprörd och att man vill slå undan sina känslor så man gör hela läsupplevelsen till en intellektuell moralfråga: är det på gott eller ont? Ska hon få sympatier eller inte?
Men psykisk sjukdom är ju inte en moralfråga. Den är varken sympatisk eller förkastlig. Den bara är.

[Caroline · Rating 4 out of 5]

Jeg har aldri tatt flere bilder av sidene i en bok som i denne. Mange treffende setninger. Boken er svært destruktiv, åpenbart, men den viser også stor styrke og innsikt.

[Ema Wiksten · Rating 4 out of 5]

Jag valde att lyssna på den här istället för att läsa, efter att ha läst recensionerna här på GRs om att den rörigt skriven. Det är Ann själv som läser in boken och kanske tillför det något, för jag upplever inte att texten är spretig och osammanhängande, utan snarare att jag får en inblick direkt i Anns psyke. Boken är rå, ofiltrerad och det märks att den är skriven i en mörk period i hennes liv.

Jag uppskattade de filosofiska och teologiska bitarna, främst kring självmord och huruvida människan verkligen är fri att göra som hon vill, oavsett om det är bra eller dåliga val.

Kan förstå att denna bok känns snudd på psykotisk om man läser den som icke psykiskt sjuk eller om man inte har någon större inblick i hur det är att leva med psykisk sjukdom — vilket gissningsvis i sin tur drar ned läsupplevelsen i helhet. Det är dock skrämmande att tänka på vad denna bok skulle kunna trigga hos någon som själv är nere på botten.

Förstår mig inte heller på kommentarerna här på GRs gällande att det känns som hon skrivit den enbart för att tjäna pengar. Om det är någon som ska kunna tjäna pengar på psykisk sjukdom så tycker jag att det är de psykiskt sjuka. Hon är dessutom bla författare så kan inte riktigt begripa irritationen på att hon bara livnär sig på det hon faktiskt jobbar med..?

[Sofia · Rating 1 out of 5]

SPOILER

-

Dålig läsning allmänt. Mycket onödigt pladder. Tog mig igenom hela boken trots att jag inte tyckte om den någon gång. Men det värsta av allt var slutet. Slutet känns som ett uppmanade för självmord. Hon säger att livet inte blir bättre, och avslutet antyder ett självmord. När man googlar så begick hon det aldrig. Och självklart är det fantastiskt. Men att avsluta en bok på det viset, och sedan leva på som ingenting, känns oansvarigt. Att släppa boken med det slutet när hon hade kunnat lägga till att hon ångrade sig och inte begått det känns som viktig information. Hade jag läst denna vid en lite mer instabil period i mitt liv vet jag inte vad utgången hade blivit. Skrämmande. Tänker inte behålla boken och tänker inte ens ge den till myrorna, för jag vill inte att någon som känner igen sig i titeln ska köpa och läsa den. Otroligt destruktiv.

[Rebecca · Rating 4 out of 5]

Påbörjade och läste ut den här boken på en eftermiddag/kväll och jag kan konstatera att det är en mycket tung och mörk men viktig bok. Ann Heberlein berättar inte bara om sin personliga kamp med psykisk sjukdom (bipolär typ II) utan diskuterar även viktiga ämnen som exempelvis psykisk ohälsa i allmänhet, självmord, vem som har rätten att bestämma om ett liv är värt att leva, om människan är fri att välja när hon ska avsluta sitt eget liv och så vidare. Boken lämnade mig med mycket tankar. Viktiga tankar.

Det är, enligt mig, en bra bok som tåls att läsas.

[Lotta · Rating 2 out of 5]

Det var ju inte direkt uppmuntrande läsning, men det hade jag nog inte väntat mig heller. Det var också svårläst och jag kan inte direkt säga att jag anser det bra läsning. Visst, modig är hon. Mycket modig, men det var också mycket svårt att leva sig in i hennes känslor och jag kan inte säga att detta är en lyckad beskrivning av hur ångest upplevs... Men visst, även denna väckte tankar.

[Helga · Rating 3 out of 5]

Den var okej. Några väldigt bra saker och några betydligt sämre saker, så det jämnade väl ut sig.

Jag tycker om hur ärlig den är. De råa känslorna. Kunde dock inte identifiera mig med boken så mycket utöver det. Tror författaren hade tyckt illa om mig faktiskt.

[Rebecka Nyman · Rating 2 out of 5]

Jag både gillade denna bok och inte. Jag läste den som e-bok innan jag till slut gav upp och lånade den i fysisk form på biblioteket för att ge mig själv möjligheten till bättre läsflyt. Den har ett visst djup och berör på flera plan samt ger en förståelse för vissa sjukdomar och vissa delar inom sjukvården. Heberlein skriver tankeväckande fram på vilka sätt ens fasad kan vara långt ifrån vad som verkligen döljer sig bakom. En sak som drar ner betyget på denna för min del är att den känns lite för ältande och lite som att hon sätter på sig en offerkofta för ofta. Jag kan till viss del förstå det, både då det ger berättelsen en verklighetskänsla och är en del av sjukdomen, men efter ett tag blir det lite tröttsamt att läsa. Hon skriver emellertid på ett slags poetiskt sätt som passar berättelsen, men detta är nog det som gör att jag har svårt att helt ta till mig det hon skriver. Boken som helhet, och särskilt slutet, känns som ett självmordsbrev. Detta ger mig på något sätt känslan av något falskt och som att hon ljuger för läsaren, även om det såklart glädjer mig oerhört mycket att bokens upplevda utgång inte är sann. Även om denna bok inte föll mig helt i smaken kan jag ändå rekommendera den för att ta del av en verklighet som sällan syns.

[André Millom · Rating 3 out of 5]

Viktig bok om psykisk ohälsa och filosofiska tankar om självmord.

[Vesa Linja-Aho · Rating 5 out of 5]

Sainpas vihdoin luettua. Sangen osuva kuvaus kaksisuuntaisen mielialahäiriön kanssa elämisestä. Välillä liikaa jaarittelua mutta se tämän genren kirjassa suotakoon.

[Leni · Rating 3 out of 5]

Mye tungt, en del som traff hardt (både av tanker jeg kunne kjenne meg igjen i og ikke). Dessverre en del 'yikes'-utsagn her også som river meg ut av lesingen.

[Mattias Axelsson · Rating 4 out of 5]

Bra på många sätt, men på andra sätt tappar man tråden i läsningen

[Anton · Rating 4 out of 5]

En mycket gripande bok. I och för sig handlar den om en person, men samtidigt så uppmärksammar den något som är väldigt vanligt – psykisk ohälsa. Det behöver inte vara samma för alla, men många kämpar med det och det är troligtvis hjälpsamt om fler vet om hur det kan upplevas.

Jag håller inte med om alla åsikter i denna boken, men det är inte åsikterna som gör boken bra; det är ärligheten och öppenheten som gör den uppfriskande. Många går igenom mer eller mindre liknande saker, som sagt. Om man inte har gjort det än så är det troligt att det kommer att ske någon gång i framtiden. När man mår riktigt dåligt är det inte alltid man vill höra positiva saker, än mindre självhjälpslösningar; ibland vill man bara må dåligt ett tag; lyssna på deppig eller arg musik; eller läsa en sån här bok så att man vet att andra har kämpat med liknande känslor.
En annan anledning att läsa denna boken är för att förstå vad andra kan gå igenom; möjligtvis även se hur ens eget liv potentiellt kan bli, och förhoppningsvis kan kunskapen hjälpa en att känna igen symptomen tidigt så att man kan göra något åt det innan det blir värre.

Jag ser på lidande som en signal för att något i livet behöver ändras. Inte att ta medicin eller liknande, utan förändringar i sitt liv, men helst hoppas jag att folk ser det som ett tecken för att börja söka inåt — förstå sig själv bättre genom introspektion.

Jag har själv kämpat med mental ohälsa, så detta ämnet är något jag har blivit bekväm med.

Boken börjar med att beskriva hur rädda många är att prata om detta ämnet; jag känner igen precis detta. Under de tider som var värst för mig fanns det inte många som ville eller kunde prata om det. Anledningen, som jag förstår det, är nog för att undvika att något som gör ont inom oss utvecklas till något ohanterbart. Kanske är det en överlevnadsinstinkt som tar över och försöker skydda psyket undermedvetet. Det bästa kanske är att gå och prata med en psykoterapeut, vilket jag rekommenderar att man gör även att jag inte gjorde det själv.

Ibland testar jag stämningen genom att nämna några saker om stress och oro, ibland kanske något tyngre, men oftast får man ett snabbt respons: ”Bäst att hålla sig undan sånt”, ”Låt oss prata om något roligt istället”. Själv valde jag aldrig att berätta för någon om det under de svåraste tiderna, jag höll det för mig själv för jag ville inte tynga ner andra, samt att jag inte trodde dom skulle förstå, men även för att jag inte ens orkade prata om det. Jag orkade inte ens tänka tanken att jag skulle kunna ringa en professionell, beställa tid, betala, planera och ta mig dit. Ångest och letargi slog till direkt och det var helt enkelt enklare att göra sånt jag var van vid.

Jag har nu tagit mig ur det ohanterbara och jag brinner nu för att förstå hur min kropp och mitt psyke funkar för att kunna leva, detta enda livet jag har, fullt ut.

[libraryofjonna · Rating 2 out of 5]

”min ångest är verkligen inte klädsam, den genererar inte stor poesi och passar dåligt med rödvin och sociala sammanhang. min ångest kryper på alla fyra och slår huvudet i golvet. bang, bang, tills blodet kommer.”

jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som förövrigt är en riktigt bra titel, är stundvis tankeväckande och ger insyn i att vara mentalt sjuk, men samtidigt är den ofta väldigt repetitiv och kaotiskt.

jag uppskattar modet med att publicera en bok som denna och jag uppskattar hur ärlig den är, men den var så pass ostrukturerad och slumpmässig i hur den var skriven att jag inte kunde förmå mig att riktigt tycka om den.

jag förstår att det troligtvis är någon en mening med att låta den vara så ostrukturerad och kaotiskt som den är, förmodligen för att den ska kännas autentisk, men det fungerade personligen inte för mig.

det var också många delar av boken jag rent av fann helt ointressanta. de var delar av boken som, som sagt, var väldigt tankeväckande och dom jag verkligen tyckte om, men andra delar av boken var bara tråkiga.

det känns taskigt att säga, men jag gillade verkligen inte författaren som person från vad vi fick se av henne i boken. många av hennes attityder och åsikter passar helt enkelt inte med mina egna så det var återigen något som gjorde att jag inte tyckte om boken säkert mycket.

det boken gör bra, gör den riktigt bra, men resten faller platt.

read for the newt’s 2019 magical readathon: ancient runes A

[Sofie · Rating 4 out of 5]

Som bipolär kunde jag känna igen mig i mycket, men inte i allt. Jag känner igen mig så pass mycket att boken blir betydelsefull för mig. Det är skönt när någon sätter ord på det man känner och stundvis lever i.
Jag är inte säker på att människor utan psykisk ohälsa förstår boken, och jag tror inte den är skriven för att folk ska förstå. Det känns som att den är skriven för att visa upp det som är så fult att det inte går att förstå, bara känna igen, om man upplevt det.
Boken har väldigt råa beskrivningar kring självmord, jag uppskattar att hon inte romantiserar ämnet. Men det är inte skönt att läsa, och skrivet väldigt rakt på. Det är garanterat triggande för människor som inte mår bra.

[Kine Albrigtsen · Rating 5 out of 5]

Beskriver ambivalensen om man skal leve eller dø til punkt og prikke. Håpløsheten, fasaden og selve livet. Jeg tror ikke jeg vet om noen som har gjort det bedre.
Burde stå svært synlig i psykisk helse-avdelingene til alle skolebibliotek, med en trigger warning på. Den er nok ikke så oppløftende for de som allerede er i gjørma.

[Elina Mäkitalo · Rating 4 out of 5]

Pidin kyllä kirjasta joka oli mielenkiintoinen ja mukaansa tempaava. Hieman haittasi se tuntu että kirjoittajalla oli kova kiire ja ehkä deadline kirjalle tulossa tai en tiedä, mutta monesti asioista kertominen jäi kovin pintapuoliseksi.

[NA · Rating 1 out of 5]

A frustrating narrative, a story not of strength and keeping your head up but about giving up despite obligations towards a child. Depressing and depowering. I wouldn't recommend this to anyone.

[Niina Jääskeläinen]

Luin tämän vuosi sitten, mutta nyt uudestaan. Edelleen vaikuttava kirja.

[Mira Kreivilä · Rating 4 out of 5]

Kiitos kirjasta.

[ems · Rating 4 out of 5]

en hundörad bok in i gråten, men för mycket otrohet

[Mirela · Rating 2 out of 5]

Det tog emot att läsa denna bok, jag tryckte känslorna ifrån mig och ville inte relatera. Jag ville inte ta skada av det deprimerande klanget som sitter på sidorna genom bokens gång. Men titeln själv slår naglarna runt mitt hjärta och klämmer till där det gör som ondast.

Jag kände igen mig en hel del. Hennes beskrivningar om ångesten, de rullande men ändå osammanhängande tankespåren som går i högvarv, trösten att vända sig proffesionellt istället för att finna stöd hos en vän… ja, mycket av det sitter nära hjärtat det också.
Resten av boken var inte särskilt intressant. Rent av luddig, osammanhängande, upprepande, fylld med namn jag inte känner igen och (deras) filosofi som inte säger mig någonting.
Kanske är jag inte deprimerad nog för att dyrka denna boken som jag troligen hade gjort för några år sedan.

”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”, är ett oändligt lång tanketåg utan någon definierad röd tråd. Man blir mätt. Det är väl egentligen meningen. Men man blir åtminstone mätt på någon annans tankar än sina egna, så tack o lov för det kanske?



”Min ångest är verkligen inte klädsam. Den genererar inte stor poesi och passar dåligt med rödvin och sociala sammanhang. Min ångest kryper på alla fyra och slår huvudet i golvet. Bang bang tills blodet kommer.” sid 13-14