”Världens ensammaste människa” har han kallats. Denne Jan Arends, som också benämnts galen, genial, sociopat, alkoholist och ”en skygg och utmärglad sparv” som levde på ”bekostnad av lättrörda och antroposofiska damer som han föraktade djupt”. Och nog är det något fågellikt över honom på författarporträttet i boken. Jag skulle knappast säga sparv, men en rovfågel, med skarpa drag och något lika skyggt som hotfullt i blicken.
Han föddes i Haag 1925, växte upp på katolskt fosterhem och tillbringade stora delar av sitt vuxna liv — mellan korttidsjobb — på beroendekliniker och psykiatriska anstalter. Bland annat bodde han en tid i Sverige. Han debuterade som författare 1955 och gav under sin levnad ut en handfull böcker. Den 21 januari 1974 hoppade den plågade och omvittnat knepige särlingen Jan Arends ut genom ett fönster från sin lägenhet på femte våningen i Amsterdam. Han hade precis givit ut sin andra diktsamling ”Lunchpauzegedichten”.
Två år innan han tog livet av sig utkom novellsamlingen Keefman. Den blev snart kultförklarad och har idag getts ut i hela elva upplagor. När nu unga förlaget Flo släpper den på svenska är det premiär utanför det nederländska språkområdet. Och det är i sanning en riktig pärla som holländarna hållit gömd alla dessa år.
Titelnovellen är en manisk, rasande paranoid skildring från, och uppgörelse med psykvården. En furiös symfoni i galenskap som kan föra tankarna till en palilali-lallande Thomas Bernhard eller en megalomanisk Unica Zürn.
Framförallt är det en doktor som blir monologens offer, men alla, från medpatienter till sjuksköterskor får sig en dos av Herr Keefmans verbala vansinnesattacker. Paradoxerna sprutar (”Jag är galen”, ”Du tror väl inte jag är galen”) och bärs upp av en schizoid och rapp monolog. Korta meningar vid avgrundens rand: ”Som om jag var farlig. För att jag gav min hyresvärd en snyting. Jag borde ha slagit ihjäl honom”. Det är som om varje mening reagerar på meningen innan — som om han gick en fajt med sig själv.
I en rättvis värld hade Ernst-Hugo Järegård levt och gjort en självklart strålande inspelning. I en sådan värld hade också Keefman ingått som kursmaterial i alla psykiatriutbildningar. Utan det underliggande allvaret (och humorn!) hade novellen kunnat bli en underhållande bagatell. Istället blev det — vågar jag påstå — ett mästerverk.
I novellen ”Ungkarlslyan” möter vi en dyster ensam man med dålig självkänsla. En grubblande Pessoafigur som bär på ett undertryckt hat, paranoia och taskig erfarenhet av kvinnor. Han drar muttrande runt längs gator och kanaler, äter på de sunkigaste haken och letar ett boende som inte är under hans värdighet (men billigt nog att ha råd med). Efter hand blir berättelsen allt mer (mar)drömsk och kafkaesque och når sin final i ett stinkande inferno av äckel och vansinne.
De två första novellerna utgör ungefär halva boken. Övriga elva berättelser är, kan man säga, kortare varianter på samma tema. Våld, vansinne och absurdism. Surrealism, ondska och äckel. En man låtsas ta livet av sig för att komma in på dårhus, en annan svälter bort i väntan på utlovad välgörenhet. Det är beckettska trashankar och melankoliska luffare som jag ibland inte kan låta bli att associera till de så kallade ”heliga dårarna” i den ortodoxa kristna traditionen. Fast mer världsligt skitiga då, så att säga. Gemensamt har novellerna fattigdom och klasskänsla, utanförskap och knepiga förhållanden till kvinnor, som oftast skildras som onda, svåra eller stinkande.
Det är svårt att inte läsa in Arends egen biografi i många av de här berättelserna. Och det kanske passar nu när autofiktion sägs vara på modet. I vilket fall har Flo förlag nu gjort ett hattrick med denna sin tredje utgåva. Och slår dessutom med detta ännu ett slag för novellen, en genre som av förlagen länge har förpassats till litteraturens bakvatten. Jag stoppar in Keefman, tillsammans med de tidigare två böckerna (av Tor Ulven och Ingvild Rishøi), i hyllan för tidlösa klassiker.