Att läsa romaner från sjuttiotalet som handlar om äktenskap är smärtsamt på flera olika sätt.
En anledning är ideerna om den fria kärleken, att man skulle ligga med andra utanför äktenskapet, för att undvika tvåsamhetens bojor. Eva-Marie, bokens huvudperson, är fångad i detta. Hon bara väntar och väntar på Andro, som är ute på nätterna och aldrig meddelar var han är. Om hon frågar ställer hon krav på Andro som inte är förenliga med deras uppgörelse, men hon bryts långsamt ner i sin oro men inser till slut att hon måste göra något åt saken.
Det är också fruktansvärt att läsa om hur ett uppbrott påverkar Eva-Marie och Andro, de sömnlösa nätterna, ångesten, bråken, viljan att det ska bli bra igen, de trevande försöken att hitta tillbaka till varandra. Det gör fysiskt ont i min kropp.
Men, det mest smärtsamma är namnen de har gett varandras könsorgan (har jag behövt läsa det behöver ni också läsa det): Storklas och Klara-Mi.