Ett liv som aldrig blev. Att inte vara någons mamma och att inte ha någon mamma. Att bli ensam kvar. Sorgdikter rymmer texter och målningar direkt ur en sorgeprocess.
Alltså jag älskar ju Klara Wiksten men det här kanske inte var hennes genre...? Det finns ändå något i hur bild och text har barnbokskänsla över sig, samtidigt som temat är mammasorg.
Det här var en otroligt fin diktbok, som blandar text med Wikstens fantastiska målningar i färg. Det handlar som titeln antyder om sorg och depression, som jag läser det om att förlora ett barn och en mor och försöka ta sig igenom en mörk tid i sitt liv.
Jag kan ibland ha rätt svårt för poesi men språket och känslan här svepte med mig direkt. Redan de första raderna fångar stämningen och sätter tonen starkt:
"Hur ska vi göra nudå Nu när jag ska berätta för dig om sommaren när jag nästan inte ville leva längre"
Läste hela boken (som förvisso är rätt tunn) två gånger om och tror att jag kommer återkomma till den här fler gånger den närmaste tiden.