Dottern

Folkhemmet #2

by Lena Andersson

Swedish / Svenska

Genres: Fiction, Swedish Literature, Audiobook, Sweden

265 pages, Pocket Book

First published September 24, 2020

About the author

Lena Andersson (born 18 April 1970 in Stockholm) is a Swedish author and journalist. She won the August Prize in 2013 for the novel Wilful Disregard . In the same year, the same book, won her the Literature Prize given by the Swedish newspaper Svenska Dagbladet.

Reviews

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 5 out of 5]

Det här är kanske den fjärde eller femte boken jag läser av Lena Andersson. Dottern är den första som får betyg fem. Antingen beror det på att den här boken är bättre, eller så beror det på att mina förkunskaper är förbättrade vilket ökar behållningen. Kanske båda.

Jag älskar Lena Anderssons försök att förklara folkhemmets och kollektivets fall och individpolitikens framväxt med poststrukturalismen som verktyg. Denna ideologiskt tydliga författare lyckas framföra sin folkhemskritik utan att ta upp dess sämsta sidor som tvångssteriliseringar och åsiktsregistrering. Signifikant för Lena Andersson menar jag är en hederlig och transparent hållning gentemot läsaren/lyssnaren med vad jag upplever som en vilja att skapa förståelse istället för att jaga billiga poänger. Hon försöker inte mystifiera, hon undviker elitism, hon har stor tilltro till oss som tar del av hennes verk och lägger ansvar på sig själv att förklara i klartext hur hon menar. Utan att för den skull skriva på näsan eller vara övertydlig på en banal nivå. Därtill lyckas hon underhålla och skapa spänning och en fantastisk läsupplevelse.

Hon är som en intellektuell renhållningsarbetare med båda fötterna på jorden. Kanske en av de intelligentaste och mest hederliga debattörer vi har i Sverige. Vilket hör ihop med hennes gedigna vetskaper om hur förnuft och känsla förhåller sig till varandra.
Andra förhållanden som jag finner oerhört intressanta och vad det verkar även Andersson är mellan grupp och individ, kropp och medvetande, makt och offer.

Jag har läst så mycket om ätstörningar tidigare och trodde att jag läst klart om ämnet. Men när nu Andersson skriver om detta i Dottern inser jag att det var inte fallet. Hon lyckas få mig att förstå nya dimensioner av sjukdomen. Att Elsas ätande är ett sätt att slippa pappans och sina egna krav på skidåkningsprestationer. Att Elsa som autonom person stänger dörren till skidåkningen för att kunna fokusera på den intellektuella utvecklingen istället, genom att bli tjock. Det är svårt men oundvikligt att möta den smärtsamma sanningen att vara för tjock för att kunna åka skidor på elitnivå.

Jag har de sista åren känt att det ibland skaver och slirar i mina tankar och slutledningar som jag tycker att läsningen av Dottern till viss del lyckas bringa klarhet i. Jag har kanske underskattat den individuella människans egen kraft och överskattat världen utanför människan som alltför betydelsefull. Jag blandar ihop förnuft och känsla. Och jag har inte varit säker på var jag ska dra min gräns mellan sanningsrelativism och universell sanning. Min gräns går inte på samma ställen som Andersons, men hon är klar över var hennes går. Det ska jag också försöka bli. Vi ska absolut vara solidariska och stödja de som behöver det men vi kan heller inte blunda för den objektiva verklighet som ändå finns. Vissa handlingar är omoraliska oavsett vem som utför dem. Jag tror att för att kunna förstå människans val och handlingar måste vi se till både strukturer och självstyre. Vi måste hela tiden kunna se dubbelt. Värna om gruppens bästa utan att glömma minoriteter och utan att bedriva identitetspolitik.

Och så fick jag lära mig ett nytt ord för det leverne jag eftersträvar: frugalt

[Leo · Rating 3 out of 5]

This is the second book, the first being Sveas son, and i didn't enjoy it as much. Still a good book but it didn't have the same charm to it. In this we follow the daughter of Rangnar. As the first book, not much happens. Its more a look on characters then plot. But while it worked in Sveas son, in this it did not. It's still was a pretty decent read, and it the series was interesting as a whole to look at different generations.

[Pernilla (ett_eget_rum) · Rating 4 out of 5]

Lena Andersson imponerar, som vanligt.

[Emil · Rating 3 out of 5]

Nu har jag läst Sveas son och uppföljaren Dottern. Sammantaget är det ett rätt så imponerande projekt, att gestalta folkhemmets heydays och upplösning, och hon ror det i land.

Samtidigt är Dottern inte en särskilt rolig roman. Alla människor i boken är typer dragna till sin spets, handlingen är ingenting speciellt. Det är nog Lena Andersson medveten om, hon vill ha det så.

Jag blir lite skraj för att låta korkad i denna anmälan. Jag vill inte ha fel eller skriva något uppenbart. Den känslan kanske var mysig när man läste på universitetet, men det är inte så jag vill känna efter en roman.

[Ragna Louise · Rating 4 out of 5]

Tok lang tid før jeg kom inn i romanen, kanskje fordi jeg ikke har lest forløperen, som jeg etterhvert fant ut finnes. Etterhvert blir boka så bra at jeg flere ganger stopper opp og skriver ned sitater. Blant annet: «Det finnes en skjult rasjonalitet i det som ser irrasjonelt ut», «Det er som om noe er blitt avviklet ved at det ikke er blitt utviklet». Og jeg blir samtidig mer og mer glad i hovedkarakteren Elsa og skildringen av henne fra barn til voksen. Spesielt delen om hennes tid på Universitetet i Berkely, der hun konfronteres med post-strukuralismens teorier der språket anses som formativt for virkeligheten, alt kan i teorien være annerledes og det finnes ikke noe som bare er, det som antas å ha en essens. Eks å være kvinne er ikke noe man er, men noe man gjør og måten man gjør kvinnerollen er skapt gjennom samfunnets rådende maktstrukturer som igjen reproduseres gjennom språket. For Elsa er det noe som skurrer i disse teoriene, er det virkelig ikke noe som bare er, som ikke skapes i språket? En eldre belest kollega, Ylva, hadde allerede forklart henne gradene av intellektuell modning før hun dro til Berkely: Første nivået av intellektuell modning er forståelsen av at alt flytende og alt kan omrøves. Ingenting kan påstås eller hevdes fremfor noe annet. Det neste øverste nivået ifølge Ylva:

«(..) for dem som vil nå visdom, noe du bør etterstrebe, Elsa, handler alle intellektuelle anstrengelser om å gjenerobre barnets enkle instinkter, på et høyere nivå, et nicå der man forstår hvorfor man har dem, hvorfor de er riktige, og hvorfor man måtte forlate dem en stund for å komme seg videre og høyere opp når man har gjenerobret dem» (s.131).

«(..) Barn, sier hun, forstår seg på rettferdighet og omtanke, skyld og ondskap, de aner hva grunnleggende behov er, or de roter det ikke til gjennom endeløs reduksjonisme og triksing hit og dit med det åpenbare».

[Berit Lundqvist · Rating 3 out of 5]

Lena Andersson fortsätter sin berättelse om folkhemmet och dess förfall. Fokus skiftar nu till Ragnars dotter Elsa. Vi får följa henne under hennes utveckling från barn till vuxen.

Uppföljaren saknar helt den värme som Sveas son hade. Stockholm har blivit kallt, för att citera en känd Lidingöpoet, och Elsa beskrivs som en lätt obehaglig och superegoistisk person med få försonande egenskaper.

Elsa kommer så småningom att doktorera i lingvistik. De intellektuella utsvävningar som görs i boken känns mest tröttsamma. Till skillnad från när jag läste Sveas son kände jag mig inte hemma längre i samhällsbeskrivningarna. Två och en halv stjärnor, avrundat uppåt, får det bli.

[Agnes · Rating 2 out of 5]

Men seenälla Lena Andersson

[Sara · Rating 4 out of 5]

Jag tycker verkligen om Lena Andersson

[Ellinor · Rating 2 out of 5]

Lena Andersson försöker få det att verka som att hon har bra koll på lingvistik som fält. Det har hon inte. Vad har lingvister gjort dig, Lena

[Hannes Sjöberg · Rating 3 out of 5]

Är den lika bra som Sveas son? Nej. Ger den ett till perspektiv till Sveas son? Ja. Är absolut värd att läsa, men man bör nog läsa första först. Inte för att man inte skulle hänga med, men tror inte man hade uppskattat den lika mycket.
Hennes personlighetsutvecklings upp och nedgångar är härliga att följa, men parallellerna med hennes generation är inte lika tydliga (för mig) att följa som i Sveas son

[Magdalena Werner · Rating 4 out of 5]

Schweden mal aus einer ganz anderen Perspektive. Kritisch, und doch vertraut. Heimisch und fremd zugleich! Ich mochte es sehr!

[Miss Kindly (Sanna) · Rating 2 out of 5]

My partner made me listen to this book with him on a road trip. It's not a genre that I usually read.

Lena Andersson seem to be an interesting person and I get the feeling this book is influenced a lot of her own experiences. I enjoyed her writing style and there was some interesting ideas and discussions thrown in there. But I feel like neither the narrative or filosophical ideas was very strong. Maybe I'm just spoiled and want my message to be a bit more neatly presented but to me it felt like such a loose concept and it bothered me that I could never really understand what was supposed to be selling point... It seemed a bit too much like just following this average person having some average thoughts and hey, that's probably at least part of the point. For me though, who mostly read fantasy, this type of book must be really hard hitting for me to appreciate it fully. Maybe you would feel different and appreciate different things if this you're genre and you have more knowledge about the ideas behind it. One of the things I actually enjoyed was the discussions on social constructions which I have studied a bit.

To summarize, would love to listen to more talks and discussion with the author, could also consider reading books on other topics by her. But this just wasn't good enough aa a book for me to rate it higher.

[Christine · Rating 4 out of 5]

Stark 4:a. Så träffsäkert om det Sverige som var och det Sverige som blev. Om woke-kulturen och rotlösheten. Och om det inre djupet som ställs mot den yttre ytligheten. Läs.

[Emma Widstrand · Rating 4 out of 5]

Fortsättning på Sveas son (som jag verkligen gillade). Gillade Dottern mycket också! Intressant att läsa om en ny generation, och kontrasterna när folkhemmet dör ut. Relatoonen mellan dotter och far som är lika men också så olika. Förvånad över hur stor plats ätstörning fick vara en del av historien.

[Isak Murén · Rating 4 out of 5]

Gillade ”Sveas son” skarpt, och uppföljaren är även den bra. Här byts det varma och kollektiva successivt ut mot individualism och relativisering. Ragnar ser allt han växt upp med försvinna med Elsa (som är den som står i handlingens centrum) och hennes generation. Även om de exempel som Lena Andersson använder för att gestalta detta ibland är lite övertydliga och dragna till sin spets, fungerar de väl. Båda böckerna ger tillsammans en bra bild över det svenska folkhemmets uppgång och fall, men även hur starkt man präglas av sina rötter.

[Mattias Sandström · Rating 5 out of 5]

Lena Andersson måste vara Sveriges just nu ledande tänkare. Efter att ha noga snört på sig skorna, putsat straffpunkten och lagt upp bollen med första delen "Sveas son" trycker hon nu straffen rakt i krysset helt utan tvekan och omöjligt att värja sig från. Minutiöst plockar hon fullständigt ned folkhemmet, synar varje del, sorterar ut det som skall sparas, slänger resterna och sedan bygger upp en begriplig del av samtiden igen. Boken ger även en fantastisk inblick i hur språkets minsta beståndsdelar kan vägas, mätas och anpassas för att sättas in i ett sammanhang.
Hade man kunnat sätta fler stjärnor hade jag gjort det!

[Anki · Rating 3 out of 5]

Lettlest og tror den blir lett glemt også.

[Linnea Brink · Rating 5 out of 5]

Jag älskar både den här och Sveas son. Bland de bästa böcker jag läst. Lena Andersson lyckas beskriva folkhemmet Sverige genom dessa personers personligheter, deras åsikter och värderingar.

[Bianca · Rating 5 out of 5]

Jag älskar Lena Anderssons romaner. Hon är så otroligt bra på att göra komplexa politiska frågor enkla genom att skapa dialoger där olika perspektiv möts. Huvudkaraktären Elsa är nyanserad och känns verklig. Även om jag inte känner igen mig i eller håller med Elsa förstår jag henne, och jag känner för henne.

[Rikard Bergquist · Rating 4 out of 5]

Bäst var delarna innan och efter mathaveriet och skidåkningshetsen. Skarpa iakttagelser. "Ju mer frihet man vinner, desto mer inre stadga krävs."

[Pontus Ridderstedt · Rating 4 out of 5]

Fascinerande, tankeväckande och på många vis en kaxig auktoritär uppföljare till Sveas son. Å ena sidan en oumbärlig fabel över svensk historia, å andra sidan känns den väldiigt självbiografisk, med lite konstiga snedsprång med sparkar riktade mot amerikanska BLM. Men i resten mycket klartänkt, om inte så berörande som Sveas son.

[Elena Laínez · Rating 5 out of 5]

Under stor del av läsningen kände jag att den inte var fullt så tilltalande som Sveas son, men mot slutet tog den ny höjd och sammantaget är båda böckerna ihop, som enhet, ett strålande utförande och berättande om folkhemmets uppgång och fall.

[Eva-Tone Breivik · Rating 5 out of 5]

Strålende bok! Oppfølgeren til Sveas sønn. Glimrende forfatter.

[Alexander Tarlinder · Rating 5 out of 5]

Andra boken av Lena Andersson för mig. Jag gillade verkligen "Sveas son" och den här är också ruggigt bra. Det jag fastnade för var realismen i vissa beskrivningar. Det är som om Lena genomlevt känslan eller situationen själv. Exempel på detta är Elsas kamp med matintaget och vikten; här vet Lena exakt vilka processer och tankar som pågår i en överviktig människas hjärna när hon kämpar med att inte äta mer. En annan stark beskrivning är den av Doleres, som är en amerikansk student och som härstammar från Navajo-indianerna. Lena beskriver härskarteknikerna en presumtivt fötryckt minioritet använder och vilket slags sinnenstämning som kan råda kring wokeness och politisk korrekthet i USA (som dessutom tampas med sin rasuppdelning). Sista minnesvärda punkten är Lenas beskrivning av den akademiskt inducerade dumhet som kan uppstå hos dem som utsätter sig för för mycket postmodernism och dekonstruktionism - Elsa marineras i dessa idéer under sin utbildning i lingvistik, för att sedan malas av sin fars snusförnuftiga argument vid matbordet. Underbart.

[Tuva Lindén · Rating 3 out of 5]

Vad ska man säga? Kanske vet jag för lite om folkhemmet som idé för att kunna kommentera, jag är trots allt född under 00-talet.
Vad jag kan säga är att huvudkaraktären Elsa till viss del är oerhört irriterande och översittande, å andra sidan oskyldig och nyfiken. Jag tyckte att första delen om Ragnar berörde mig med och det var lättare att ’känna’ med Ragnar. Å andra sidan fokuserar denna bok oehört mycket kring Elsas ätstörning, vilket jag tyckte var ett intressant val och som många unga kvinnor kan relatera till, dock förstår jag inte vad det har att göra med folkhemmet.
Känner igen min egen generation i Elsa, och min fars i Ragnars. Intressanta kontraster. Framförallt blev jag lite ställd över min egen igenkänningsfaktor i Elsa, och rädslan över de splittringarna som finns mellan de olika generationerna i Sverige.

[Joseph Sverker · Rating 4 out of 5]

Romansviten om folkhemmet avslutas med Dottern. Elsa Johansson möter universitetsvärlden, relativism, postmodernismen och den språkliga vändningen. Det går sådär. Det intressanta är att se hur väl inläst Lena Andersson är på teorierna och även om det finns ett tydligt spår av kritik, eller är det kanske ironi?, så framställs ändå det tänkandet ganska korrekt. Men det mest intressanta är förstås att följa Elsa själv, resan inom idrotten, resan till USA och hur den förträffliga sverigesynen inte delas av alla och inte minst den inre resan som både har med Ingvar och Svea att göra i slutändan. Underbar läsning även om Sveas son kanske var än mer underhållande tillsammans med sitt väldigt belysande tema.

[Bettynummeretty · Rating 2 out of 5]

Ok alltså denna bok. Blev så otroligt LESS ngnstans mitt i? Jag älskar egentligen storyn och personerna, tycker om hela kärnan i boken och ffa skildringarna av personerna - tycker att jag lär känna alla karaktärer liksom. MEn. Höll ju på att bli tokig!!!! Av!!!! Språket!!!!! Det är som att det bara är staplar av svåra ord på varandra. Ungefär halvvägs upptäckte jag detta och då var det svårt att se bortom det, jag störde mig så mkt. Därifrån läste jag nog lite slarvigt, försökte ta fasta på det jag tyckte om och liksom strunta i alla miljoner ord men ja, inte optimalt. Egentligen får den nog en 3-4 men eftersom den var ca outhärdlig att läsa så blir det inte mer än en 2a. Vore så intressant att läsa en bok med samma story och karaktärer men med VANLIGT språk!!!! :)))

[Tiina Lipsanen · Rating 3 out of 5]

Kirja on jatkoa aikaisemmin luetulle Svean pojalle. Tämä kirja käsittelee Elsaa, Svean pojantytärtä, joka kasvaa aikuiseksi 70- ja 80-luvulla. Tällöin ruotsalaisen kansankodin käsitykset ihmisestä, yhteiskunnasta ja olemassaolon perusteista kyseenalaistuivat entistä enemmän.
Kansankodin kehityskaari linkitettynä Elsan tarinaan ja lähipiiriin toimintaan toi tarinaan uudenlaisen näkökulman.
Elsan elämänvalinnat ja ylipäätänsä elämänhallinta ovat ihan kiinnostavaa luettavaa, paljon tilaa saa Elsan kokema ruokasuhde ja sitäkautta oma kehonkuva. Tarinalla on ihan tasapainoinen loppu, kun Elsa löytää kliseisesti oman polkunsa.
Ei ehkä niin hyvä kuin Svean poika, mutta kyllä tämä oli lukemisen arvoinen.

[Carola Sundqvist · Rating 4 out of 5]

Jag gillar Lena Anderssons sätt att skriva. Det är klart och analytiskt med en subtil torr humor. I Dottern får vi följa Elsa som är en produkt av folkhemmet, det som hennes far Ragnar vuxit upp i. Hon gör allt för att vara sina föräldrar till lags, men fjärmas gradvis från folkhemsideologin. Närmast komisk är skildringen av hur hon som au pair i USA hänvisar till medbestämmandelag och demokrati för att slippa röja av diskbänken. I USA studerar hon lingvistik och kommer i kontakt med postmoderna strömningar. Det är ett genialt berättarknep att göra Elsa till en uttolkare av en hel generation. Jag njuter av språket och de intellektuella diskussionerna.

[Anna-Karin · Rating 3 out of 5]

Den här boken hade jag gett tre och en halv stjärna om det var möjligt. Jag vill markera att jag tycker mindre om den än om ”Sveas son”. I ”Sveas son” hittade jag någon slags mysighet, medan personerna här var väldigt kantiga. Ragnar som figurerar i båda böckerna är en fyrkant till sin natur, och han har fått en dotter som är, ja, udda. Emellanåt blir jag faktiskt förtvivlad på Elsa. Men väl beskriven är hon. På basis av de yttre skeendena i boken förstår jag att jag är samtida med Elsa. Men hon är inte någon jag känner igen mig själv i. Det är väl delvis därför man läser böcker?