När jullovet är slut kan elvaåriga Nike inte gå tillbaka till skolan. Hon tycker att de andra barnen stirrar på henne, alla skriker i matsalen och där luktar så starkt att hon nästan kräks. Ett mörker kommer rullande och hindrar Nike från att göra det hon allra helst vill – att vara i skolan precis som alla andra.
Men så händer något! Ortens simhall brinner ner, och Nike får plötsligt massor att fundera på. Hon och hennes bästa vän Mia dras in i ett spännande och ganska skrämmande mysterium, som de måste lösa alldeles själva. Som tur är Mia modig som få, hon vågar möta både poliser och den obehagliga vaktmästaren på skolgården. I stundens hetta måste Nike haka på och övervinna sina största rädslor.
Matilda Gyllenbergs fartfyllda barnroman blandar detektivmysterium med samhällsproblematiken kring att allt fler barn stannar hemma från skolan. Hon skriver om det centrala för ett barn i dag: miljön, skolan och vännerna. Och om hur viktigt det är att bli förstådd och sedd av de vuxna i sin närhet. Hundra dagar hemma illustreras av Maria Sann.
En välskriven bok om att vara 11 år och inte veta varför magen och hela tillvaron ibland fläckas av något bläcksvart som flyter upp och kladdar ner allt. Det är lite ruskigt ibland, det gör lite ont ibland, men så finns där också stunder som gör en alldeles varm och mjuk. Och när man måste våga rädda någon annan kanske man också vågar rädda sig själv.
Tänkte genomgående hur barn med "över"känslighet kan känna igen sig i Nike och att denna bok kanske kan fungera som tröst.