"Jag är bara så trött på superdupermorsor, självuppoffring, martyrskap, husfridsknull och falska glättiga fasader. Jag längtar efter verklighet, sårbarhet, och magar med hudbristningar. Efter människor som vågar vara sig själva utan djupa klyftor mellan hur de känner sig och vad de verkligen visar upp. Efter nya Marior som av egen vilja och egen funnen kåthet vågar be sin Josef om helt egoistisk sex när lille jesusbarnet somnat. Mammor är väl också människor, eller? Sårbara. Svaga. Vilda och ömma. Känslor som kommer och går. Tänk om vi skulle våga vara oss själva en stund innan vi dör. Tänk om vi skulle fatta hur jävla vackra vi är.
Här är en bok med krönikor som jag skrivit i tidningen mama och delar ur min blogg som funnits i två omgångar.Kom nära."
Eventuella budskap drunknade helt i alla svordomar & allt prat om sex. Vulgärt. 2:a endast då det fanns ett par smålustiga igenkänningsavsnitt kring vardagen.
Trevliga anekdoter, gripande krönikor och blogginlägg som man läser med både fasa, igenkänning och hänfördhet. Skäringer läser själv in ljudboken, och vem annars skulle göra det lika bra? Trots att den har några år på nacken så är det fortfarande tydligt att hon är den hon var redan då, och det gillar jag!
Mia bjuder på sig själv, kan man verkligen meddela. Ganska påträngande men samtidigt sådär jäkla ärligt och naket. Det belyser livet, allt man gör och allt man gör, för den här tjejen håller inte tillbaka, hon kör bara. Ibland blir jag åksjuk av att försöka hänga med men det är nyttigt att resa med någon som inte är stel som en pinne. Det verkar gå bra också, och fort. Läs den om du har några timmar att förgylla för raskt har man bränt av denna pärla och då är det jul.
First book I've ever listened to in Swedish. Was afraid that I wouldn't understand everything, but I did and was very happy about that. This was very, very funny and relatable (though I'm not a woman or a parent) and very soothing. A great balance between comedy and drama. This started so good and comforting, that I was about to give this five stars. Then it became like a diary and pretty mundane (still entertaining) and I decided to drop (a few stars). I can almost feel how much this book is loved by mothers. I will continue to read Avig Maria also.
Dyngkåt och hur helig som helst är lite som att lyssna på en blogg, och vad jag förstår så är mycket hämtat från Mias blogg också. Som vanligt höjer det en sån här bok något enormt att den är inläst av författaren själv, det ger den en sådan styrka, skörhet och innerlighet att det svårt att inte älska den. Visserligen är det många saker som återkommer igen och igen. Ämnen som upprepas. Men så blir det ju lätt i en blogg, och i livet överlag. Jag tror inte Mia har som ambition att skriva den mest djulodade romanen ever, eller att ge ut en nobelprisvinnare till bok. Istället vill hon nå ut med vardagsbetraktelser och lite lugnande och uppmuntrande ord till Kreti och Pleti, till oss alla här ute som kämpar på med våra liv. Det är en underhållande och mysig lyssning och jag hade gärna lyssnat i flera timmar till på Mias fantastiska röst. Man måste ju älska Mia Skäringer, trots allt <3
Förste delen med krönikor är rolig och vacker, och ger igenkänning och peppning vilket är fint, men boken tappar en i blogg-delen där det mest blir massa utdragna metaforer som är tråkiga och i värsta fallet pretto i dagboksinlägg. Tycker också det är tråkigt att hon ska verka som en feminist och att "alla mammor duger som dem är" men väljer att attackera de ytliga och fina i kanten Stockholmsmammorna - Skäringer tappar liksom lite credd och den "girls supporting girls" auran hon försöker bygga upp.
Öppet, utlämnande, roligt och frejdigt om att inte vara perfekt utan leva livet istället. Livet, med allt vad det innebär av sjukdomar, ängslan, gräl, sorg, kärlek, framgångar och att försöka trivas med sig själv. En annan sida av Skäringer som jag gillar att få ta del av.
Boken lånade jag på biblioteket och det kanske är symptomatiskt att den är rätt missfärgad, fläckig och full med understrykningar (vem fasen är det som gör markeringar i låneböcker?!). Långt ifrån perfekt.
Alltså. Ska jag trilla ner i ljudboksträsket månne?
Nä. Tror inte det. Fast under tiden jag har gratisabonnemang på Nextory så kan jag ju passa på. För det betyder trots allt att jag kan ’läsa böcker’ på tidpunkter då jag inte normalt skulle kunna läsa. Som på cykeln. Å andra sidan blir det färre podcasts lyssnade till.
Mia. Hon läser bra. Och skriver innerligt. Nära. Naket. Humoristiskt. Tycker om. Mycket hörbar.
Alltså shit, vilken bok! Vad jag älskar Mia Skäringer och hennes sätt att skriva och alla små livstips hela den här boken är fylld av. Detta var ett vackert och vemodigt lyckopiller som jag älskade fullt ut. Mer Mia Skäringer åt folket!
Inte min påse chips alls. Kändes pretto när hon inte hade nåt viktigt att säga. Visst var det delar som var värda att skriva om men det mesta kändes som hon ville vara djup och konstnärlig. Did not like!
Rolig och relaterbar snabbläst bok. Härligt språk. Jag föredrar första delen av boken (krönikorna) över andra delen (bloggen). Krönikorna är genomtänkta och vassa, bloggdelen är lite mycket dagbok för min smak: mycket repetition och vardag.
Så mycket igenkänning. Det första kapitlet var så klockrent. Hela berättelsen var så igenkännande som en mamma. Och som en alkoholiseras pappa som gått bort. Jag älskade denna bok. Jag grät och skrattade. Mia kan beskriva livet på ett så bra sätt.
Skrivit upp mig på en månads trial på Nextory, detta var första ljudboken jag lyssnade på där. Helt okej read. Inte kanske riktad till min åldersgrupp, men var bra.
Jag gillar Skäringers tankar och humor kring en hel del i livet. Hennes tro som blänker igenom och hennes människosyn, intressanta vardags bilder om hur komplicerat det faktiskt är att leva på en ö.