Ni vet när man utsätts för en riktig katastrof. Som i krig. Som i reell kränkning. Bortom utbrändhet, finanskrisen och sexism. Som i absolut oförutsedd förlust. När man ser världen rasa. När någon plötsligt säger att det gröna är rött. Man tappar bort sig själv. Fattar fel beslut. Försöker rädda sig själv, men förvärrar i stället läget. Stannar kvar på brottsplatsen, hoppas att man genom sin blotta existens ska upphäva skadan. Man stannar där i mörkret.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli romandebuterade med "Naturen" 2009. 2016 kom boken "Kära Liv och Caroline" baserad på podcasten En varg söker sin pod som hon har tillsammans med Liv Strömquist. Caroline är utbildad på DI och har skrivit och regisserat serien Juicebaren.
Den har sina höjdpunkter absolut, men alltför fragmentarisk för att jag ska sjunka in i den. Jag fastnar vid ytan kanske också för att romanen till stor del består av beskrivningar av yta (utseenden). Jag fattar poängen med det, den unga depressiva ätstörda protagonisten som också är i sorg, är närmast besatt av hur människor ser ut. Som många människor är.
Något ojämn. Stundtals väldigt fin och gripande, särskilt språkmässigt, men ibland ganska mycket blaha. Otroligt många beskrivningar och betraktelser kring människors utseende, vilket jag förstår handlar om hur huvudkaraktären mår, men det blir i längden också rätt platt.
underbart språk! kreativt, lekfullt, lugnt. jättejobbiga skildringar av inre blödningar VÄNDE mig av liksom smärta i sängen när jag läste, höll på riktigt att svimma. men det är nog bara jag som är sådan. men njöt verkl av denna lilla korta pärla! undrar som efter att ha läst såna här böcker och liknande: finns det människor som är/tänker såhär?
Åh tycker den är svår att betygsätta eftersom jag inte känner att jag förstått den riktigt. Den fragmentariska stilen var för mig osammanhängande och gjorde att jag inte alls hade tålamod för att läsa den på det sätt som jag tror den behöver?
Jag älskade Rich boy av Ringskog Ferrada-Noli. Den här boken tycker jag inte alls har samma flow. Jag vet att många har problem med Ringskog Ferrada-Noli's fragmentariska sätt att skriva. Det är något jag däremot verkligen uppskattar. Den här boken väcker dock inga känslor mig och det finns ingen solklar röd tråd.
Jag har läst och älskat Carolines andra böcker men denna föll mig inte riktigt i smaken. Gillar verkligen hennes sätt att skriva på men jag kom aldrig riktigt in i denna boken. Vissa delar var verkligen rörande och jag ville fortsätta läsa mer men precis när det börja bli intressant var det en ny sida om något annat. Tror inte jag förstod den riktigt helt enkelt!
Det här är som de sämsta delarna i Rich Boy ihopklippt till en liten bok. Ganska svalt och tråkigt men ändå en 3a eller kanske 2,6 som i snäppet över helt mediokert för att den är lättläst och stundtals rolig. Blir dock trött på CRFNs besatthet av ätstörningar och smalhet...
Eftersom boken inte har en handling är tanken att den ska bäras upp av språket. När då även språket känns framtvingat och med många klumpiga liknelser blir det inte bra alls.
Äcklet, fast skriven av en kvinna istället för Sartre. mer insiktsfull och mer omfattande - den handlar om hela samhället och om ett jag samtidigt, i perfekt balans.
en bok om sorg. det tar en stund innan sorgen släpps fram, jag önskar den hade släppts fram lite mer. och kanske lite tidigare. språket är på sina ställen så fantastiskt. skoningslöst!!
Det som blev ett slags motvilligt medlidande blev tillslut en förståelse, och det äckliga förakt som huvudkaraktären Erika visat genom hela berättelsen fick ett namn; sorg. Språket var stundvis slående, det var som att det skalade av sig allt och bara direkt förmedlade den bekantaste känslan, rakt in. Som här, till exempel: "Jag har varit med om det förut. Det blir intensivt, man kanske badar. Hoppar från en brygga. Man är nära någon annans verklighet och gör den till sin. Helt lycklig. Sen skiljs man åt. Man har kvar vad som hände. Men efter ett tag, ganska kort, tar luften man lånade slut. Det är bara några liter, kanske inte mer än vad som ryms i en bilkaross. Styrkan eller fläkten eller barnet eller vad det nu var man mötte och man börjar andas själv igen och sjunker in i tanken".
Det gör oerhört ont att läsa denna boken. Man blir påmind av känslor man känt i sorgen: som att inget längre har någon mening. Det enda man fylls av är onda tankar och allt runtomkring en blir fult, likaväl människor som naturen. För allt dör ju till slut? Man vill ringa på huvudkaraktärens dörr, ge henne en kram, sätta sig brevid henne och hålla i hennes hand. För den värsta känslan är väll när man tappar fästet, kontrollen? När det känns som att allt går på slow-motion, och man ser livet passera förbi. Själv har man förvandlats till en åskådare, som stor paralyserad vid vägkanten och tittar på.
älskade denna bok. stundtals spretig, som andra redan pekat ut, men så är sorgen — spretig och osammanhängande. framförallt älskade jag språket här, vackert trots vulgärt, och med så mycket känsla.