What do you think?
Rate this book
Hit Me, Fred: Recollections of a Sideman
With Hit Me, Fred , sensational sideman Fred Wesley Jr. moves front and center to tell his life story. A legendary funk, soul, and jazz musician, Wesley is best known for his work in the late sixties and early seventies with James Brown and as the leader of Brown’s band, Fred Wesley and the JB’s. Having been the band’s music director, arranger, trombone player, and frequent composer, Wesley is one of the original architects of funk music. He describes what it was like working for the Godfather of Soul, revealing the struggle and sometimes stringent discipline behind Brown’s tight, raucous tunes. After leaving Brown and the JB’s, Wesley arranged the horn sections for Parliament, Funkadelic, and Bootsy’s Rubber Band, and led Fred Wesley and the Horny Horns. Adding his signature horn arrangements to the P-Funk mix, Wesley made funk music even funkier.
Wesley’s distinctive sound reverberates through rap and hip-hop music today. In Hit Me, Fred , he recalls the many musicians whose influence he absorbed, beginning with his grandmother and father—both music teachers—and including mentors in his southern Alabama hometown and members of the Army band. In addition to the skills he developed working with James Brown, George Clinton, Bootsy Collins, and the many talented musicians in their milieu, Wesley describes the evolution of his trombone playing through stints with the Ike and Tina Turner Revue, Hank Ballard, and Count Basie’s band. He also recounts his education in the music business, particularly through his work in Los Angeles recording sessions.
Wesley is a virtuoso storyteller, whether he's describing the electric rush of performances when the whole band is in the groove, the difficulties of trying to make a living as a rhythm and blues musician, or the frustrations often felt by sidemen. Hit Me, Fred is Wesley’s story of music-making in all its grit and glory.
Wesley’s distinctive sound reverberates through rap and hip-hop music today. In Hit Me, Fred , he recalls the many musicians whose influence he absorbed, beginning with his grandmother and father—both music teachers—and including mentors in his southern Alabama hometown and members of the Army band. In addition to the skills he developed working with James Brown, George Clinton, Bootsy Collins, and the many talented musicians in their milieu, Wesley describes the evolution of his trombone playing through stints with the Ike and Tina Turner Revue, Hank Ballard, and Count Basie’s band. He also recounts his education in the music business, particularly through his work in Los Angeles recording sessions.
Wesley is a virtuoso storyteller, whether he's describing the electric rush of performances when the whole band is in the groove, the difficulties of trying to make a living as a rhythm and blues musician, or the frustrations often felt by sidemen. Hit Me, Fred is Wesley’s story of music-making in all its grit and glory.
- GenresMusicNonfictionBiography
344 pages, Hardcover
First published July 1, 2002
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 14 of 14 reviews
May 22, 2026
Ännu minns jag den berusande känslan första gången jag hörde Maceo Parkers Life on Planet Groove. Första slaget i första takten svängde, och jävlar i min låda vad det svängde dessutom. Det var inte min första kontakt med funken, men jag var ännu till nästan 100% en jazzkille, och det här var första gången det uppstod äkta funkkärlek. Från den stunden grävde jag ner mig i alla funkinspelningar jag kunde hitta. Så fort jag fick chansen hörde jag Parker live, och det har jag gjort vid 5-6 tillfällen totalt.
Trombonist på skivan och vid några av konserterna var Fred Wesley, Funky Fred. Han var precis som Maceo rätt gammal - dvs några år äldre än jag är nu - men samtidigt den coolaste som gick i ett par skor. Som det svängde! Så tajt det var! Jag lärde mig snart att Fred (liksom Maceo) hade ett förflutet i James Browns band, samt i Parliament/Funkadelic och diverse andra sammanhang. Han blev en idol. När jag fyllde 30 fick jag hans självbiografi i present av Anders och Stina Wass, och av obegripliga skäl blev den aldrig läst. Förrän nu.
Wesley föddes 1943 i Mobile, Alabama, där han också växte upp. Familjen var stabil, och de verkar ha tillhört något slags svart medelklass. Farmor var pianolärare, pappan var musiker och hade ett storband som repade i Wesleys hus. Den unge Fred var omgiven av jazz, både i hemmet och i Mobile. Bebop var hans grej. Han lyssnade på Kai Winding och Jay Jay Johnson och drömde om att bli en stor jazztrombonist, en dröm som aldrig riktigt tycks ha lämnat honom.
Som 16-åring började han bli rätt bra på trombonen. Han gled runt på klubbarna i Mobile, och lyssnade på jazz, och ibland fick han sitta in med de hippaste katterna i stan. Miljön var allt annat än barnvänlig, men den unge Fred hade inget emot det. För en Sundsvallskille hisnar det. Musikskolans storband en gång i veckan samt läxor och badmintonträningar var ok, men liksom inte riktigt samma sak.
Wesley är uppenbart socialt skicklig. Han lär känna folk, och minns dem. De minns honom och ringer ibland när de behöver en trombonist. Efter något år på ett uselt college får han chansen att resa med James Brown. Han tackar nej. Istället blir han snart en del av Ike and Tina Turners band. Inte den jazzmiljö han hade drömt om, men hyfsad musik ändå. Ike är en otrevlig jävel - att han slår Tina tvivlar ingen på - och på sin höjd en okej gitarrist. Det är Tina som gör showen. Hon är dessutom alltid trevlig mot den unge trombonisten och beskrivs med värme.
Wesley turnerar med Ike and Tina ett tag, för att sedan testa lyckan i NYC med Hank Ballard. Denne är en opålitlig lögnhals. Wesley blir snart pank, tar droger, och tvingas tillbaka till Mobile, Alabama, utfattig och tärd. Familjen tar hand om honom, han repar på sig, men ser dystert på framtiden. Utbildningen är kass och musikkarriären lyfter inte, så han tar värvning.
Det blir tre år med ett arméliv som är ett slags musikpluton på syra. Sista året blir han “utstationerad” till norra Alabama. Där får alla musicerande soldater komma och gå som de vill, förutsatt att de är på plats när arméns storband ska repa eller ha ett gig. Annars kan de ta vilka spelningar som helst i närheten, och ingen bryr sig om ifall de inte klarar sin curfew.
Storbandet var tydligen lysande. Här kommer också den enda episoden i boken där ras beskrivs i laddade termer. Bandet består av judar, italians, hispanics och så Fred Wesley på trombon. Under en av spelningarna, en societetstillställning i ett helt vitt område, vågar han inte gå av scenen mellan seten, för han fruktar att få stryk. De andra bandmedlemmarna turas om att stanna kvar för att skydda honom.
Rasperspektivet - uppväxten som svart i Alabama - är annars ganska frånvarande. Det är mest ett konstaterande tonfall när han berättar om segregerade skolor och områden. Rimligen har han levt med och drabbats av rasismen i USA, men han har inte särskilt stor lust att prata om den. Medborgarrättsrörelsen får ingen plats alls i boken.
Nästan lika frånvarande är familjen. Under armétiden träffar han Gertie. De gifter sig - av texten att döma har Wesley fortfarande inte fattat varför - och får så småningom tre döttrar. På sidan 292 omnämns en son för första och sista gången. Hustrun tar hand om i stort sett all uppfostran medan Fred är ute och turnerar. Han skriver inget om att han saknar dem, inget om hur det är att komma hem, inget om hur de växer och utvecklas. Det är som att de inte finns, annat än som fond till den ständiga diskussionen om pengar och gager.
Efter tiden i armén flyttar familjen Wesley till Los Angeles. Musiklivet lyfter inte riktigt där heller. Enstaka gig, kontakter som knyts, men det vill sig inte. Fred Wesley - ännu inte Funky Fred, ännu inte den coolaste katten i ett par skor, ännu långt ifrån Skeppsholmen med en vilt dansande Fredrik Ivrell i publiken - ger upp. Han bestämmer sig för att ta ett kneg som mjölkbud för att klara hyran. Då ringer telefonen. “James Brown behöver en trombonist. Är du ledig?”
Så han åker till östkusten (flyttar alltså inte, fru och barn är kvar i LA) och ansluter till James Browns show. Han blir vän med Pee Wee Ellis och många andra, senare också Maceo. Vid tillfället är Pee Wee bandets ledare, men den rollen tas senare över av Wesley när Pee Wee inte längre står ut med The Boss eller Mr. Brown, som han omväxlande kallas.
För Mr. Brown är en sadist. En lysande underhållare, men också en diktatorisk jävel som leder sin show med en söndra och härska-mentalitet. Ingen går säker, inte ens Bobby Byrd, som varit en trogen följeslagare i 20 år. Beskrivningen av James Brown är en hård vidräkning, men på något sätt finns också strimmor av ömhet där. Wesley är medelklasskille, medan Brown präglades av mycket hårdare uppväxtvillkor. Fred ser något förlåtande i det, men viktigare är att tiden (två skilda perioder) med Brown utvecklar honom som arrangör, kompositör, bandledare, producent och underhållare.
Fred tar över rollen som bandets ledare, och där ingår att tolka Browns diffusa låtidéer och sätta dem på pränt. Många av de groove och de blåsriff som kom till under de här åren är Fred ansvarig för, som på Say it loud eller Hot pants. Han anser själv att musiken är ganska banal (han till och med klagar på texterna, trots att han själv ska komma att skriva House Party så småningom), inte alls den bebopkomplexitet han drömde om, men han har kul på vägarna och tjänar hyfsat. Tills den dag han sätter sig upp mot Brown i en studio och omedelbart får sparken. Så gör man inte.
Tillbaka till LA, men bara en kort tid. Tre månader senare ringer Browns manager och berättar att nästan hela bandet tog sitt pick och pack och drog, utleda på de ständiga bråken, förödmjukelserna och de för små gagen. Fred återvänder, blir musical director och stannar kvar i flera år. Han har sitt yrkesliv på östkusten, utgör en av grundpelarna i bandet och tjänar bra. Familjen flyttar till ett stort hus i ett bättre område, men Fred är sällan där. Brown är inte snällare nu, men Freds position är starkare. Tills den dag han testar en tablett, blir hög och säger sitt hjärtas mening. Kapitlet James Brown är avslutat.
Sex, drugs and rock'n'roll har sin plats. Än så länge röker han mest braj då och då, men det ska komma värre tider. Det är brudar överallt och affärer under turnélivet, samtidigt som fru och barn sitter hemma i huset. Inget att hymla med. Det är så det är, inget mer med det. En liten reflektion hade varit klädsam, och dessutom hade han kunnat tona ner gubbsjukan. Vad någon sångerska hade på sig och hur hennes kurvor såg ut under någon gala i LA är liksom inte relevant.
Och det säger väl något om min egen bild av Fred. Jag vill att han bara ska vara en mysig funkfarbror, men varför skulle han vara det? Om jag läste samma från Ozzy Osbourne eller Vince Neil skulle det bara vara programenligt och självklart. Sprit, droger och groupies. Det är förstås bara rimligt att det ser ungefär likadant ut för dem som reser med James Brown.
Under åren med James Brown lärde Fred känna den unge hyperbegåvade basisten Bootsy Collins. Han, George Clinton och några till virvlade in på ett hotellrum i NYC en natt och tyckte Fred skulle vara med i deras nya band. Han tog med sig Maceo och en till blåsare, och de blev the horn section (The Horny Horns) i Parliament/Funkadelic, två band som väsentligen var samma, men kontraktsfrågor gjorde att de producerade musik i två olika namn.
Beskrivningen av det första gigget med Parliament är bokens absoluta höjdpunkt. Fred och Maceo har inte repat, och de vet inte vad de ska göra. De står bara på scenen i bisarra kläder och försöker haka på. Och allt är som man kan förvänta sig, ett enda stort funkigt, rockigt, svängigt, sexigt, svettigt, flippat och knäppt kaos. Vad som helst kan hända, så länge det svänger. Det är extatiskt. Även jag som läsare blir fullständigt golvad.
Efter åren med Bootsy och Clinton blir det ett nytt tvärt kast i Wesleys liv. En gammal polare ringer (som vanligt), och den här gången öppnar sig en möjlighet att spela med Count Basie. Kostym och slips och putsade skor. Storbandsjazz. Det märkliga är att Fred egentligen inte är bra nog för världens bästa storband. Han skriver det själv, fast med andra ord. Hans ton, teknik och notläsning är förstörd efter alla år med funkband där han spelat starkt och enkelt. Av något skäl (diplomaten i honom?) får han ändå hänga kvar med Basie, fast utan en framträdande roll. Begränsat med solon, och inför ett teveframträdande byter Basie till och med låt i sista stund och ger primetime-solot till någon annan. Fred trivs ändå bra med att spela den jazz han växte upp med och älskade, men lönen är för låg. Han blir till sist tvungen att lämna bandet.
Pengar och löner tar en stor plats i boken. Han verkar minnas varenda gage han någonsin fått, och dispyter om löner poppar ständigt upp i texten. Och lärdomar han drar efter att ha blivit blåst. Vilken typ av deal är bäst i vilken situation? Royalties eller engångssummor? Vilka kan man lita på? Vilka kan man inte lita på? Det är uppenbart att den bransch han verkat i under alla dessa år är hård, hänsynslös och osäker.
Tillbaka i LA ägnar han sig åt produktion och komposition. Men musikvärlden förändras. Synthen är på ingång, och alla instrument kan spelas av maskiner. En äkta livs levande trombonist är inte längre lika efterfrågad. Fred spelar in House Party och beskriver den som sitt magnum opus, ett mästerverk närapå. Han har svårt att förstå varför den inte säljer och varför annat skräp toppar listorna. Viss bitterhet sipprar igenom.
Det är nu, på 80-talet, som det mörkaste kapitlet börjar. Drygt 40-årige Fred börjar snorta och röka kokain på allvar, Dessutom blir han, enligt egen utsago, sexmissbrukare. Han faller ner i missbruk, spelar enstaka gig och försöker hålla fasaden uppe, lämnar fru och barn och hänger i olika kvartar med kvinnor och kokain. Samtidigt producerar han skivor med en gabonesisk sångerska, Patience Dabany. Hon är också är hustru till presidenten, varför pengar strömmar in, men när hon avbryter samarbetet fullbordas katastrofen. Fred Wesley förfaller. Bisarrt nog vet jag mer om vad han tyckte om sitt sexliv under den här perioden (det var spännande, nämligen) än hur han känner inför att ha svikit sin familj. Han skriver om tiden att “it’s a book of its own” och skyndar vidare.
Det är lillebror Ron som kommer till undsättning. Han mer eller mindre kidnappar Fred till sitt hus i Denver, och där inleds en rehabilitering med regelbunden motion och övning. Trombonen hade legat oanvänd i ett år. Fred blir en del av jazzscenen i Denver och spelar dessutom in en skiva med standards. Typiskt nog vill ingen ge ut den, men Fred kan i alla fall spela igen, och huvudet klarnar.
En dag ringer Maceo (dessa livsförändrande telefonsamtal). James Brown behöver hjälp. Fred spelar några gig med Brown, men denne är nu märkt av missbruk och i dålig form. Det är 1988, och snart döms Brown till fängelse efter en biljakt, och det verkar nästan som om det öppnar för det nya karriärkapitlet. I London har det uppstått en efterfrågan på rare grooves - början på acid jazz-vågen, antar jag. James Brown sitter inne, så sökarljuset riktas åt annat håll. Maceo, Fred och anslutande Pee Wee lockas till Europa av en tysk producent, och de arbetar fram sin egen stil. Mer och mer står Maceo i centrum som en lysande bandledare. Socialt är det sannolikt den bästa tiden i Wesleys liv. Maceo och Pee Wee beskrivs som hans bästa vänner, de tyska producenterna är seriösa, gagerna bra och publiken hängiven. Till och med jazzskivan från Denver ges ut, men någon storsäljare verkar det inte ha blivit. Life on Planet Groove, däremot, blir deras största hitskiva. Märkligt nog beskriver Fred hur trummisen Kenwood Dennard inte riktigt föll Maceo i smaken och byttes ut. Själv tycker jag att hans solon är bland det bästa jag hört.
Efter åtta år med turnerande med Maceo som ledare får både Pee Wee och Fred nog. De är nu uttråkade av att spela samma låtar och samma solon, och drar vidare med egna band. Fred vill dessutom ha en publik som verkligen lyssnar på musiken, och inte bara är fulla och höga och dansar på någon klubb. Tack för den, Fred. Jag tror du underskattar din publik, faktiskt.
Och där någonstans sätter Fred Wesley punkt. När han summerar sin karriär konstaterar han att han aldrig blev en stjärna, utan en sideman. Förklaringen är enkel: “I’m not star quality material.” Han har aldrig haft den självklara lyskraften som en Brown eller Tina Turner eller Sinatra. Han tvekar inte om att hans musikaliska kompetens, som instrumentalist och producent, är absolut världsklass.
Själv har jag svårt att tänka sig att han skulle kunna bli en framstående beboptrombonist. I ärlighetens namn låter alla solon likadant. Bra, men likadant. Jag tror att hans talanger finns någon annanstans. 1. Han knyter kontakter, blir kompis med folk, är diplomatisk och pålitlig. 2. Han kan skriva och arrangera enkelt och catchy. Enkelheten är nyckeln. 3. Han är bra. Även om han inte är någon Jay Jay Johnson, så spelar han tajt och rätt och vansinnigt svängigt. Varför skulle han annars få spela med James Brown och Count Basie?
En pålitlig sideman, helt enkelt. En klippa som gjort andra musiker bättre.
Trombonist på skivan och vid några av konserterna var Fred Wesley, Funky Fred. Han var precis som Maceo rätt gammal - dvs några år äldre än jag är nu - men samtidigt den coolaste som gick i ett par skor. Som det svängde! Så tajt det var! Jag lärde mig snart att Fred (liksom Maceo) hade ett förflutet i James Browns band, samt i Parliament/Funkadelic och diverse andra sammanhang. Han blev en idol. När jag fyllde 30 fick jag hans självbiografi i present av Anders och Stina Wass, och av obegripliga skäl blev den aldrig läst. Förrän nu.
Wesley föddes 1943 i Mobile, Alabama, där han också växte upp. Familjen var stabil, och de verkar ha tillhört något slags svart medelklass. Farmor var pianolärare, pappan var musiker och hade ett storband som repade i Wesleys hus. Den unge Fred var omgiven av jazz, både i hemmet och i Mobile. Bebop var hans grej. Han lyssnade på Kai Winding och Jay Jay Johnson och drömde om att bli en stor jazztrombonist, en dröm som aldrig riktigt tycks ha lämnat honom.
Som 16-åring började han bli rätt bra på trombonen. Han gled runt på klubbarna i Mobile, och lyssnade på jazz, och ibland fick han sitta in med de hippaste katterna i stan. Miljön var allt annat än barnvänlig, men den unge Fred hade inget emot det. För en Sundsvallskille hisnar det. Musikskolans storband en gång i veckan samt läxor och badmintonträningar var ok, men liksom inte riktigt samma sak.
Wesley är uppenbart socialt skicklig. Han lär känna folk, och minns dem. De minns honom och ringer ibland när de behöver en trombonist. Efter något år på ett uselt college får han chansen att resa med James Brown. Han tackar nej. Istället blir han snart en del av Ike and Tina Turners band. Inte den jazzmiljö han hade drömt om, men hyfsad musik ändå. Ike är en otrevlig jävel - att han slår Tina tvivlar ingen på - och på sin höjd en okej gitarrist. Det är Tina som gör showen. Hon är dessutom alltid trevlig mot den unge trombonisten och beskrivs med värme.
Wesley turnerar med Ike and Tina ett tag, för att sedan testa lyckan i NYC med Hank Ballard. Denne är en opålitlig lögnhals. Wesley blir snart pank, tar droger, och tvingas tillbaka till Mobile, Alabama, utfattig och tärd. Familjen tar hand om honom, han repar på sig, men ser dystert på framtiden. Utbildningen är kass och musikkarriären lyfter inte, så han tar värvning.
Det blir tre år med ett arméliv som är ett slags musikpluton på syra. Sista året blir han “utstationerad” till norra Alabama. Där får alla musicerande soldater komma och gå som de vill, förutsatt att de är på plats när arméns storband ska repa eller ha ett gig. Annars kan de ta vilka spelningar som helst i närheten, och ingen bryr sig om ifall de inte klarar sin curfew.
Storbandet var tydligen lysande. Här kommer också den enda episoden i boken där ras beskrivs i laddade termer. Bandet består av judar, italians, hispanics och så Fred Wesley på trombon. Under en av spelningarna, en societetstillställning i ett helt vitt område, vågar han inte gå av scenen mellan seten, för han fruktar att få stryk. De andra bandmedlemmarna turas om att stanna kvar för att skydda honom.
Rasperspektivet - uppväxten som svart i Alabama - är annars ganska frånvarande. Det är mest ett konstaterande tonfall när han berättar om segregerade skolor och områden. Rimligen har han levt med och drabbats av rasismen i USA, men han har inte särskilt stor lust att prata om den. Medborgarrättsrörelsen får ingen plats alls i boken.
Nästan lika frånvarande är familjen. Under armétiden träffar han Gertie. De gifter sig - av texten att döma har Wesley fortfarande inte fattat varför - och får så småningom tre döttrar. På sidan 292 omnämns en son för första och sista gången. Hustrun tar hand om i stort sett all uppfostran medan Fred är ute och turnerar. Han skriver inget om att han saknar dem, inget om hur det är att komma hem, inget om hur de växer och utvecklas. Det är som att de inte finns, annat än som fond till den ständiga diskussionen om pengar och gager.
Efter tiden i armén flyttar familjen Wesley till Los Angeles. Musiklivet lyfter inte riktigt där heller. Enstaka gig, kontakter som knyts, men det vill sig inte. Fred Wesley - ännu inte Funky Fred, ännu inte den coolaste katten i ett par skor, ännu långt ifrån Skeppsholmen med en vilt dansande Fredrik Ivrell i publiken - ger upp. Han bestämmer sig för att ta ett kneg som mjölkbud för att klara hyran. Då ringer telefonen. “James Brown behöver en trombonist. Är du ledig?”
Så han åker till östkusten (flyttar alltså inte, fru och barn är kvar i LA) och ansluter till James Browns show. Han blir vän med Pee Wee Ellis och många andra, senare också Maceo. Vid tillfället är Pee Wee bandets ledare, men den rollen tas senare över av Wesley när Pee Wee inte längre står ut med The Boss eller Mr. Brown, som han omväxlande kallas.
För Mr. Brown är en sadist. En lysande underhållare, men också en diktatorisk jävel som leder sin show med en söndra och härska-mentalitet. Ingen går säker, inte ens Bobby Byrd, som varit en trogen följeslagare i 20 år. Beskrivningen av James Brown är en hård vidräkning, men på något sätt finns också strimmor av ömhet där. Wesley är medelklasskille, medan Brown präglades av mycket hårdare uppväxtvillkor. Fred ser något förlåtande i det, men viktigare är att tiden (två skilda perioder) med Brown utvecklar honom som arrangör, kompositör, bandledare, producent och underhållare.
Fred tar över rollen som bandets ledare, och där ingår att tolka Browns diffusa låtidéer och sätta dem på pränt. Många av de groove och de blåsriff som kom till under de här åren är Fred ansvarig för, som på Say it loud eller Hot pants. Han anser själv att musiken är ganska banal (han till och med klagar på texterna, trots att han själv ska komma att skriva House Party så småningom), inte alls den bebopkomplexitet han drömde om, men han har kul på vägarna och tjänar hyfsat. Tills den dag han sätter sig upp mot Brown i en studio och omedelbart får sparken. Så gör man inte.
Tillbaka till LA, men bara en kort tid. Tre månader senare ringer Browns manager och berättar att nästan hela bandet tog sitt pick och pack och drog, utleda på de ständiga bråken, förödmjukelserna och de för små gagen. Fred återvänder, blir musical director och stannar kvar i flera år. Han har sitt yrkesliv på östkusten, utgör en av grundpelarna i bandet och tjänar bra. Familjen flyttar till ett stort hus i ett bättre område, men Fred är sällan där. Brown är inte snällare nu, men Freds position är starkare. Tills den dag han testar en tablett, blir hög och säger sitt hjärtas mening. Kapitlet James Brown är avslutat.
Sex, drugs and rock'n'roll har sin plats. Än så länge röker han mest braj då och då, men det ska komma värre tider. Det är brudar överallt och affärer under turnélivet, samtidigt som fru och barn sitter hemma i huset. Inget att hymla med. Det är så det är, inget mer med det. En liten reflektion hade varit klädsam, och dessutom hade han kunnat tona ner gubbsjukan. Vad någon sångerska hade på sig och hur hennes kurvor såg ut under någon gala i LA är liksom inte relevant.
Och det säger väl något om min egen bild av Fred. Jag vill att han bara ska vara en mysig funkfarbror, men varför skulle han vara det? Om jag läste samma från Ozzy Osbourne eller Vince Neil skulle det bara vara programenligt och självklart. Sprit, droger och groupies. Det är förstås bara rimligt att det ser ungefär likadant ut för dem som reser med James Brown.
Under åren med James Brown lärde Fred känna den unge hyperbegåvade basisten Bootsy Collins. Han, George Clinton och några till virvlade in på ett hotellrum i NYC en natt och tyckte Fred skulle vara med i deras nya band. Han tog med sig Maceo och en till blåsare, och de blev the horn section (The Horny Horns) i Parliament/Funkadelic, två band som väsentligen var samma, men kontraktsfrågor gjorde att de producerade musik i två olika namn.
Beskrivningen av det första gigget med Parliament är bokens absoluta höjdpunkt. Fred och Maceo har inte repat, och de vet inte vad de ska göra. De står bara på scenen i bisarra kläder och försöker haka på. Och allt är som man kan förvänta sig, ett enda stort funkigt, rockigt, svängigt, sexigt, svettigt, flippat och knäppt kaos. Vad som helst kan hända, så länge det svänger. Det är extatiskt. Även jag som läsare blir fullständigt golvad.
Efter åren med Bootsy och Clinton blir det ett nytt tvärt kast i Wesleys liv. En gammal polare ringer (som vanligt), och den här gången öppnar sig en möjlighet att spela med Count Basie. Kostym och slips och putsade skor. Storbandsjazz. Det märkliga är att Fred egentligen inte är bra nog för världens bästa storband. Han skriver det själv, fast med andra ord. Hans ton, teknik och notläsning är förstörd efter alla år med funkband där han spelat starkt och enkelt. Av något skäl (diplomaten i honom?) får han ändå hänga kvar med Basie, fast utan en framträdande roll. Begränsat med solon, och inför ett teveframträdande byter Basie till och med låt i sista stund och ger primetime-solot till någon annan. Fred trivs ändå bra med att spela den jazz han växte upp med och älskade, men lönen är för låg. Han blir till sist tvungen att lämna bandet.
Pengar och löner tar en stor plats i boken. Han verkar minnas varenda gage han någonsin fått, och dispyter om löner poppar ständigt upp i texten. Och lärdomar han drar efter att ha blivit blåst. Vilken typ av deal är bäst i vilken situation? Royalties eller engångssummor? Vilka kan man lita på? Vilka kan man inte lita på? Det är uppenbart att den bransch han verkat i under alla dessa år är hård, hänsynslös och osäker.
Tillbaka i LA ägnar han sig åt produktion och komposition. Men musikvärlden förändras. Synthen är på ingång, och alla instrument kan spelas av maskiner. En äkta livs levande trombonist är inte längre lika efterfrågad. Fred spelar in House Party och beskriver den som sitt magnum opus, ett mästerverk närapå. Han har svårt att förstå varför den inte säljer och varför annat skräp toppar listorna. Viss bitterhet sipprar igenom.
Det är nu, på 80-talet, som det mörkaste kapitlet börjar. Drygt 40-årige Fred börjar snorta och röka kokain på allvar, Dessutom blir han, enligt egen utsago, sexmissbrukare. Han faller ner i missbruk, spelar enstaka gig och försöker hålla fasaden uppe, lämnar fru och barn och hänger i olika kvartar med kvinnor och kokain. Samtidigt producerar han skivor med en gabonesisk sångerska, Patience Dabany. Hon är också är hustru till presidenten, varför pengar strömmar in, men när hon avbryter samarbetet fullbordas katastrofen. Fred Wesley förfaller. Bisarrt nog vet jag mer om vad han tyckte om sitt sexliv under den här perioden (det var spännande, nämligen) än hur han känner inför att ha svikit sin familj. Han skriver om tiden att “it’s a book of its own” och skyndar vidare.
Det är lillebror Ron som kommer till undsättning. Han mer eller mindre kidnappar Fred till sitt hus i Denver, och där inleds en rehabilitering med regelbunden motion och övning. Trombonen hade legat oanvänd i ett år. Fred blir en del av jazzscenen i Denver och spelar dessutom in en skiva med standards. Typiskt nog vill ingen ge ut den, men Fred kan i alla fall spela igen, och huvudet klarnar.
En dag ringer Maceo (dessa livsförändrande telefonsamtal). James Brown behöver hjälp. Fred spelar några gig med Brown, men denne är nu märkt av missbruk och i dålig form. Det är 1988, och snart döms Brown till fängelse efter en biljakt, och det verkar nästan som om det öppnar för det nya karriärkapitlet. I London har det uppstått en efterfrågan på rare grooves - början på acid jazz-vågen, antar jag. James Brown sitter inne, så sökarljuset riktas åt annat håll. Maceo, Fred och anslutande Pee Wee lockas till Europa av en tysk producent, och de arbetar fram sin egen stil. Mer och mer står Maceo i centrum som en lysande bandledare. Socialt är det sannolikt den bästa tiden i Wesleys liv. Maceo och Pee Wee beskrivs som hans bästa vänner, de tyska producenterna är seriösa, gagerna bra och publiken hängiven. Till och med jazzskivan från Denver ges ut, men någon storsäljare verkar det inte ha blivit. Life on Planet Groove, däremot, blir deras största hitskiva. Märkligt nog beskriver Fred hur trummisen Kenwood Dennard inte riktigt föll Maceo i smaken och byttes ut. Själv tycker jag att hans solon är bland det bästa jag hört.
Efter åtta år med turnerande med Maceo som ledare får både Pee Wee och Fred nog. De är nu uttråkade av att spela samma låtar och samma solon, och drar vidare med egna band. Fred vill dessutom ha en publik som verkligen lyssnar på musiken, och inte bara är fulla och höga och dansar på någon klubb. Tack för den, Fred. Jag tror du underskattar din publik, faktiskt.
Och där någonstans sätter Fred Wesley punkt. När han summerar sin karriär konstaterar han att han aldrig blev en stjärna, utan en sideman. Förklaringen är enkel: “I’m not star quality material.” Han har aldrig haft den självklara lyskraften som en Brown eller Tina Turner eller Sinatra. Han tvekar inte om att hans musikaliska kompetens, som instrumentalist och producent, är absolut världsklass.
Själv har jag svårt att tänka sig att han skulle kunna bli en framstående beboptrombonist. I ärlighetens namn låter alla solon likadant. Bra, men likadant. Jag tror att hans talanger finns någon annanstans. 1. Han knyter kontakter, blir kompis med folk, är diplomatisk och pålitlig. 2. Han kan skriva och arrangera enkelt och catchy. Enkelheten är nyckeln. 3. Han är bra. Även om han inte är någon Jay Jay Johnson, så spelar han tajt och rätt och vansinnigt svängigt. Varför skulle han annars få spela med James Brown och Count Basie?
En pålitlig sideman, helt enkelt. En klippa som gjort andra musiker bättre.
September 22, 2009
I had to read this book because James Browns music was the soundtrack of my youth. I'll never forget the thumping bass line to Mother Popcorn emminating from the speakers of the record shop that literally trancended anything musical I had heard before...It awakened that Deep South and African part of me that until that moment I didn't know existed...what a rush...Fred Wesley didn't play on that record but he did write, conduct, arrange and promote many other James Brown classics. I had heard many stories of the maniacal ways in which J.B. created his incomparable body of work but I wanted to get it from the sidemans mouth and Fred Weslay has a story to tell...he also takes you on a tour of the world of Parliment/Funkadelic in the process.
This is not an artful book or would it be of interest to someone not a fan. But to a student of the times and music who lived it..the revelations and insights are indepensible.
This is not an artful book or would it be of interest to someone not a fan. But to a student of the times and music who lived it..the revelations and insights are indepensible.
March 6, 2022
After further review...
I bought this book a while ago and I admit that the first time I read it I just skimmed through it, mostly just interested in his James Brown and George Clinton affiliations. But recently I reread it and while I will always respect Mr Wesley as a musician, he was incredibly critical of his peers, particularly at the end of the book when he made ridiculously immature comments about Otis Redding, James Brown and others. Plus there were more than a few downright lies, for example he stated that Brown only had 3 or 4 albums to his credit prior to signing with polydor in 1970. One look at spotify debunks that. The fact is, Mr Wesley, you endured many years of humiliation and disrespect from James Brown but as a grown man (or anyone else for that matter) you allowed yourself to
I bought this book a while ago and I admit that the first time I read it I just skimmed through it, mostly just interested in his James Brown and George Clinton affiliations. But recently I reread it and while I will always respect Mr Wesley as a musician, he was incredibly critical of his peers, particularly at the end of the book when he made ridiculously immature comments about Otis Redding, James Brown and others. Plus there were more than a few downright lies, for example he stated that Brown only had 3 or 4 albums to his credit prior to signing with polydor in 1970. One look at spotify debunks that. The fact is, Mr Wesley, you endured many years of humiliation and disrespect from James Brown but as a grown man (or anyone else for that matter) you allowed yourself to
July 23, 2018
Nice book of a great sideman
I love the honesty and unpretentiousness of Fred and the cool way Rickey put it together. Lots of stories but too much on jb and not enough Bootsy and the Pfunk
I love the honesty and unpretentiousness of Fred and the cool way Rickey put it together. Lots of stories but too much on jb and not enough Bootsy and the Pfunk
March 18, 2024
Two passages from Hit Me, Fred:
*
“When you were in the midst of one of those horror rehearsals or recording sessions or self-proclaiming conversations with James Brown, you felt pain, excruciating fatigue, and intense boredom, which led to supressed anger and hate. I wonder to this day why nobody ever bolted, telling him to his face how ridiculous those rehearsals were and just walking out. And to my knowledge, nobody ever did. I came close many times, but there was always some reason – economic, political, or psychological – that I didn’t. Sometimes, oddly, I think that I simply didn’t want to risk hurting his feelings. He was so definite in the way he spoke to you that you got the feeling that he really believed the ridiculous stuff he was saying and you didn’t want to embarrass him. Also, the few times I did challenge what he had said, he got so loud and so much farther away from reality that I gave up, because I knew he would never admit to seeing my point. It was like being held hostage by real, strong, loud, unbeatable ignorance.”
*
“Everything was going along fine, until one day I went into the office and Ernie was doing a union contract for an album by a new artist named Prince. There was nothing strange about doing a contract for a band that we did not actually play with. We did a lot of work documenting and legalizing projects for bands that did their own producing, arranging, and recording and paid themselves however they saw fit. But even self-contained bands had to file union contracts to properly document the project and make it legal. The odd thing about this particular contract was that all the instruments were played by the same person: Prince. We kind of chuckled at the time, not knowing that this particular contract marked the beginning of the end of the recording business as we knew it. Every instrument that was not a synthesizer was also played by Prince. Synthesized horns, synthesized strings, and percussion. The real bad thing about the album was that it was very funky and sounded very good.
I went from making a comfortable living doing horn and string arrangements and other odd assignments to scuffling, trying to make it on just the odd assignments. Horns and strings became obsolete in less than one year. Everyone who ever thought that they could do music was piecing together decent albums by using synthesized sounds for almost all the instruments. Not only strings and horns, but drums, bass, and a plethora of keyboard sounds. Guitar players were the only real musicians who still got calls to do sessions. And there was a marked decrease in guitar calls, because many of the producers were themselves guitar players and jumped at the chance to do their own drums, bass, keyboards, horns and strings. Like Prince, most of the new producers were also singers. Music that would formerly have required a large studio, a competent engineer, a small army of great musicians, and lots of money was now being produced in people’s bedrooms by would-be musicians who worked at the post office during the day. That was the real hurting part of the whole situation: most of these new producers didn’t really have a musical background. What they had was a love for music and the ability to read and understand the manual. As the price of synthesizers and sequencers went down, more and more people with less and less real musical knowledge or talent became geniuses in the music business. The situation left us real musicians floundering around, trying to convince record-company executives and ourselves that this was just a passing fad and that the public would demand real music again soon.
Deep down in our old-school hearts, we knew that this was it. I personally remember when my father used to tell me that bebop was just a passing fad, that big band was the perennial jazz music, and that swing would last forever. I remember when my peers and I thought that rock and roll was just a little crazy thing that would fade out with Little Richard’s make-up. I had no idea that forty years later I would still be hearing “wop bop a loo bop ba lop bam boom.” History has dictated that trends move forward, never backward, although present-day music, with its sampled and rare grooves and ‘70s and ‘80s nostalgia, would somewhat dispute that theory.”
*
*
“When you were in the midst of one of those horror rehearsals or recording sessions or self-proclaiming conversations with James Brown, you felt pain, excruciating fatigue, and intense boredom, which led to supressed anger and hate. I wonder to this day why nobody ever bolted, telling him to his face how ridiculous those rehearsals were and just walking out. And to my knowledge, nobody ever did. I came close many times, but there was always some reason – economic, political, or psychological – that I didn’t. Sometimes, oddly, I think that I simply didn’t want to risk hurting his feelings. He was so definite in the way he spoke to you that you got the feeling that he really believed the ridiculous stuff he was saying and you didn’t want to embarrass him. Also, the few times I did challenge what he had said, he got so loud and so much farther away from reality that I gave up, because I knew he would never admit to seeing my point. It was like being held hostage by real, strong, loud, unbeatable ignorance.”
*
“Everything was going along fine, until one day I went into the office and Ernie was doing a union contract for an album by a new artist named Prince. There was nothing strange about doing a contract for a band that we did not actually play with. We did a lot of work documenting and legalizing projects for bands that did their own producing, arranging, and recording and paid themselves however they saw fit. But even self-contained bands had to file union contracts to properly document the project and make it legal. The odd thing about this particular contract was that all the instruments were played by the same person: Prince. We kind of chuckled at the time, not knowing that this particular contract marked the beginning of the end of the recording business as we knew it. Every instrument that was not a synthesizer was also played by Prince. Synthesized horns, synthesized strings, and percussion. The real bad thing about the album was that it was very funky and sounded very good.
I went from making a comfortable living doing horn and string arrangements and other odd assignments to scuffling, trying to make it on just the odd assignments. Horns and strings became obsolete in less than one year. Everyone who ever thought that they could do music was piecing together decent albums by using synthesized sounds for almost all the instruments. Not only strings and horns, but drums, bass, and a plethora of keyboard sounds. Guitar players were the only real musicians who still got calls to do sessions. And there was a marked decrease in guitar calls, because many of the producers were themselves guitar players and jumped at the chance to do their own drums, bass, keyboards, horns and strings. Like Prince, most of the new producers were also singers. Music that would formerly have required a large studio, a competent engineer, a small army of great musicians, and lots of money was now being produced in people’s bedrooms by would-be musicians who worked at the post office during the day. That was the real hurting part of the whole situation: most of these new producers didn’t really have a musical background. What they had was a love for music and the ability to read and understand the manual. As the price of synthesizers and sequencers went down, more and more people with less and less real musical knowledge or talent became geniuses in the music business. The situation left us real musicians floundering around, trying to convince record-company executives and ourselves that this was just a passing fad and that the public would demand real music again soon.
Deep down in our old-school hearts, we knew that this was it. I personally remember when my father used to tell me that bebop was just a passing fad, that big band was the perennial jazz music, and that swing would last forever. I remember when my peers and I thought that rock and roll was just a little crazy thing that would fade out with Little Richard’s make-up. I had no idea that forty years later I would still be hearing “wop bop a loo bop ba lop bam boom.” History has dictated that trends move forward, never backward, although present-day music, with its sampled and rare grooves and ‘70s and ‘80s nostalgia, would somewhat dispute that theory.”
*
August 23, 2025
This is a fascinating story about one of the most gifted musicians in history. Well told in plain folk talk, with a rough street edged no nonsense way of speaking. Fred Wesley’s tale of ups, downs, drug fueled debauchery that almost destroyed him is gripping. The up close and personal view of the abuse he suffered from James Brown’s well documented megalomania is a story of endurance. The one drawback is it seems the experience slightly embittered him. He became a much valued sideman and producer, but not the star. His comments that Quincy Jones and Otis Redding would not have made it if he was a record executive shows some jealousy. If that were true, he would’ve been one of the many record company hacks that turned their back on great talent (look up Decca Records and the Beatles). Regardless, if you are a fan of great musicians and the story of their journey, this book is a great read. I definitely recommend it.
March 31, 2021
(2 1/2). This is a hard to find book. I have been looking for it for about 3 years but was not willing to spend $200 or more to read it. I finally got lucky and acquired it through a multi-library agreement. This music memoir has a different feel. Fred Wesley really gives you a sense of what it is like to try and make it in the music business. Seemingly endowed with huge talent, he is stymied by a variety of circumstances many times. Once you get past the interminable listing of fellow sidemen, the stories are very interesting, especially the stints with James Brown. We really get the inside scoop on how things went in that organization. I would have liked to have read a little more about how he (sort of) kept his family together through his struggles but this is a music memoir, not a personal one. Another brick in the wall of my music education. Reasonable stuff.
December 31, 2021
a good book with an interesting story, but sometimes hard to get into because of all the name dropping and terminology if you’re not familiar. a great insight to the world of a musician though that i enjoyed throughout!
April 3, 2024
In this book Mr. Fred Wesley takes us through all the hurdles of being a working musician, specifically a black working musician who started their career in the 60’s. The subtitle of the book already hints at this goal, and this is part of what makes it such an interesting read. As he states repeatedly, he might be very talented and a very important figure in music, but he is not a star. This makes him come across refreshingly down to earth compared to similar memoirs from musical stars. He had to work hard to keep food on the table, constantly shifting from gig to gig, something many working musicians can most likely relate to. And some moments described such as being inspired by music for the first time or playing in a band for the first time is even relatable for amateurs like me.
It is kind of disappointing to read that one of the greatest funk players isn’t really a fan of the musical genre he helped create, but points for honesty. He is actually extremely honest about all the challenges of his career, including ones he brought upon himself, which I greatly appreciate.
I loved getting an inside look into his experience with James Brown, Parliament, Count Basie and JB horns, learning about all the players, motivations and events that lead to the creation of so many legendary albums and performances. But I am mostly glad that there is a detailed and honest record of the career of such an important musician, one which future musicians can use as inspiration.
It is kind of disappointing to read that one of the greatest funk players isn’t really a fan of the musical genre he helped create, but points for honesty. He is actually extremely honest about all the challenges of his career, including ones he brought upon himself, which I greatly appreciate.
I loved getting an inside look into his experience with James Brown, Parliament, Count Basie and JB horns, learning about all the players, motivations and events that lead to the creation of so many legendary albums and performances. But I am mostly glad that there is a detailed and honest record of the career of such an important musician, one which future musicians can use as inspiration.
July 11, 2016
Filled with plenty of fantastic stories about James Brown (who was truly insufferable to work for) and the George Clinton P-Funk crowd. But even without these two high profile gigs, Wesley's led an eventful life in the music industry, and this book is a compelling account of it. The final chapter is an excellent reflection on stardom, written by a man who spent a lifetime working in the shadows of it.
June 26, 2008
This book is the shit. Fred Wesley is the best funk trombonist ever to live and this is a stupendous expose of the ups and downs of life on the road with the Godfather of Soul and devoting your entire life to making sweet soul music.
January 9, 2017
I'd been wanting to read this one for a while. Really helps put the pieces together in the funk universe, a great compliment to The One, and GC's autobiography. brutally honest, as Bootsy can attest in his review on the back cover.
December 12, 2012
Fred tells it as it is... Always with respect given to the various luminaries he has worked for, but in his own words and a brave spirit to call it as he saw it.
July 26, 2015
amazing honest book...Fred tell it like it is...recommended!
Displaying 1 - 14 of 14 reviews