I slutet av 1918 uppstod de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen ur spillrorna av det sönderfallande ryska imperiet. Bara veckor senare invaderades de av den ryska bolsjevikregimens arméer som samtidigt var involverade i det blodiga ryska inbördeskriget. Detta blev början på de grymma befrielsekrigen som kom att pågå ända till 1920 och som här skildras.
Under dessa befrielsekrig blev Baltikum en politisk och militär spelplan för stormakter som Storbritannien, Tyskland och Frankrike - samt för den kompromisslösa ryska kampen mellan röda och vita. Även frivilliga svenskar och andra skandinaver engagerade sig på båda sidor - däribland "Amaltheamannen" Anton Nilson hos de röda och den svenske officeren Enar Lundborg i den estniska armén och senare hos de vita ryska styrkorna. Baltikum blev emellertid också en kuvös för de beryktade tyska frikårerna, i vars mylla rottrådarna till den tyska nationalsocialismen växte fram.
Niclas Sennerteg, född 5 oktober 1967 i Växjö, Kronobergs län, är en svensk journalist och författare. Han är uppvuxen i Böksholm, Braås och Nättraby. Studier i historia (magisteruppsats), ekonomisk historia, etnologi och litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet samt vid högskolorna i Visby och Karlskrona.
”I dag är den betydelsefullaste dagen i Estlands 700-åriga historia, för i dag bestämmer Estland äntligen för första gången sitt folks öde” Jaan Poska 2 februari 1920. Det var svårt för dessa små stater att bygga upp nationalkänsla och en kollektiv identitet som människor anser värda att kämpa och riskera livet för. Att själv kunna hävda sitt territorium är en förutsättning för att erkännas som stat.
Och de utsattes omedelbart av ett fruktansvärt anfall av kommunisterna som använde röd terror med massmord och tortyr för att injaga skräck. I början av 1919 såg alla de baltiska staterna ut att vara dödsdömda.
De kommunistdiktaturer som kort upprättades var brutala, med åsikter om medborgerliga rättigheter och allmän rösträtt som ”borgerliga påfund”. Folk spärrades in och avrättades i stora mängder.
Det var med religiös hänförelse detta infördes, ofta var de intelligenta ledarna värst, de berusades av idéerna om det nya Riket. ”Vad är mitt liv mot de idéer som det offras för!”
I förhistorien ses Sveriges maktinnehav fram till 1700-talet överraskande positivt på med kamp mot adeln och stöd i kulturområdet (t ex Dorpats universitet). Efter svenskarna försvann, blev det ett adelsvälde där all makt gavs till adeln och bönderna blev mer och mer utsugna.
Men när balterna nu slår sig fria, och västmakterna önskar och Baltikum ber Sverige om hjälp tackar vi konsekvent nej till all inblandning. När de ber om svensk polis för ordningshjälp och för att kunna genomföra folkomröstningar säger vi nej. De ber om vapen för att kunna ordna sitt försvar, vi säger nej. De ber om ekonomiskt stöd, vi säger nej. Hjalmar Branting var för ett mer aktivt agerande för de nya demokratierna, men stötte på för stort motstånd från de som ville att Sverige bara skulle tänka på sig självt. Våra hemmabolsjeviker (idag V) agiterade hetsigt med upprop, möten och demonstrationer mot allt stöd för de nya demokratierna.
Det är en skamlig historia. Vi var sedan den enda demokratiska stat som erkände det sovjetiska herraväldet och överlämnade ambassader och ekonomiska tillgångar. Därefter hade vi baltutlämningen och 1989 svarade utrikesminister Sten Andersson nekande på om Baltikum var ockuperat. Skäms!!
Britterna intervenerade med en flottstyrka tack vare Winston Churchill. Den hade en enorm effekt i både Baltikums frihetskamp, när britterna höll borta ryska krigsfartyg och dessutom sänkte en del fartyg. Detta gjorde att trycket på de baltiska staterna tog tid att bygga upp.
Utan sina 20 år i frihet, hade nog de baltiska staterna inte kunnat slå sig fria 1991 igen. 1991 var de inte längre så homogena, utan hade stora minoriteter, framförallt ryssar. Flera deportationsvågor av balter, framförallt ledande grupper hade gått till Sibirien, den senaste 1949, med stor dödlighet. Under denna tid förlorade de små länderna en tredjedel av sin befolkning.
I stalinistiskt makttänkande är det bra att splittra stater man ska besegra och behärska. De baltiska folken var rädda att de inte skulle vara i majoritet i sina egna länder.
Den här boken handlar om hur de baltiska staterna får sin frihet efter första världskriget, ett konstigt nog okänt historieavsnitt för Sverige.