1894, August Strindberg har just lagt pennan på hyllan, för att försöka framställa guld genom alkemiska experiment. Ju fler experiment som misslyckas, desto mer övertygad blir han om att en osynlig hand styr hans liv. Steg för steg går han vilse i en labyrint av svart magi, hemliga tecken och paranoida vanföreställningar.
Inferno är August Strindbergs märkligaste verk. I Fabian Göransons seriebearbetning lyfts denna mystiska berättelse fram med humor och kraftfulla illustrationer. En sjudande sekelskiftsvärld öppnas upp, fylld av konstnärsbohemer, religösa grubblerier och en helt ny bild av nationalskalden.
Vilket intressant sätt att göra "om" ett klassiker. Jag älskade de lustiga illustrationerna. Handlingen i sig var otroligt skum. Känslan av galenskap sitter kvar genom hela boken. August Strindberg som karaktär var en opålitlig berättare men eftersom boken är omvandlad till serie så ser vi på hans galenskap från perspektiv utifrån, vilket gör så att man märker att det är bara hans inre demoner och inte andras. Hans perspektiv ändras men inte riktigt vårt. Boken är därmed inte så personlig men känslan av galenskap omvandlar miljöerna runt honom och gör boken obehaglig. Hans karaktär gör hela boken obehaglig egentligen.
Alltid gillat Fabians stil. Och han är duktig på att berätta historier med sina illustrationer. Försökt läsa Strindbergs ”Inferno” när jag var yngre och la ner den boken ganska snabbt. Det denna serieversion lyckas göra är skapa intresse för boken igen. Jag gillar att det känns som en snabbspolning av boken, precis vad jag behövde. Men jag är orolig att Fabian lyckats få med det som är intressant och med det sagt, boken är nog så outhärdlig som jag kände redan då. Så vad handlar boken om? Är det vilsenheten i ett privilegierat liv utan åtaganden och rädslan att inte hitta meningen med livet som leder mot religiositet?
Har inte läst jättemycket av Strindberg, och ”Inferno” hade jag aldrig hört talas om innan en kollega nämnde denna grafiska tolkning. Vet inte om det var själva serie-formatet eller August Strindbergs stil som jag hade mest svårt för, men något kändes skevt.
Den här underbara serieboken om August Strindbergs inferno-kris är helt fantastisk. Det är som att man kliver in i Strindbergs värld och Fabian Göranssons fina bilder underlättar ytterligare för att man ska få de rätta känslorna. Boken fastnade i hjärnbarken och har suttit kvar där i flera dagar. Saknar den lite, tror jag!
Även om jag tycker om illustrationerna har jag svårt för Strindberg och Inferno är faktiskt bara märklig. Dock intressant med det biografiska men inte tillräckligt intressant för en roman. Är glad att jag valde att läsa Inferno i denna serieform, annars hade jag nog inte läst färdigt den.