What do you think?
Rate this book
Fjärilen från Tibet
C.J. Håkanssons "Fjärilen från Tibet" är en roman för verkliga skräckälskare. Utan omskrivningar, utan tröst skildrar den hur helvetets portar slås upp mitt i den svenska vardagen: vrålande fasa och kroppar som slits sönder av krafter bortom allt förstånd.
Under en resa i Tibet konfronteras svenske Martin med undergångens ansikte. På sin väg tillbaka genom Sverige för han med sig en storm av förintelse. Trygga bönder, osäkra ungdomar, ensamstående mödrar, barn, åldringar: i "Fjärilen från Tibet" skonas ingen.
Under en resa i Tibet konfronteras svenske Martin med undergångens ansikte. På sin väg tillbaka genom Sverige för han med sig en storm av förintelse. Trygga bönder, osäkra ungdomar, ensamstående mödrar, barn, åldringar: i "Fjärilen från Tibet" skonas ingen.
- GenresHorror
262 pages, Paperback
First published January 1, 2007
2 people are currently reading
40 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 5 of 5 reviews
June 14, 2010
Jag vet inte vem som bär ansvaret för den sinnessjuka baksidestext som misspryder C.J. Håkanssons "Fjärilen från Tibet", men någon är det onekligen.
"Verkliga skräckälskare...", "Helvetets portar...", "Vrålande fasa...", "Krafter bortom allt förstånd...", "Undergångens ansikte...", "Storm av förintelse...", "Skrämmer läsaren från vettet...", "Monstruösa och förkrossande vederstyggligheter..."
Och mellan de här vidriga flosklerna skall en beskrivning av innehållet rymmas. Suck.
Lyckligtvis råkar jag befinna mig i en oväntad period av intensivt läsande och en viss öppenhet inför högoddsare. Och eftersom min bestämda uppfattning om boken var att den lovar runt, men kommer att hålla tunt, så tänkte jag bevisa min tes genom att helt sonika gäspa mig igenom den.
HA!
Den må ha sina brister. Någon recensent uttryckte det t.ex. som att det mer var som en löst sammanhållen novellsamling än en "riktig" roman. Det är jag böjd att hålla med om. Alla penldar mellan "bra" och "riktigt bra". De fungerar tematiskt och jag anar att en del detaljer lagts till i efterhand enkom för att knyta ihop dem även narrativt. (Tankarna går osökt till bl.a. en korvkiosk i Sundsvall.) Men de spretar åt lite olika håll och stör därmed helhetsintrycket.
Kanske kan man se bokens huvudspår, "Fjärilen...", som en inspirationsvåg som sveper genom boken. Där helvetet på jorden får allt starkare fäste i och med att Håkansson närmar sig det mer och mer för varje kapitel/novell och vars beskrivning slutligen fulländas i sin fasansfulla prakt i finalen.
Det är en konst att skriva så rått man kan och samtidigt bibehålla en skräckeffekt. I boken fungerar det i de allra flesta fall, men emellanåt blir det bara platt fall. Man stannar upp, suckar lite lätt och tänker att "men väx upp liiite i alla fall" - när viljan att chockera blir tydligare än själva chockerandet, blir också den här typen av litteratur mest fånig. Lyckligtvis hör de här klavertrampen till de absoluta undantagen.
Det är på det stora hela taget en innehållsrik bok och en imponerande debut. De filosofiska frågorna kring mänsklighetens undergång - apokalypsen som evolution - och de varma porträtten av novellernas (jag kallar dem det nu) huvudkaraktärer avlöjar en kompetent författare som har något att säga och som skulle kunna - om han ville det - byta genre efter humör och lust. Hans beskrivningar och de stämningar han bygger upp skapar ett vällustigt berg-och-dalbanesug i magen och jag riktigt myser över den dystra misantropi som besudlar mina fingrar (som håller i boken) och ögon (som ser texten).
Men det egentliga värdet ligger inte i de smaskiga beskrivningarna av den totala ondskana bestialiska övergrepp på människan, utan i beskrivningen av en omvärld där likriktning och normalitet försatt människan i ett apatiskt själstillstånd. Där de enda som ser eller anar den annalkande faran är de som frivilligt eller med våld hamnat vid sidan av samhällskroppen. De skriker förgäves åt sina medmänniskor att "vakna då, för fan!", "Se vad som händer, fattar ni inte?". Och när novellerna knyts samman och ingen verkar ha tagit notis om händelserna - när ingen reagerar nämnvärt på att det regnar bilar över Göteborg eller att NK invaderats av den fallne våldtäktsängeln Agniels tusen muskelkroppar - förmedlas lite av den frustrationen till läsaren. Det är riktigt bra litteratur, och skulle jag behöva sammanfatta bokens handling, bleve det nog en kort svada om den själsligt apatiska människan. Konformitet. Och om hur det kanske är det största hotet mot vår existens. Omskrivet i form av en splatterroman om hur en av apokalypsens fyra ryttare återvänder hem till Sundsvall.
Det är fan inte fy skam!
"Verkliga skräckälskare...", "Helvetets portar...", "Vrålande fasa...", "Krafter bortom allt förstånd...", "Undergångens ansikte...", "Storm av förintelse...", "Skrämmer läsaren från vettet...", "Monstruösa och förkrossande vederstyggligheter..."
Och mellan de här vidriga flosklerna skall en beskrivning av innehållet rymmas. Suck.
Lyckligtvis råkar jag befinna mig i en oväntad period av intensivt läsande och en viss öppenhet inför högoddsare. Och eftersom min bestämda uppfattning om boken var att den lovar runt, men kommer att hålla tunt, så tänkte jag bevisa min tes genom att helt sonika gäspa mig igenom den.
HA!
Den må ha sina brister. Någon recensent uttryckte det t.ex. som att det mer var som en löst sammanhållen novellsamling än en "riktig" roman. Det är jag böjd att hålla med om. Alla penldar mellan "bra" och "riktigt bra". De fungerar tematiskt och jag anar att en del detaljer lagts till i efterhand enkom för att knyta ihop dem även narrativt. (Tankarna går osökt till bl.a. en korvkiosk i Sundsvall.) Men de spretar åt lite olika håll och stör därmed helhetsintrycket.
Kanske kan man se bokens huvudspår, "Fjärilen...", som en inspirationsvåg som sveper genom boken. Där helvetet på jorden får allt starkare fäste i och med att Håkansson närmar sig det mer och mer för varje kapitel/novell och vars beskrivning slutligen fulländas i sin fasansfulla prakt i finalen.
Det är en konst att skriva så rått man kan och samtidigt bibehålla en skräckeffekt. I boken fungerar det i de allra flesta fall, men emellanåt blir det bara platt fall. Man stannar upp, suckar lite lätt och tänker att "men väx upp liiite i alla fall" - när viljan att chockera blir tydligare än själva chockerandet, blir också den här typen av litteratur mest fånig. Lyckligtvis hör de här klavertrampen till de absoluta undantagen.
Det är på det stora hela taget en innehållsrik bok och en imponerande debut. De filosofiska frågorna kring mänsklighetens undergång - apokalypsen som evolution - och de varma porträtten av novellernas (jag kallar dem det nu) huvudkaraktärer avlöjar en kompetent författare som har något att säga och som skulle kunna - om han ville det - byta genre efter humör och lust. Hans beskrivningar och de stämningar han bygger upp skapar ett vällustigt berg-och-dalbanesug i magen och jag riktigt myser över den dystra misantropi som besudlar mina fingrar (som håller i boken) och ögon (som ser texten).
Men det egentliga värdet ligger inte i de smaskiga beskrivningarna av den totala ondskana bestialiska övergrepp på människan, utan i beskrivningen av en omvärld där likriktning och normalitet försatt människan i ett apatiskt själstillstånd. Där de enda som ser eller anar den annalkande faran är de som frivilligt eller med våld hamnat vid sidan av samhällskroppen. De skriker förgäves åt sina medmänniskor att "vakna då, för fan!", "Se vad som händer, fattar ni inte?". Och när novellerna knyts samman och ingen verkar ha tagit notis om händelserna - när ingen reagerar nämnvärt på att det regnar bilar över Göteborg eller att NK invaderats av den fallne våldtäktsängeln Agniels tusen muskelkroppar - förmedlas lite av den frustrationen till läsaren. Det är riktigt bra litteratur, och skulle jag behöva sammanfatta bokens handling, bleve det nog en kort svada om den själsligt apatiska människan. Konformitet. Och om hur det kanske är det största hotet mot vår existens. Omskrivet i form av en splatterroman om hur en av apokalypsens fyra ryttare återvänder hem till Sundsvall.
Det är fan inte fy skam!
November 23, 2018
Äkligaste bok jag läst. På ett positivt sätt. Den var väldigt obehaglig.
September 19, 2018

Den här romanen skulle bli som Bibeln till prästen eller porr till snuskgubben. En debutantskräckis som hajpas i varje internetdiskussion om svensk skräck och äckel. En roman som får form och inspiration av Slayer, splatterfilmer och buddhism. Och då inte ”pannkaksätande glad tjockis”-varianten. Och inte ”utmärglad upplyst frommis under ett träd”-varianten. Nej tibetansk buddhism, alltså tantra, galna gudar och dödsboken. Mycket talade för att ”Fjärilen från Tibet” skulle bli en fullkomlig läsfröjd för mig.
Det är egentligen ingen roman, utan flera fristående noveller, med en ramberättelse om den unge svensken Martin som åker till Tibet och där hamnar mitt i vad som verkar vara en port till någon helvetesportal, den kinesiska militären är där och har spärrat av, fängslar alla utlänningar och använder dem som lockbete för vad-det-nu-är-som-sprungit-lös.
Därifrån gör Håkansson sedan ett par nedslag i svensk vardag där mer eller mindre spektakulära helveten brakar lös. Det är kul och rolig läsning många gånger. Om hon som försöker svälta sig själv, för att hålla kontrollen över något i en hemsk tillvaro, och som har ett fantastiskt och helt oförglömligt monster i sitt kylskåp. Om surgubben som går omkring i sin skog och upptäcker hur något övernaturligt fällt ett stort kalhygge. Om hemlösa ungdomar på flykt som söker skydd i ett övergivet hus och terroriseras av strålmän. Ingen är trygg, ingen skonas.
Det är fina noveller, Håkansson visar flera gånger skickligt på fina plågade vardagsöden och blandar sedan ner en portion vansinne och en portion splatter. När det fungerar som bäst sprudlar språket och jag får vibbar som om mästaren på kosmisk terror skrivit splatter. Och likt Lovecrafts universum verkar ondskan vara en slags urkraft i ”Fjärilen från Tibet”. Men där HP kompenserar bristande narrativ eller dramaturgi med poetiska formuleringar och bråddjup så halkar CJ tyvärr runt i sina olika karaktärer, tjatigt kaka-på-kaka-beskrivande och en sviktande röd tråd. Pisstaskigt att jämföra en debutant med Lovecraft, jag vet. Förlåt. Håkansson ska ha cred! Det är svårt att skriva skräck utan att det blir platt, ännu svårare är det att förnya en begränsad genré. Därför uppskattar jag ändå ”Fjärilen från Tibet” mycket. Han lyckas underhålla mina kräsna ögon.
Men. Boken lämnar mig ändå utan bestående men. Tyvärr. Det finns flera exempel på vad som inte funkar. Historien om Martin är obegriplig. Vi får veta väldigt mycket i slutet som inte är med i början. Varför får vi inte veta mer om att han verkar ha lämnat en partner och bonusbarn hemma? Det skulle inte skada inledningen på något vis, men skulle göra slutet mer sammanhängande. Och vad är det egentligen som händer i bilen?
Och, visserligen en parentes men en underlig sådan, varför, i den sista stora scenen, så dyker sexuellt våld upp i form av tidelag? Ingen av texterna innan har innehållit den typen av äckel eller obehag, och när greppet plötsligt används så skrattar jag rakt ut. Inte för att jag är pryd, utanför att det inte passar in i den värld Håkansson skrivit fram.
Mitt största problem med boken är tyvärr hur ramberättelsen inte håller. Den lämnar stora hål i min läsning på ett ohärligt sätt. Jag hade förväntningar på ett välkomponerat buddhistbaserat helveteshål, men får aldrig något tydligare än att något hemskt verkar ha brakat lös av att ett kinesiskt barn dödat en fjäril (någonslags filosofisk ”fjärilens vingslag”-referens antar jag). Enstaka leviterande småleende munkar är senare i boken det enda jag läser in som återknyter till Tibet. Det är synd, för idéen är så bra.
”Fjärilen från Tibet” är ostabil, men ändå klart läsvärd om du också gillar skildringar av skräck, äckel och svensk vardag, om du också behöver något rejält för att ruska om dig.
Den här romanen skulle bli som Bibeln till prästen eller porr till snuskgubben. En debutantskräckis som hajpas i varje internetdiskussion om svensk skräck och äckel. En roman som får form och inspiration av Slayer, splatterfilmer och buddhism. Och då inte ”pannkaksätande glad tjockis”-varianten. Och inte ”utmärglad upplyst frommis under ett träd”-varianten. Nej tibetansk buddhism, alltså tantra, galna gudar och dödsboken. Mycket talade för att ”Fjärilen från Tibet” skulle bli en fullkomlig läsfröjd för mig.
Det är egentligen ingen roman, utan flera fristående noveller, med en ramberättelse om den unge svensken Martin som åker till Tibet och där hamnar mitt i vad som verkar vara en port till någon helvetesportal, den kinesiska militären är där och har spärrat av, fängslar alla utlänningar och använder dem som lockbete för vad-det-nu-är-som-sprungit-lös.
Därifrån gör Håkansson sedan ett par nedslag i svensk vardag där mer eller mindre spektakulära helveten brakar lös. Det är kul och rolig läsning många gånger. Om hon som försöker svälta sig själv, för att hålla kontrollen över något i en hemsk tillvaro, och som har ett fantastiskt och helt oförglömligt monster i sitt kylskåp. Om surgubben som går omkring i sin skog och upptäcker hur något övernaturligt fällt ett stort kalhygge. Om hemlösa ungdomar på flykt som söker skydd i ett övergivet hus och terroriseras av strålmän. Ingen är trygg, ingen skonas.
Det är fina noveller, Håkansson visar flera gånger skickligt på fina plågade vardagsöden och blandar sedan ner en portion vansinne och en portion splatter. När det fungerar som bäst sprudlar språket och jag får vibbar som om mästaren på kosmisk terror skrivit splatter. Och likt Lovecrafts universum verkar ondskan vara en slags urkraft i ”Fjärilen från Tibet”. Men där HP kompenserar bristande narrativ eller dramaturgi med poetiska formuleringar och bråddjup så halkar CJ tyvärr runt i sina olika karaktärer, tjatigt kaka-på-kaka-beskrivande och en sviktande röd tråd. Pisstaskigt att jämföra en debutant med Lovecraft, jag vet. Förlåt. Håkansson ska ha cred! Det är svårt att skriva skräck utan att det blir platt, ännu svårare är det att förnya en begränsad genré. Därför uppskattar jag ändå ”Fjärilen från Tibet” mycket. Han lyckas underhålla mina kräsna ögon.
Men. Boken lämnar mig ändå utan bestående men. Tyvärr. Det finns flera exempel på vad som inte funkar. Historien om Martin är obegriplig. Vi får veta väldigt mycket i slutet som inte är med i början. Varför får vi inte veta mer om att han verkar ha lämnat en partner och bonusbarn hemma? Det skulle inte skada inledningen på något vis, men skulle göra slutet mer sammanhängande. Och vad är det egentligen som händer i bilen?
Och, visserligen en parentes men en underlig sådan, varför, i den sista stora scenen, så dyker sexuellt våld upp i form av tidelag? Ingen av texterna innan har innehållit den typen av äckel eller obehag, och när greppet plötsligt används så skrattar jag rakt ut. Inte för att jag är pryd, utanför att det inte passar in i den värld Håkansson skrivit fram.
Mitt största problem med boken är tyvärr hur ramberättelsen inte håller. Den lämnar stora hål i min läsning på ett ohärligt sätt. Jag hade förväntningar på ett välkomponerat buddhistbaserat helveteshål, men får aldrig något tydligare än att något hemskt verkar ha brakat lös av att ett kinesiskt barn dödat en fjäril (någonslags filosofisk ”fjärilens vingslag”-referens antar jag). Enstaka leviterande småleende munkar är senare i boken det enda jag läser in som återknyter till Tibet. Det är synd, för idéen är så bra.
”Fjärilen från Tibet” är ostabil, men ändå klart läsvärd om du också gillar skildringar av skräck, äckel och svensk vardag, om du också behöver något rejält för att ruska om dig.
May 30, 2017
Min åsikt om svensk skönlitteratur i allmänhet är ganska simpel. Deckare och bara deckare, då detta är ett land som totalt saknar allt vad god smak heter. Det finns dock, självklart, undantag. Anders Fager och Andreas Roman har i alla fall producerat bra grejer och jag har goda minnen av Sam J. Lundwalls (förmodligen enda svensken som nominerats till Nebula-priset) "Inga Hjältar Här". Fokuset för denna recension är en bok jag länge varit nyfiken på. Den gjorde mig inte besviken, om än att den inte var perfekt. Vad Håkansson har lyckats åstadkomma är ungefär som om H.P Lovecraft och den CLive Barker som gjorde Hellraiser och skrev Books of Blood hade samarbetat på en Braindead helt utan humor. Och på det stora hela är det en oerhört lyckad slutprodukt. När man ser omslaget och läser baksidan förväntar man sig förmodligen inte mer än en orgie i våld och skräckel. Man får förrvisso detta men också flera tillfällen av subtil skräck som mer hintar åt något hemskt än, som i resten av boken, gnider det i ansiktet på dig. Trots att den kallas för roman skulle jag nog kalla det mer för en löst sammanhängande novellsamling. Fyra längre sektioner och flera mindre, nästan som prosadikter, delar. Min favorit är nog fortfarande första delen och flera av de mindre bitarna. Den totala våldsorgien i slutet (annars är sista delen i mitt tycke den svagaste då tempot skruvas ned alldeles för mycket) är precis på gränsen till att det blir lyteskomik ala Braindead men lyckas, trots allt. När till och med verkligheten börjar rämna så måste jag ändå kapitulera.
Det finns även en filosofisk ådra gömd under allt slafs. Håkansson undviker fällan med att bara skrika att helvetet kommer om och om igen trots att ordet används ofta. Trots att de flesta förmodligen tänker på ordets Abrahamitiska kommer jag snarare att tänka på buddhism (karma nämns i början). Även dagens samhälle får sig en rejäl känga. Håkansson känner för människor, speciellt de utfrysta, och det märks.
Språket är bitvis riktigt bra och man kan nästan känna energin flöda genom fingrarna när man ser hur Håkansson tar sats och bara kör på med adjektiv och/eller manglat kött. Om man, som jag, ändå inte kan låta bli att på ett plan fascineras av fiktivt våld (och det är en essä jag tänker skriva en annan gång)och dess efterdyningar, är det godis. Dock blir det ibland för mycket och man måste fnissa lite (underarmslånga spjutkukar, nån?). Men ofta vet Håkansson vart gränsen går och håller sig precis, precis på rätt sida. I mitt tycke är det ändå i det subtilare grejerna som boken är starkast. Nattbussen och hintarna om dödspatruller i Stockholm i första novellen var fantastisk.
I korthet - en riktigt bra bok som tjänar oerhört mycket på kontraster mellan slafsigt, rått våld och fasor som det endast hintas åt och ett bra språk, trots vissa skavanker (spjutkukar och anusögon är inte ord jag njuter av att läsa oavsett sammanhang). Rekommenderas starkt om du gillar slafsigt, makabert underhållningsvåld som ändå har en gnutta allvar i sig.
May 27, 2021
En av de äckligaste böcker jag någonsin har läst/lyssnat på. Dock måste jag ge den beröm för att den har följt med mig enda sen jag läste den, för 12 år sedan.
Läste den för en skoluppgift i 9:an (fick själv välja bok) och jag vet inte om jag hade läst genom den om utan den anledningen. Jag kanske var för ung för att förstå de filosofiska bitarna i boken jag vet bara att den här boken fick min mage att vända på sig flera gånger om.
Läste den för en skoluppgift i 9:an (fick själv välja bok) och jag vet inte om jag hade läst genom den om utan den anledningen. Jag kanske var för ung för att förstå de filosofiska bitarna i boken jag vet bara att den här boken fick min mage att vända på sig flera gånger om.
Displaying 1 - 5 of 5 reviews