Jag har bestämt mig för att, i efterhand, skriva ner det jag anser vara extra intressant på de sidor jag har markerat med flikar. Varför? För att visa en bok jag älskade lite extra kärlek; för att återaktivera mitt minne och återuppleva boken på nytt; för att, i någon mån, göra bokens enorma innehåll rättvisa. Hade bara plats att skriva ner den första hälften av flikarna.
Jag började ganska sent in i boken att fästa lappar; den första är på s. 125:
Goethe menar att det finaste en människa kan sätta sig till är den kommunala sammanslagningen av mänskliga krafter. Att uppgå i någonting. Men, fortsätter han, människan måste kultivera sig själv först, samtidigt som hon hela tiden försöker skaffa sig insikt i vad som konstituerar mänskligheten som helhet. Eckermann knyter an detta till Wilhem Meister där det står att en människa endast förtjänar respekt till den utsträckningen hon vet hur man uppskattar andra. Eckermann tänker samtidigt på att de befinner sig i specialiseringens tidsålder: hur ska man då finna det man ska specialisera sig på?
Dialogen mynnar ut i att man ska försöka balansera bredd med specialisering.
s.130:
“People are always talking about “orginality”, but what does that mean? From the moment we are born, the world begins to influence us, and that continues right up to the end. And anyway, what can any of us call our own, except our energy, our strength and our force of will? If i could list everything i owe to great predecessors and contemporaries, there would not be much left.”
s.143:
Goethe menar att det finns ett överskott på litterär talang i Tyskland. Människor vågar inte uppmuntra de talangfulla unga, eftersom det finns så många; det hade endast skapat en produkt utan användningen, särskilt som det finns så mycket annat nyttigt arbete att uträtta. Men, poängterar Goethe, om det fanns någon som tornade upp sig högt över de andra, då skulle situationen vara annorlunda - för världen kan endast serveras de exceptionella.
s. 157:
Eckermann och Goethe läser tidningen. Pjäserna som sätts upp i Berlin, noterar de, är lika dåliga som dem i Weimar. Med hjälp av engelska, franska och spanska pjäser hade det gått att sätta ihop en repertoar, duglig nog att innehålla en bra pjäs varje kväll, enligt Goethe.
“But where is the appetite in our nation to see good plays all the time? Times were very different when Aeschylus, Sophocles, and Euripides were writing; the life of the mind was valued then, and people wanted only the greatest and the best. But in our paltry age, where is the appetite for the best? And where are the organs to appreciate it anyway?”
Citatet fick mig att tänka på det grekiska uttrycket agon.
s.178
“If a man has just enough freedom to live a healthy life and carry on his trade, then he has sufficient - and that much anyone can easily have. Then again, all of us are only free subject to certain conditions that we have to fulfil. The bourgeois is as free as the aristocrat, as long as he stays within the limits that God assigned to him by virtue of the social class he was born into. The aristocrat is as free as the prince; as long as he observes the modicum of ceremonial required ar court, he may feel himself the princes equal. What makes us free is not our refusal to acknowledge anything higher than ourselves, but the very fact that we do respect something higher than ourselves. For by respecting it we lift ourselves up to it, and show by our acknowledgement of it that we too bear something higher within us, and are worthy to be placed on the same level.”
s. 185
I samband med namngivningen av en novell med en oberäknelig handling, där huvudkaraktärerna bland annat är en tiger och en prinsessa.
“You know what? We will just call it “Novelle”; for what else is a novella if not an unheard-of event that has occurred? That is the proper meaning of the term, and a lot of what goes by that name in Germany is not a novella at all, but just a short story, or whatever else you want to call it.”
s.188-189
Goethe pratar om kinesisk litteratur och berömmer den för hur många gamla och moraliskt berömvärda berättelser den innehar. Han fortsätter med att prata om poesi. Den poetiska förmågan är, enligt Goethe, något som manifesterar sig överallt och något som finns inom alla. Den enda skillnaden, i förmågan hos människor, är att vissa är bättre på den än andra och rider, så att säga, vågen lite längre. Den naturliga slutsatsen efter detta är att ingen poet borda ha så höga tankar om sig själv, enligt Goethe. Därefter går Goethe in på nationallitteratur: den är under upplösning och det är allas uppgift att påskynda övergången till världslitteraturen. Dock ska man vara försiktig, då man gått över till världslitteraturen, med att haka upp sig på en enskild nations litteratur; att försöka framhålla det ena eller det andra som det ultimata idealet är dumt och lönlöst. Efter att Goethe sagt detta motsäger han sig själv med att påpeka att om man söker ett ultimat ideal ska man alla gånger gå tillbaka till de gamla grekerna. Det är i antikens litteratur som man, var gång, finner de förnämsta, mänskliga kvaliteterna representerade. Allt annat (förutom de gamla grekerna) är endast en produkt av sin tid, och från dem ska man bara låna det bra man kan finna, enligt Goethe.
s.190
Poeterna måste både gå längre, och samtidigt konstruera något bättre, än historikerna. Shakespear gick så långt att till och med hans romare blev engelsmän, men det är ok! Annars hade han inte blivit förstådd av sin samtid. I alla Sofokles karaktärer finns en skärva av hans upphöjda karaktär och sinne. Grekernas styrka var att de var mer intresserade av poetens syn på det förgågna än verklig, historisk exakhet, enligt Goethe.
s.202
Goethe pratar om islam. Han finner det intressant att unga muslimer blir lärda att ingenting kan ske dem, som inte redan bestämdes för länge sedan av en allseende gudomlighet. Detta synsätt utrustar de unga väl inför livet. Goethe fortsätter med att påpeka att han inte kan säga om själva doktrinen är sann eller falsk, hjälpsam eller skadlig, men i allas inre existerar en liknande tro, även om man inte blivit lärd det. Ett exempel, från Goethe, är soldaten. Hur hade han vågat om han inte gick in i strid med tron att endast den kulan som bär hans namn kan såra honom?
s. 204
Kant är, enligt Goethe, samtidens största filosof. Han har influerat dig med (Eckermann), även fast du inte läst honom, säger Goethe. Och nu är du inte i behov av att läsa honom, för det han hade att ge är redan ditt. Detta säger Goethe som bevis på Kants inflytande över hela den tyskspråkiga kulturen. Även om man inte läst honom har man ändå passivt sugit upp hans filosofi genom dem han har influerat.
s. 212
Om apor:
“We talked about how ugly these beasts are, and agreed that the more they resemble humans, the more unpleasant they are”
Uncanny valley?
s.216
“There is a lot of talk about aristocracy and democracy, but the matter is very simple, really. In our youth, when we own nothing, or attach no value to steady ownership, we are democrats. But if, in the course of a long life, we come into property, we not only want it to be secure, we also want our children and grandchildren to carry on enjoying it in peace. Which is why we are all, whitout exception, aristocrats in our old age, whatever we may have thought in our youth. Leo writes very perceptively on this point.”
s.221
Goethe klagar på samtida poeter som skriver cyniskt, som om hela världen endast skulle vara en stor sjukstuga. Enligt honom tävlar dessa samtida med varandra om vem som kan göra de andra mest nedstämda. Goethe menar att det är att missbruka poesin, som har getts människan för att kompensera för livets vedermödor, och som är ett verktyg för att göra oss tillfreds med världen.
s.232
Goethe börjar med att lovtala Schiller. Inget störde honom. Han var fri i tanken och kunde uttrycka sig ohämmat, oavsett situation. Vi andra, fortsätter Goethe, kan inte uttrycka de stora sakerna som ligger latent i vår natur, eftersom vi hela tiden störs av människorna och föremålen i vår omgivning. En gyllen tesked stör oss för att den inte är gjord av silver. Tusen små överväganden kommer i vår väg. “We are the slaves of the objects around us, and appear insignificant or important, depending on whether they stunt us or give us space to expand freely”.
s.235
Goethe jämför Walter Scott med en sångare som kan sjunga alla toner väl. De flesta författare klarar endast att bemästra några. Det är en produkt av Scotts stora kunskap om den riktiga världen, hans naturliga talang och hans många intressen.
Goethe påpekar att poängen med att läsa en bok inte är att fästa sig vid en viss karaktär, utan att uppskatta bokens totalitet. Att analysera och älska helheten.
s.237
Om Adam och Eva. Naturen är alltid överflödig, enligt Goethe. Därför är det otroligt att tänka sig att Adam och Eva var de enda människorna Gud satte på jorden. Visst stämmer det kanske att det är judarnas förfäder, men det behöver inte betyda att alla etniciteter härstammar från dem. Människorna som skrev ned bibeln tänkte i första hand på sitt släktled. Goethe visar prov på en sorts förståelse för arv.
Han avslutar med: “...we differ in all kinds of ways from the true descendents of Adam, and that they are way ahead of us, especially where money is concerned.” Stereotypisering.
s.245
För vem är de stora konstnärerna? Enligt Eckermann är dem inte till gagn för populaset, utan en utvald skara människor, sysselsatta med liknande företag. En kontemplativ sort. Mer specifikt: de som vill leva till fullo, de som söker hjärtats njutningar och lidanden i konsten. De unga som önskar lära sig uttrycka sig. Kritiker, konstnärer och vetenskapsmän är Goethes verk för, eftersom de demonstrerar metoden man måste använda sig av för att kunna närma sig naturen, så att den ger upp sina hemligheter.
I dessa grubblerier var Eckermann försatt i under en gemensam middag med Goethe och andra. Eckermann var så distraherad att han tabbar sig vid tilltal. Bordsgästerna retar Eckermann. Goethe kommer till undsättning: “Leave poor Eckermann alone, he’s always distracted, except when he’s at the theatre.”
Goethe ger honom druvor efteråt. Eckermann plockar dem från hans hand och reflekterar över hur nära de båda är varandra. Nästan med en servil munterhet.
s.248
“One has to be something in order to do something.”
Dante framstår som stor för oss, men han hade århundranden av civilisation bakom sig. Huset Rothschild är rikt, men det har tagit mer än en livstid att hopsamla en sådan förmögenhet. Samtida konstnärer i Tyskland vet inget om detta. De vill imitera naturen, men de står under naturen. En konstnär måste först kultivera sig själv för att nå storhet, så att han sedan, precis som de gamla grekerna, kan upphöja verklighetens nedrigare delar till sitt eget sinnes nivå och förverkliga det som i naturfenomenen kvarblivit som en underliggande, outförd avsikt, motarbetad av inre svaghet eller yttre hinder.
s.255
Är endast det moraliska kultiverande? Enligt Goethe, nej. Man måste se upp så att man inte endast ser till det som är rent och moraliskt för kulturell inspiration. “Byron’s boldness audacity and splendour: surely we can learn from these?”, “Whatever is great, once we are aware of it, serves to cultivare the mind.”
s.256
Religion och filosofi borde inte beblandas. De båda står stadigt på egna ben och behöver inte styrkas av den andre. Enligt Goethe borde människan tro på evigt liv, men det är inte rätt av filosofen att försöka bevisa det. För Goethe kommer tron på evigt liv från idén om aktivitet; för om man fortsätter arbeta outröttligt till livets slut, då är naturen skyldig själen en ny form av liv.
s.261
Matematikern Lagranges karaktär var “good” därför var han “great”, enligt Goethe. “When a good man is blessed with talent, he is always a moral force for good in the world, whether as an artist, natural scientist, poet or whatever.”
s.262
“Whatever is great or wise, exists in the minority.” Det har funnits ministrat som har utfört sina intriger med både folket och kungen emot sig, ensam. “... reason will always be the sole preserve of a few outstandig individuals.”
s.263
Man behöver pengar för att tillskansa sig erfarenhet. “Every bon mot I utter costs me a purseful of money…”
Talang är inte tillräckligt för att lyckas, enligt Goethe. Man måste leva bland de stora och de duktiga och ha möjlighet att se korten hos tidens ledande spelare, så att man sedan själv kan ingå i ronden; vinna eller försvinna.
Utan naturvetenskapen hade jag inte lärt känna människor som de faktiskt är. Ingen annan disciplin lär dig så mycket om sinnenas och intellektets opålitlighet, eller om individers karaktärsbrister. Andra fält är inte fixerade. Men naturen vill inte bli hunsad; hon är alltid sann, uppriktig, rigorös. Misstagen är alltid människans. Hon ger sig endast till känna för någon som är kompetent, äkta och ren.
s.266
Det finns två uppgifter kvar för den tyska filosfin, enligt Goethe. Kant skrev the Critique of Pure Reason. Nu behöver vi en eminent man som skriver kritiken av sinnena och av den mänskliga förståelsen, så att cirkeln sluts. Efter det kan vi inte önska mer av den tyska filosofin.
s.275
Denna är riktigt klockren, en klassiker!
Goethe finner ett papper där han liknar arkitektur vid “frozen music”. “And there’s something in that, you know; the state of mind produced by architecture is similar to the effect of music.”
s.276
Goethe menar att ens vänner kan vara en plåga, eftersom de ofta inte håller med ens beslut: han tar upp Humboldt, som motsätter sig att Dorothea försvarar sig själv, som exempel.
Genom livet kommer du upptäcka, mer och mer att få människor är kapabla att uppskatta det som av nöden måste vara, i stället endast för det som passar dem, säger han.
s.277
Goethe presenterar ett nytt sätt att indela det romantiska och det klassicistiska: det förra är sjukt och det senare sunt. Moderna tillblivelser är, enligt Goethe, inte romantiska för att de är nya, utan för att de är nedsmittade, sjuka och svaga. Och det gamla är inte klassiskt för att det är gammalt utan för att det är starkt, fräscht, sunt och glädjande.
s.287
Rytmen i ett poetiskt verk kan inte analyseras. “The rythm, said Goethe, flows unconsciously from the poetic state of mind. If we stopped to think about it when writing a poem, we would go mad and produce noting of any value.”
De antika tyskarna introducerade oss till idén om personlig frihet, vilket var ett definerande drag hos det folket. Reformatinen härstammar från denna källa. Av samma anledning den tyska litterauren, vilket ses i det eviga begäret efter orginalitet: varje författare tror att han behöver slå till ensam, akademikerna också, då de sliter ut sig själva i sitt eget lilla hörn. Fransmännen och Engelsmännen är mer konforma, både i hur de klär sig och uppför sig. De är rädda för att sticka ut, det är inte tyskarna. De följer sitt eget huvud, där de odlat en egen idé om personlig frihet. Källan, enligt Goethe, till mycket som är utmärkt men också mycket som är absurt.