Jump to ratings and reviews
Rate this book

Sulle scogliere di marmo

Rate this book
Sotto il cielo terso della Marina vive un popolo che ha fatto tesoro della storia ed è arrivato a un felice equilibrio di organizzazione politica e sociale. Ma ai confini di questa contrada serena si addensano nuvole cupe e sinistre. Annunciato da incerti messaggeri, il pericolo si insinua gradualmente, si fa reale e violento: i popoli barbari dei boschi circostanti riversano la loro volontà di potenza sull'armoniosa comunità, fomentano il disordine, minacciano il lavoro dell'uomo.

116 pages, Paperback

First published January 1, 1939

180 people are currently reading
5183 people want to read

About the author

Ernst Jünger

251 books904 followers
Ernst Jünger was a decorated German soldier and author who became famous for his World War I memoir Storm of Steel. The son of a successful businessman and chemist, Jünger rebelled against an affluent upbringing and sought adventure in the Wandervogel, before running away to briefly serve in the French Foreign Legion, an illegal act. Because he escaped prosecution in Germany due to his father's efforts, Junger was able to enlist on the outbreak of war. A fearless leader who admired bravery above all else, he enthusiastically participated in actions in which his units were sometimes virtually annihilated. During an ill-fated German offensive in 1918 Junger's WW1 career ended with the last and most serious of his many woundings, and he was awarded the Pour le Mérite, a rare decoration for one of his rank.

Junger served in World War II as captain in the German Army. Assigned to an administrative position in Paris, he socialized with prominent artists of the day such as Picasso and Jean Cocteau. His early time in France is described in his diary Gärten und Straßen (1942, Gardens and Streets). He was also in charge of executing younger German soldiers who had deserted. In his book Un Allemand à Paris , the writer Gerhard Heller states that he had been interested in learning how a person reacts to death under such circumstances and had a morbid fascination for the subject.

Jünger appears on the fringes of the Stauffenberg bomb plot to assassinate Adolf Hitler (July 20, 1944). He was clearly an inspiration to anti-Nazi conservatives in the German Army, and while in Paris he was close to the old, mostly Prussian, officers who carried out the assassination attempt against Hitler. He was only peripherally involved in the events however, and in the aftermath suffered only dismissal from the army in the summer of 1944, rather than execution.

In the aftermath of WW2 he was treated with some suspicion as a closet Nazi. By the latter stages of the Cold War his unorthodox writings about the impact of materialism in modern society were widely seen as conservative rather than radical nationalist, and his philosophical works came to be highly regarded in mainstream German circles. Junger ended his extremely long life as a honoured establishment figure, although critics continued to charge him with the glorification of war as a transcending experience.

Ratings & Reviews

What do you think?
Rate this book

Friends & Following

Create a free account to discover what your friends think of this book!

Community Reviews

5 stars
759 (29%)
4 stars
904 (34%)
3 stars
651 (25%)
2 stars
213 (8%)
1 star
74 (2%)
Displaying 1 - 30 of 280 reviews
Profile Image for Vit Babenco.
1,782 reviews5,778 followers
September 21, 2023
On the Marble Cliffs is an allegory of the times when evils overpowers good…
Happiness, joy and peace are all around so life is a real idyll… Man exits in a harmony with nature and cosmos…
…day in, day out, we lived in great seclusion in our Rue-Herb Retreat. This hermitage stood on the edge of the Marble Cliffs, in the middle of one of those islands of rock one sees protruding from the vineyards here and there. The garden was cultivated in narrow beds won from the rock, and along the loose rock walls that edged these beds sprouted an abundance of the wild plants that flourish in fertile vineyard earth. And thus early in the spring blue pearl clusters of the grape hyacinth bloomed and in the fall we delighted in the winter cherries, their fruits gleaming like red lanterns. But in all seasons the house and garden were bordered by silvery green rue bushes, from which a muddled, swirling scent rose when the sun was high.

Then the Head Forester comes to power and everything starts changing to the worse… Order and serenity begin to deteriorate… There’s no joy anymore… Marauding and violence prosper…
The Head Forester had no affection for farmsteads or poets’ haunts either, nor for any place of calm reflection. The best his territory had to offer was a breed of rude knaves who lived only for tracking and hunting, all of them, father to son, entirely devoted to the old man. These were his master huntsmen, whereas the subordinate hunters we saw at the Marina came from strange villages the old man supported deep within his forest.

Dwellers of the hermitage on the marble cliffs are looking for comfort in science, nature, books and explorations…
Another thought weighed on us as well, one familiar to all those engaged in the work of the mind. We had devoted many a year to our plant studies, sparing no effort or lamp oil. We had also gladly sacrificed our inheritance to it. Now the first ripe fruits were falling into our laps. For here were the letters, manuscripts, commonplace books, and herbaria, the war and travel diaries, and especially our materials on language – many thousands of fragments assembled like small stones in a mosaic now far advanced.

In the times of evil it is useless to hide in the ivory tower.
Profile Image for Manybooks.
3,813 reviews101 followers
November 6, 2019
Although I have read Ernst Jünger's Auf den Marmorklipeen (On the Marble Cliffs in its English translation, which I have not read) but twice (once at or rather for university and just recently in order to actually post this here review), I can and do certainly understand and appreciate how and why both the author and especially this very novella continue to be both controversial and open to a multitude of different and even contradictory analyses and interpretations. Not all that easy a perusal at best, my first, my university reading of Auf den Marmorklippen was actually rather a strange and at times majorly and annoyingly frustrating experience, as my professor (this was for an undergraduate German literature course at Mount Allison University in the fall of 1988) actually assigned the novel to me alone, as he wanted Auf den Marmorklippen read and presented in and to the class but claimed that the novella was beyond both the German language ability and literary comprehension of the other enrolled students. That Auf den Marmorklippen might also be somewhat beyond my own scope and ability at the time did not really seem to cross my professor's mind, for while reading Jünger's classic was indeed interesting and yes even much rewarding, it was also often if not even continuously difficult, especially since my professor also expected me to do a detailed oral presentation, one that summarised not only the main plot, but also how the white marble cliffs of the title, how the Marmorklippen, were to be seen and approached, what their symbolic capital might be, as well as whether Jünger's Auf den Marmorklippen could be seen as a novel of so-called inner emigration, innere Emigration (a controversial definition at best, used to designate some German authors who did not go, and sometimes could not go into exile during the Third Reich, but while still often being able to publish, were supposedly always against the Nazis not only in their thoughts but also in a hidden but intentional manner with and in their still in Germany proper publishable and published fiction, poetry etc.)

Now Ernst Jünger's Auf den Marmorklippen (which was first published in 1939) is basically in many ways a novella that feels and reads as realistic, but at the same time does not actually describe bona fide reality, does not present and feature an actual and legitimate geographical area and location, but is more a fantastical and dystopian slice of horrible and tragic upheaval and the resulting ruin and destruction of an erstwhile serene and peaceful agricultural society (through the machinations of the charismatic, outwardly jovial but inherently nasty and evil, dreaded head forester, the Oberförster, and his acolytes, his army of uncritical, goose stepping trained and obedient thugs). The narrator of Auf den Marmorklippen (the peace loving botanist Minor) lives with his similarly minded brother Otho on top of the marble cliffs (thus visibly removed from society, and as such both he and his brother actually function more as observers, as dispassionate analysers, as scientists who take note, who record the disintegration and chaos which are the result of the head forester's actions and behaviours, with the marble cliffs of the title in my opinion signifying removal and a sense of otherworldliness and the fact that both Minor and Otho, while indeed becoming increasingly aware of the machinations of the head forester and the danger he poses, are also only willing to acknowledge this and lament this but not really willing to in any way actively resist and fight against the ever increasing threats posed and developing).

And while Auf den Marmorklippen has over the years repeatedly been interpreted as representing, as being both a parable of National Socialism and Stalinist Communism, I personally tend to regard it as being neither, but rather as a warning against ANY type of dictatorship (be it left wing or right wing) and the unfortunate tendency of mankind, of humans in general to often easily and even quickly fall for, to mindlessly support and follow a charismatic leader (a so-called Führer type) who promises to make a given country, a given area etc. supposedly great and important again, who promises the world and more (this was the case with Adolf Hitler, this was the case with Joseph Stalin and today, sadly and dangerously, frighteningly, it is also ever increasingly and obviously to those with eyes to see, the case with Donald Trump, as history really does seem to be repeating itself in a frightening loop of Fascism, of extremism).

Surprisingly enough, and considering its rather staunch and in my opinion pretty well overt anti-dictatorship stance, both Ernst Jünger and his Auf den Marmorklippen, while the novella was indeed much criticised in Nazi Germany, neither was it ever actively censored/banned nor was the author himself ever seemingly threatened with arrest or worse, perhaps due to the fact that as a very much and intensely Conservative and right-wing individual and author (both politically and economically) Jünger was able to benefit from his reputation. However, personally and in my opinion, it is likely more the fact that Auf den Marmorklippen is rather a difficult and in most ways quite massively convoluted and involved work of fiction and even more importantly, that there is also never really any active resistance against the oppressors, against the head forester and his acolytes, his thugs portrayed or cheered, suggested, which was able to save Auf den Marmorklippen from the pyre of burned and burning books, namely that the narrator and his family, that in fact the majority of the characters featured and described face the evil and destruction emanating from the head forester and encompassing them placidly, resignedly, and thus with a sense of sad acceptance, and that due to this factoid and truth, Auf den Marmorklippen was for the authorities, for individuals like Hitler, Göring, Goebbels et al not as yet a tome to be banned (because the novella was likely both too difficult and densely aesthetic for the authorities to even remotely understand it as being subversive and critical, and that above all, not actively preaching resistance and taking up arms against oppression had made Auf den Marmorklippen palatable enough and not to be considered for official censoring). For other authors just as right wing and sometimes even more right wing than Ernst Jünger, who also did not go into exile, indeed had their works banned (burned) and faced the wrath of the Nazis, the Gestapo (including torture and imprisonment in concentration camps) simply for being a bit more proactive with and in their condemnation of the former (Ernst Wiechert being a good example of this, a generally right of center author who was nevertheless against National Socialism right from the start and ended up in Buchenwald for for daring to openly speak out against the regime).

And thus, while I do much appreciate both Ernst Jünger as an author and Auf den Marmorklippen as a document that demonstrates, presents and shows the inherent dangers of mass political movements, and the often violent and destructive results these movements can engender (especially if turning dictatorial) and while I also on a very much personal level, massively understand how and why the pacifistic narrator and his family would choose to approach the threat of and from the Oberförster with both placidity and a striving to conserve one's values even in the face of possible and even probably annihilation, I also (and this is the logical and realistic part and yes, also the angry part of my soul, my being talking) am more than a bit furious at the narrator and his naiveness (for sometimes, pacifism, acceptance and stoicism just do not work, and really, how the head forester, how the Oberförster is approached in Auf den Marmomklippen and by extension, how Ernst Jünger himself seems to consider and approach dictatorships, destruction and violence truly and uncomfortably remind me both politically ands sociologically, philosophically of Neville Chamberlain's appeasement policies towards Hitler and Nazi Germany). And no, I do NOT consider either Ernst Jünger or his Auf den Marmorklippen as being in any way pro Nazi, but I do much consider the novella as being an at best rather lukewarm response to the horrors of the Third Reich and at worst as an account that (inadvertently perhaps) kind of enables National Socialism (and other dictatorships) by not promoting, cheering and demanding an active resistance. Two and a half stars!
Profile Image for Bilal Y..
106 reviews91 followers
September 12, 2021
Ulus Baker'in Mermer Yalıyar yayınlandıktan sonra Virgül dergisinin Şubat-98 sayısında yayınlanan, Mermer Yalıyar dahil Ernst Jünger okumalarına kılavuzluk edecek yazısı. Kader o ki, bu yazının yayınlandığı ayda Ernst Jünger de 103 yaşında hayata gözlerini yumar:

"Metafiziği altetmek, demişti Heidegger, imkânsız! O, basit bir felsefi eğitim yöntemi değildir. Sanki birilerinin fikrini, kanaatini reddediyormuş gibi onu silip atamazsınız. Nietzsche'nin "hakikat sorunu" konusunda vurguladığı gibi, Dünya'nın Batısında yaşayan bir insan türü "metafizik" olmadan değil düşünmek, yaşayamaz bile. Bilginin "bir şeyleri bilmesi" modern metafizik varlıkbiliminin temelini atan Descartes'tan beri, Batı düşüncesinde neredeyse Varlığın tanımının ta kendisi haline geldi. Tanım ise kesinliktir. Freud, Heidegger ile paralel okunması gereken bir pasajında çağımızın çağrısını dışavurmuştu: Bana hakikati değil, kesinliği ver. Nereden geliyor bu garip emniyet tutkusu, güvenli kesinliğe bunca yakarış? Heidegger aşağıdaki satırları yazarken, bir anlamda onun felsefi damarlarından biri olan Ernst Jünger'in erken dönem eskatolojisinden pek uzakta değildir: "Varlık ilk hakikatinde olurken, istem olarak Varlık kırılmalı, dünya mahvolup gitmeye bırakılmalı, insanlar yalnızca emekleriyle başbaşa bırakılmalı. Ancak böyle bir çıkış sonunda Köken'in aniden bir yerlere oturması uzun bir zaman sürecek şekilde mümkün olacak... İşte bu olay daha şimdiden gerçekleşti. Bu olayın sonuçları dünya tarihinin bu yüzyılda başından geçen olaylardan başkası değildir." Bahsedilen "sonuçlar"ın Ernst Jünger'in doğumevi, yani Birinci ve İkinci Dünya Savaşları olduğu besbelli. Onu Heidegger'den ayıran tek belirti, iki savaş arasının adamı olmaktan çok, savaşın kendisinin adamı olmasıdır. Birinci savaşın romantik gazisi; ikinci savaşın kaçağı... Ve iki savaş arasında, tıpkı Heidegger gibi, bilim ve teknolojilere dair yazıp durması da türdeş kılmıyor Jünger'in eserini -ne Heidegger'le ne de kendisiyle. Sonuç olarak 1895'te orta sınıf bir kimyacının evinde başlayıp 102 yıl savaşlarla ve barışlarla, umutsuz-umutlu çıkış ve gerileyişlerle geçen bir yaşamdan bahsediyoruz. Jünger'in "dönemeçleri" (Kehre) kuşkusuz Heidegger'inkinden daha fazla sayıda ve daha belirgin: Orta sınıf evde baba otoritesi (ileride Thomas Mann'ın üslubundan sürekli şikayet edecektir), artı baskıcı katolik okulları, ikili bir kaçış istemini kaçınılmaz kılacaktır: Aşırı okumalar yoluyla kaçış ve "dışarıya", "başka bir yaşama" doğru. Birincisi yazar Jünger'i, ikincisi asker Jünger'i yaratacaktır. Aslında anti-semitizmden başka pek bir özelliği olmayan Wandervogel (Yitik Kuşlar) gençlik grubuna "belirsizce" katılışı hem aydınlık değildir hem de onu kesmez. Fransız Yabancı Lejyonuna yazılarak Afrika'ya gider, Kilimanjaro yollarında kaybolunca, ailesi tarafından Alman Dışişleri marifetiyle geri getirtilir. Neyse ki, Birinci Dünya Savaşı patlak verir de genç adam "burjuva" dünyasından bir kez daha uzaklaşmak fırsatını bulur -cephede çeşitli birliklere kumanda eder, defalarca yaralanır, savaşın sonunda Alman Ordusunun en yüksek Liyakat Nişanıyla onurlandırılır.

Savaşın Jünger'in hayatında bir dönüm noktası olduğunu söylemek yetmez. İki savaş arasında yazdığı ilk eserlerin temaları, bir taraftan Jungkonservative (Genç-Muhafazakar) sağcı ideolojilere bağlanıyorsa, öte yandan derinden derine bir "savaş uygarlığının" portresini çizerler. Üstelik, yakın dostu, Die Totale Staat'ın (Topyekün Devlet) kuramcısı Carl Schmitt'ten bile daha derin bir eleştiriyi "burjuva romantizmi"nin dünyasına karşı yöneltecektir: Bu son savaş ülkeler arasında geçmedi -biri geçmekte olan, ikincisi gelmekte olan iki çağ ve iki yaşam tarz�� arasında geçti. 19. yüzyıl burjuva ferahlığının, geleceğe yönelik orta sınıf düşleminin dünyası, bütün hatlarıyla ve kurumlarıyla geleceğin bu saldırısı altında tuzla buz olmaya gidiyorlar. Ve kazananı kaybedeni olmayacak bu savaşta geleceğin saldırısı global bir endüstriyel toplumdan gelmektedir -Der Arbeiter'da (İşçi) vurgulandığı gibi, barış zamanı emek örgütlenmesi, ağır demir-çelik ve metalurji endüstrilerinin gerektirdiği gibi, ordudaki askeri örgütlenmenin tıpkısı olmaya doğru gitmiyor mu? İşçi=asker eşitliği işte bu "gelecek dünya"dır. Anlıyoruz ki Nazilerle ilk flört yıllarındaki Jünger, henüz "ütopyasız"dır ve bu ateş, çelik, kan dünyasını belli belirsiz bir nihilizmle onaylamış görünmektedir. Yine de Max Weber gibi liberallerle, Sombart gibi "tutucu-devrimci" iktisatçıların özellikle Alman kulaklara hoş gelen bir çözümlemesi söz konusudur yalnızca: Ağır endüstriyel kurumlaşma otoriter devleti, hafif endüstriyel stratejiler ise Batılı, liberal ve demokratik devleti sırtlarında taşırlar. Diyebiliriz ki "faşist" Jünger, liberal öncülerinden daha samimidir bu formül konusunda: Madem böyle bir gelecek kaçınılmaz bir surette yeryüzünü egemenliği altına alacaktır, o zaman her düzeyde onunla anlaşmaya çabalamak gerekir: Makine bireyi saracak ise, birey de makinayla bütünleşecek ve ülkelerin çelik ve asfalt damarlarından akacaktır. Bu düşüncelerin eş-titreşime girdiği bir felsefe vardır: Spengler ile Stato totalitario öğretmeni Giovanni Gentile... Bir de siyasal grup vardır -sonradan Hitlercilere ters düşecek Ernst Niekisch'in "milliyetçi Bolşevikleri"... Kısaca söylemek gerekirse, Jünger'in de hatırı sayılır katkılarda bulunduğu kafa karışıklığı had safhadadır.

Yine de Jünger'in kafa karışıklığı, Nazilerin yükseldiği dönem boyunca farklı türden, kendine özgüdür: Erken gençlik yıllarında başlattığı innere Emigration (içeriden göç), onu politik eylem alanına gönül ferahlığıyla dalma konusunda rahatsız etmeyi sürdürür. Çok geçmeden, onun iki ana formülünün, şu Neue Topografie (Yeni Topoğrafya) ile Die Totale Mobilmachung'un (Topyekün Seferberlik) üzerine atlayan Naziler ile örtük bir bozuşma sürecine girecektir. Formül oldukça politik ve tuhaftır: Her şey tamam da Goering gibi bir adamın Reichswehr'in başında işi nedir? Sorunun daha derin çatlaklardan kaynaklandığı zamanla belli olur. Jünger, Hitler savaşı çıkarana dek Nazilerden gizli uzaklaşmasını sürdürür. Savaş yılları bir nevi sürgündür -Fransa ile Almanya sınırında Kirchorst'da çakılır kalır. 1944 yılında ise, oğullarından ikisini de kaybeder -birini cephede, ötekini kendisinin de desteklediği anlaşılan Hitler suikastı sonucu, kurşuna dizilmiş olarak... Alman ordusu, Nazilerle süregiden iktidar mücadelesi içinde eski harb gazisine kol kanat germiştir.

Ama savaş yılları bir kez daha Kehre'ye yol açar -artık çağdaş Alman edebiyatının en güçlü yazarı sahneye girmekte, büyük dönüşüm yepyeni bir "topoğrafya" üzerinde tamamlanmaktadır -Auf Der Marmorklippen (Mermer Yalıyar) kitabı 1939'da, herhalde büyük bir cesaret gösterisi olarak yayımlandığında artık ikinci bir Jünger ile karşı karşıyayız. İki kardeş, Akdeniz'de bir kayalık yalıda, sakin bir köye çekilirler. Tehditkar Ormanlı'nın saldırısı yaklaşmakta, kasabanın kenarlarını sarmakta, iç huzuru mahvetmektedir. Ve iki kardeş inanılmaz bir şey yaparlar: Başka bir sakin köye çekilirler! Kaçış çizgisinin böyle bir formülü hem eşsiz hem de tuhaftır. Formülleri en yalın halleriyle tesbit edilmeksizin Ernst Jünger okumak, biraz edebi-şiirsel hazdan öteye eserin gerçek anlamda kavranmasına götürmeyecektir. İçeriden göçün formülü şudur: Saldırı başgösterdiğinde bir adım geriye kaçacaksın...

Benzeri bir formül, o dönemin jurnallerinde de başgösterir -savaş ve yıkım en çılgın dehşetiyle devam etmekte iken "sükunet"! Bu sükunet ise asla teslimiyet değildir: Her şey bittikten sonra savaşa sarfedilen onca ömrün ardında, alaycı, geride kalacak olan bazı şeylerle, doğayla, yollarla, tarlalarla çok gizli bir suçortaklığı vardır. İkinci bir formül ilkini tamamlamaya gelir: Nihilizm her türlü düşünceye oranla daha şanslıdır. Dünyanın akışının muazzam sürati, en hareketsiz parçacığı, bir tohum tanesini bile mutlak bir güce eriştirir. Artık en yumuşak en serttir...

Böylece Ernst Jünger'in eserinde bazı formüllerin işbaşında olduklarını, yazınsal uzamın içinde çoğu zaman apansız ama son derece büyük bir keskinlikle sivrilmekte olduklarını söylemiş oluyoruz, Die Glasernen Bienen (Sırça Arılar) tedirginlik verici ölçüde "neşeli" birkaç formül sunmaktadır -özellikle etik ve ahlak konularında. Her zamanki gibi bir savaş gazisidir ve harb yıllarında ince beceriler gerektiren top mermisi sanayiinde istihdam edilmiş, savaş sonrasının "doğal" ortamında iş bulamamaktadır... Çeşitli işler arasında sözgelimi sigortacılığı deneyecektir. Savaş sonrası için en "olanaksız" iş! Hangi kapıyı çalsan eksik kol ve bacaklar... Nihayet Hearst benzeri ütopyacı bir zenginin malikâne-fabrikasında üst düzey sekreterlik gibi bir iş bulur -hafiften kaçık patronu dev metal endüstrilerinin korkunçluğundan uzakta, çok küçük robotçuklar yapımına tüm sermayesini vakfetmiştir: Cam arılar. Ve tıpkı Jünger gibi koleksiyon meraklısıdır: Savaş araçları, yitik organ parçaları ve savaş hekimliği malzemeleri -"kopartılmış kulakların, organların vahşi sergisi şok etmişti beni", diyor Jünger. Eski savaşların imgeleri arasında (ne İlyada'da ne de başka bir yerde) savaş kol bacak kaybetmelerle, sakatlıklarla ilgilenmez. Ancak hilkat garibesi devlere ya da demonlara yakıştırılır sakatlıklar: Tantalos, Prokrustes... Oysa günümüzden şu manzaraya bakın hele: Utangaç ve övüngen, ikiyüzlü savaş hekimliğinin hemen sarılıverdiği "neşter ahlakına" bakın. Ya da tren istasyonlarında toplanan sakat dilenciler ordusuna. Ve işte eserin ana formülü: Sakatlıkların kazalardan kaynaklandığını düşünmek "optik" bir yanılgıdan başka bir şey değildir... Dünya ve tarih henüz rüşeym halindeyken sakatlanmış bir ırk olduğumuzdan gelmektedir bunca kaza başımıza... Böyle bir "optik yanılgı" teması hem poetik hem de derinden felsefi-politik mesajlar taşımaktadır: Jünger gibi I. Dünya Savaşı'nda yaralanan ve ömür boyu bir yatağın yalnızlığına terkedilen Fransız şair Joe Bousquet'nin Stoacı formülüyle buluşması şaşırtıcı değildir -"yaralarım benden önce vardı, ben onları bedenimde taşımak için doğmuşum..."

İlerlemenin, "kayıp" ve "eksiklik" üzerine kurulmuş bir uygarlığın vazgeçemediği bir efsane olması kolayca anlaşılabiliyor. Muhafazakar Jünger artık bazı tedbirler önermek zorunda hisseder kendini -Kant'ın "ahlak doktrini"ne uygun yaşamaya çalışmak ne mene bir hayat getirir? Biraz ana-baba terbiyesi daha önemli değil mi? Böylece, devler dünyasına yönelen erken Jünger'in aksine, savaş sonrasının Jünger'i ısrarla "küçük şeylere", ufak ayrıntılara, minimalizme yönelecektir. Adorno'nun Minima Moralia'sında olduğu gibi, "efendiler kültü"nün, çağdaş tiranlıkların derin bir sosyal eleştirisidir bu.

Ernst Jünger'in Kehre'sinin mutlak olduğunu asla düşünmemek gerekir. Önce onaylayarak ortaya attığı temalar (sanayi-savaş, geçmiş-gelecek, nihilizm) geç dönem eserlerinde bir kez daha ortaya atılırlar: Bu kez derin ve minimal bir toplumsal eleştirinin yeğinliğiyle. Yazınsal saydamlık ve minimal etkilerin edebi kudreti bu eserin formüllerini gölgelememektedir. Ernst Jünger'in eseri bize şunu söyler: Dünya, Tarih ve Hayat, büyük harflerle başlasalar da hep küçük şeylerin gücüyle ayakta dururlar."

Virgül 4 , Ocak 1998, s. 42-43
Profile Image for Jan-Maat.
1,684 reviews2,490 followers
Read
April 22, 2019
Political fable written by an extreme right-winger and published in 1939. The story deals with two brothers, based on Juenger and his brother who come into opposition to the evil Chief Ranger whose forces have come to dominate the dark forests above the civilised and settled lands.

It is an atmospheric book, perhaps almost painterly in its evocation of landscape, and in the implication of landscape as identity. There's a solid portrayal of the military ethos as fraternal, a aesthetic Spartans trouble themselves with how to deal with the power based in those dark forests.

As a reader I can't say I found the ending satisfying, though one might view it as realistic from the point of view of 1939. But the psychology of the landscape struck me. The tender hearted had best avoid it on account of the fighting dogs and decapitations.
Profile Image for Leonard Gaya.
Author 1 book1,172 followers
May 22, 2020
J’ai lu ce livre pour la première fois alors que j’étais lycéen. L’exemplaire que je possède garde les traces de cette époque : des traits au crayon dans les marges, sans doute dictés par un enseignant, de cuyo nombre no quiero acordarme. Peu de souvenirs spécifiques de cette lecture imposée, sinon quelques vagues images d’un paysage face à la mer et de possibles références à la Seconde Guerre Mondiale.

La relecture du roman de Ernst Jünger, presque trente ans plus tard, est une sorte de redécouverte. L’intrigue est assez rachitique, les personnages, plats. Certains y ont vu une évocation de l’hitlérisme ou du stalinisme et des conflits sanglants qui, en 1939, étaient sur le point d’éclater — en France, en particulier, on y a vu une métaphore de la résistance à l’occupation nazie. Ce que j’y vois aujourd’hui, c’est essentiellement une fable pastorale, au sujet de quelques hommes, vivant reclus dans leur ermitage, au milieu d’un vaste paysage de vignobles, plus ou moins imaginaire et d’une beauté saisissante, qui, peu à peu voient leur monde menacé par des chasseurs et équarrisseurs barbares, terrés au fond de forêts voisines, évoquant les contes russes de Baba Yaga. S’il s’agit là d’une allégorie politique, son sens précis est indécidable.

Pour moi cependant, ce qui est le plus frappant, c’est la charge suggestive, que l’auteur place à chaque phrase, à chaque mot. Le style poétique, ornemental, de son écriture, parfois proche de celui des haïkus, rend par moments, il est vrai, la lecture de ce roman un peu oppressante (raison suffisante, sans doute, pour que cet ouvrage ait été inclus dans un programme scolaire français !). Ceci induit, pour moi lecteur, une concentration, une certaine lenteur dans la progression : chaque élément descriptif, animaux et plantes le plus souvent, nécessite d’être révélé, infusé, pour déployer ses images, comme dans une rêverie picturale.

Il existe une parenté assez nette entre ce roman de Jünger et Le Désert des Tartares de Bruzzati ou Le Rivage des Syrtes de Gracq.
Profile Image for Argos.
1,259 reviews490 followers
September 13, 2021
Uzun zamandır bu kadar güzel bir “anlatıcı” okumamıştım. Kitabın felsefi ağırlığı hemen anlaşılıyor, bu konu beni aşar ancak Bilal ustamızın yorumunu mutlaka okuyun ( https://www.goodreads.com/user/show/4... ).

Yazarın kişiliğinden, dünya görüşünden, mesleğinden tamamen bağımsız olarak edebi bir cevher içine girildiğini söyleyebilirim. Bir insanın botanik bilgisi olsa da bu bilginin anlatılması ancak bu kadar güzel olabilir.

Okuduğum kitaptan aktarma yapmasını hiç sevmem, ancak bunu yazmaktan alıkoyamadım kendimi: “Kendisine olan saygısını yitirmişti;insanlar arasındaki her türlü kötülük böyle başlar” (s 130)
Mutlaka okunmalı.
Profile Image for Markus.
661 reviews104 followers
June 20, 2023
Auf den Marmorklippen
Ernst Jünger (1895-1998)

This novel, the literary masterpiece of Ernst Jünger, is set in an imaginary southern landscape named Marina and at a time that can be compared to the 30-year war in Germany, as readers of “Wallenstein” might recognize.

After many years on the war front, the narrator and his brother Otho retire to a mountain retreat where they plan to spend their time in meditation and botanical research.

From an initial painting of life in paradise, the story slowly reveals ongoing civil unrest organized by a ruthless leader called the Oberförster. The brothers are members of a secret society called the Mauritanians and receive information about the subversive aims of these bands of robbers and murderers.

The two heroes are finally drawn into participating in the fight to help save the population.
The scenes leading to these conflicts are pictures of horrific cruelties and give the author
an opportunity to show his exceptional talent for creative writing.

Critics have interpreted the work as the authors forbearing warning of the imminent second world war. Written in 1939 it had been criticised by the Nazi Party but was not forbidden.

Auf den Marmorklippen (mein Resümee auf Deutsch)

"Auf den Marmorklippen" ist ein Roman von Ernst Jünger, einem deutschen Schriftsteller, der von 1895 bis 1998 lebte. Dieses literarische Meisterwerk spielt in einer fiktiven südlichen Landschaft namens Marina und erinnert an den Dreißigjährigen Krieg in Deutschland, wie Leser von Friedrich Schillers Stück "Wallenstein" erkennen können.
Die Geschichte dreht sich um den Erzähler und seinen Bruder Otho, die nach vielen Jahren an der Kriegsfront in einen Berg-Rückzugsort gehen, wo sie ihre Zeit der Meditation und botanischen Forschung widmen möchten. Anfangs erscheint ihre Umgebung idyllisch und erinnert an das Paradies. Doch im Verlauf der Erzählung enthüllt sich allmählich anhaltende innere Unruhe, die von einem skrupellosen Anführer namens Oberförster orchestriert wird. Die Brüder sind Mitglieder einer Geheimgesellschaft namens Mauritanier und erhalten Informationen über die subversiven Absichten dieser Räuber- und Mörderbanden.
Letztendlich werden die beiden Helden in den Kampf hineingezogen, um die Bevölkerung vor Unterdrückung zu retten. Die Ereignisse, die zu diesen Konflikten führen, werden in Szenen grausamer Grausamkeiten dargestellt, die dem Autor die Möglichkeit geben, sein außergewöhnliches Talent für kreatives Schreiben zu zeigen.
Kritiker haben "Auf den Marmorklippen" als Ernst Jüngers vorausschauende Warnung vor dem bevorstehenden Zweiten Weltkrieg interpretiert. Der Roman, der 1939 geschrieben wurde, stieß auf Kritik von der Nazi-Partei, wurde jedoch nicht offiziell verboten.
Profile Image for Hakan.
829 reviews632 followers
October 20, 2019
Kaç zamandır okumayı istediğim kitaplardandı. Farklı, karanlık bir eser. Bir orta çağ masalını andırıyor adeta, masallıkla pek bir ilgisi olmasa da... Esas itibarıyla bir siyasi alegori. Deniz kenarında, bir uçurumun yamacında (kitabın adı da buradan geliyor) huzur içine yaşayan küçük bir topluluğa ormandaki karanlık güçlerin adım adım yaklaşması hikaye ediliyor. Ama ne yaklaşma... Ürpertici şiddet sahneleri var. Doğa tasvirleri de kitabın öne çıkan özelliklerinden.

Pekala bir faşizme direniş alegorisi olarak da görülebilecek kitabın 1939’da İkinci Dünya savaşının hemen başlarında Almanya’da yayımlanmış olması, ayrıca - önsözde değinildiğine göre - önde gelen Nazi liderler Göring ve Himmler’in favori kitaplarından olması da ilginç. Jünger’in, en azından bir dönem, milliyetçi ve otoriter düşünceye yakın olarak bilinmesi, her iki dünya savaşında da cephede aktif görev yapmış olması belki bunda bir rol oynamıştır. Yine de gizemli bir çelişki bu durum.

Son bir not; ben yeni Kırmızı Kedi baskısından (çok hoş bir baskı) okudum, GR’de ise sadece Can baskısı görünüyor. Ama çevirmen (Ersel Kayaoğlu) aynı, çeviri de iyi.
Profile Image for Andrew.
130 reviews29 followers
December 12, 2011
I give this book four stars, but with hesitation. I was leaning towards three, but I found the horticultural descriptions and environmental phenomenology mesmerizing. The writing is a very ornamental prose (should I thank the translator?), which is enjoyable, though eventually tedious after 100 pages. This aside, I found the subject matter of the book somewhat troublesome. The jacket says that Jünger first had the book published in Germany in 1939. This puzzles me, because I thought that he had been banned from publishing in the 1930s after refusing to work for the Nazis. This book is supposed to illustrate Jünger's dissatisfaction with the Nazis. But then again, Jünger eventually worked as a cultural attaché in Paris during the war. In the introduction George Steiner points out a question posed by the book that we can also say is posed by Jünger's life: was he simply to comfortable, bored, or absorbed in upper-class distractions to be bothered to work against the encroaching evil, was he actually willing to work with it as long as it didn't interfere with his life directly, or was he actually a conscientious objecter, but knew he was too weak to resist? The book suggest all three, but I would maybe replace the last factor with something that ties Jünger even closer to the Nazis: he had a fabulous dream of a perfect, unattainable world.

The book involves two brothers who live on beautiful estate with sensuous gardens and plants, and spend most of their time enjoying fine food and wine, fine conversation, and esoteric botany work. They watch the world souring around them, the work of the crude Chief Ranger, who would like to return the world to a state of rustic barbarism. The protagonist criticizes the world the Ranger brings, but also glorifies a certain, more honorable rustic life, as personified in the noble warrior Belovar. In a troubling scene that perhaps encapsulates the dilemma, the camps of the Chief Ranger and Belovar go to battle. They engage in a massive hound fight, in which our protagonists notes that although Belovar's dogs are better fighters, being pure-breads, the Ranger's dogs are greater in number. Throughout the book I was confounded by the mixed metaphors of the various peoples and places Jünger describes. Mixing fantastical and real geography, the author seems to describe a real geopolitical unfolding. Is it the unfolding of the Nazis over Europe? Or, perhaps, of Stalin's Russia. At times the two seems to blend together. Are the pure-breads of Belovar the German aristocracy (or the volk they imagine) who would like to see a purified Germany without the crude Hitler? Is the Chief Ranger Hitler, Stalin, or perhaps both, insofar as they both embody lower classes usurping the proper rulers and perverting the cosmopolitan and intellectual world of the effete pure-born.

No doubt, these concerns mar the legacy of Jünger. Still, this book is a fascinating read when placed in the context of the period.
Profile Image for Eric Byrd.
622 reviews1,162 followers
May 25, 2025
Gracq’s The Opposing Shore and Balcony in the Forest made me fall in love with this kind of fiction - the “garrison fable,” say, or the “outpost parable,” in which a protagonist placed in hermetic conditions, either by military orders (Gracq) or by a need for studious, monkish retirement from war (this book), awaits a reckoning or an annihilation gathering at the edges of their little world. Atmospheres mixed of exhilaration, torpor, dread, and serenity. (I suppose I should make my way to The Tartar Steppe and Waiting for the Barbarians.)

Jünger’s narrator and his brother leave their dragoon regiment, put away their swords and seclude themselves in botany and the metaphysics they find there, while remaining sharply aware of the decadence of their city-state and its vulnerability to the sinister Oberförster. One night in Eceabat, Gallipoli, years ago, I had a dream about a decorated officer of a lost war who, embittered, spurns his caste, renounces war and retreats into philology, only to be drawn, at middle age, into a war of independence or nationalist rebellion his old comrades have started against the doddering, decadent empire they once served and now blame for the previous defeat. He’s first an advisor, then a behind-the-scenes logistician, then, in a crisis, the leader of the final, victorious campaign. I remember he insisted on wearing a civilian overcoat and never wore a hat. Joseph Brodsky in his 40s bears the closest physical resemblance to this figment. Technology set the dream in the 1890s (Lebels and Lee-Enfields, but no automobiles) and its landscapes were Sicilian and Libyan. Writing it down, he seems a blend of parts of Odysseus, Grant, Ataturk, and what I then knew of Jünger’s interwar years, though at the time I mostly ascribed the dream to the previous day’s tour of the peninsula (which the Turkish government keeps undeveloped, as a solemn memorial preserve), inspecting abandoned coastal batteries and browsing the many cemeteries. The guide said that brush fires detonate the old ordinance still sleeping in the valleys.
Profile Image for Bakunin.
309 reviews279 followers
October 5, 2024
Probably Jünger's best work of fiction and a very strange one at that. Reads like a fable. A dreamlike atmosphere pervades the novel and Jünger is undoubtebly a master of capturing certain feeling tone. The language is very ornate yet in a very exact way as if the author is sharing with us his own acute sense of perception. This perception is also filled with philosophical undertones and one can note the influences of both Spengler as well as Nietzsche on the author.

The plot centers around two brothers who live a quiet life after having participated in a war. They are great botanists and are working scientifically to understand something more about nature. This overall understanding is hinted at but never arrived at. They drink win, enjoy life and study. At the same time the world which they inhabit is jeapordized by the rise of one man's will to power and the story follows the consequences of this on the whole environment. Many have drawn parallells to the Third Reich although I think Jünger is more interested in deciphering perennial truths. How should man handle the rise of the shift in perspective from openness to an ideologically framed worldview? Many parallells can be drawn to today's world and the extreme polarization which is happening. The world of the botanist on the other hand is marked by peaceful co-existence between peoples.

I first tried to read it in German but because of the plethora of rare words found it too difficult and therefore switched to this version. Recommended to those interested in reading a novel which skilfully manages to balance dramatic intrigue with philosophical reflection.
Profile Image for Dax.
336 reviews196 followers
April 11, 2023
This strange little novel is intensely thematic. That in itself is a strange description for a book, but it's the only way I can think to summarize my experience with it. I found the first half calm and observant. Almost as though Junger was plainly symbolizing the situation of 1939 and his complex relationship with the far right. But the final half of the book seems to spiral out of control as the destruction we know is coming finally arrives. The scenes are hypnotic. The narrator falls into a trance as he observes these scenes, and Junger conveys that sense to the reader. It's quite impressive.
This part gave me Jean Giono vibes.

Intriguing, confusing, beautiful, allegorical, anti-allegorical. There are so many aspects of this complicated little book. It is a book that could be read and studied ad-infinitum, and even then you might not get your head around it. I enjoyed it. Junger was talented. I will read it again, but until I can understand it a little better, I will just call it good. High three stars. I look forward to seeing what other readers take away from this experience.
Profile Image for Sarah ~.
1,055 reviews1,038 followers
July 29, 2025
On the Marble Cliffs - Ernst Jünger




"بعض الناس كانت أيديهم ملطخة وبعضهم كانت أيديهم نظيفة، لكن يونغر لم تكن لديه يدان."

أحب كيفَ تصف هذه الكلمات التي وردت في مقدمة هذه النوفيلا الكاتب إرنست يونغر تمامًا وحياته الطويلة.
إرنست يونغر(1895 - 1998)، كاتب وروائي وفيلسوف وعسكري ألماني، وأحد أكثر الشخصيات تعقيدًا وتناقضًا في الأدب الألماني في القرن العشرين.


هذه نوفيلا ذكر في تقديمها أنها تحذير من وصول الفاشية؛ نشرت النوفيلا في 1939م ... تمامًا قبل الحرب العالمية الثانية.

قصة مجتمع زراعي صغير ومسالم وتدهوره وخرابه، كانَ عالمًا من الرخاء والرفاه .. عالم من الجمال والتناغم، من الشعر والفن والطبيعة ..
لكن تتغير الأحوال، تتآكل القيم وتضيع التقاليد ويخسر المجتمع قوته، وهناك طاغية؛ طاغية لا يبالي بالفن والجمال والطبيعة، ينتهز الفرصة ويستولي على كل شيء يتبعه كثيرون ويحكم بالحديد والنار وتتغير الأحوال وتتحول وينتشر القتل والتعذيب والتنكيل، وتسوء شيئًا فشيئًا حتى تغدو لا تحتمل..

في أزمنة كهذه أتذكر هذه المقولة:
"لا ينتصر الشر إلَّا حينَ يقف الأخيار مكتوفي الأيدي."

نوفيلا مليئة بالرمزيات وغرائبية وفلسفية ومخيفة . تحتاج حتمًا لإعادة قراءتها عدّة مرات للاستمتاع بجمال سردها وترجمتها ولاستيعاب المكتوب أكثر ..
Profile Image for Pia G..
437 reviews145 followers
October 22, 2024
bu aralar daha önce okuduklarımı tekrar okuyorum, mermer yalıyar da onlardan biri..

kitabın merkezinde yer alan anlatıcı, isimsiz bir filozof. büyük bir medeniyetin çöküşünü izliyor ve mermerden yapılmış yalıyara sığınıyor. bu yalıyar, kitabın birçok farklı katmanını temsil etmiş: insanın kaosa karşı güven arayışını, uygarlığın çöküşü karşısında bireyin çaresizliğini ve bir anlam bulma çabasını. jünger bize bu dramatik hikâyeyle aslında bir içsel hesaplaşmayı ve insanın içinde bulunduğu derin yabancılaşmayı gözler önüne seriyor. anlatılan olaylar bize direkt bir çözüm sunmuyor, aksine bizi düşünmeye itiyor. anlatıcı, medeniyetin kaos ve savaşa sürüklendiği bir dünyada, insanın ruhunu ve varoluşunu kurtarma mücadelesini sembolik bir dille anlatıyor bize. buradaki 'mermer' hem dayanıklılığı hem de soğukluğu simgeleyip yalıyar ise insanoğlunun kaosun kenarındaki varoluşunu temsil ediyor.

tekrar tekrar okuyup üzerine çokça düşünmeyi hak ediyor.
Profile Image for Gavin Armour.
612 reviews127 followers
August 23, 2025
In gewissem Sinne kann man Ernst Jünger als Glücksfall für jene bezeichnen, die sich der „Neuen Rechten“ zuordnen. Denn dieser urdeutsche Schriftsteller mit einem ausgeprägten frankophilen Zug, dieser einstige Krieger und in sich selbst zurückgezogene Philosoph bietet mit seinem oftmals als Teil seines Hauptwerks betrachteten Roman AUF DEN MARMORKLIPPEN (1939) eine astreine Apologie für all jene, die der Meinung sein wollen, rechts und rechtskonservativ lägen haarscharf beieinander, die aber um alles in der Welt die größtmögliche Abgrenzung zum Nationalsozialismus suchen. Jünger scheint früh geahnt zu haben, dass mit den Nazis kein Staat zu machen sein würde und wohl ahnte er auch, dass, wer sich nicht rechtzeitig abgrenzt, später in Mithaftung genommen werden könnte. Zumindest beschleicht Leser*innen dieses ebenso komplizierten wie unterkomplexen Romans das Gefühl, es könne so gewesen sein.

In einer altbackenen, allerdings immerzu tiefere Einblicke behauptenden, raunenden Sprache, einer Sprache, die sich gewollt altertümlich gibt, aber zumeist doch eher aufgesetzt wirkt, erzählt Jünger eine Parabel davon, wie der Krieg und die Zerstörung in das Leben, im umgreifenden Sinne aber in die althergebrachte, die gültige Ordnung einbrechen. Der Ich-Erzähler und sein Bruder Otho leben in einem Fantasieland, der Großen Marina, an die im Norden die Campagna grenzt. Die Brüder führen ein zurückgezogenes Leben, in welchem sie sich dem Studium der Pflanzenwelt hingeben. Halb wissenschaftlich, halb poetologisch suchen sie die Natur zu durchdringen. Der Erzähler berichtet distanziert von der Schönheit der Welt, von der Natur, die ihn umgibt, von den Sitten der Bauern und der Imker, von Festen und Weinlesen und dem Gang der Dinge. Nahezu protoidyllisch scheint diese auf den Marmorklippen gelegene Welt. Bedroht wird sie jedoch durch den „Oberförster“, der in den Wäldern haust und mit dem ihm unterstehenden „Waldgelichter“ nach und nach die geltenden Sitten und Bräuche angreift und zersetzt. Ein Dschungel soll entstehen, wo bisher freie Sicht herrschte.

Der Erzähler berichtet immer wieder und immer distanziert bleibend von seinen einstigen Beteiligungen an verschiedenen Feldzügen mit den „Mauretaniern“, die wohl gemeinsame Sache mit dem „Oberförster“ machten. So durchweht immer ein Hauch von Schuld, von Grundschuld, diese Erzählung. Die Schuld von einem, der es besser hätte wissen müssen und es doch nicht besser getan hat. Aber auch von einem, der diese Schuld, wenn man es denn so nennen will, zu tragen bereit ist. Mit dem Hirtenführer Belovar und mit dem Ordensbruder Pater Lampos, der ihnen ein geistig-spiritueller Führer zu sein scheint, beratschlagen die Brüder, wie man der Gefahr begegnen solle, gemeinsam versuchen sie Widerstandsstrategien zu entwickeln. Bei einem Erkundungsgang in die Wälder entdecken sie schließlich einen scheinbar verwunschenen Ort im Wald, die Rodung Köppelsbleek, wo Gegner des „Oberförsters“ offenbar systematisch gefoltert und ermordet werden.

Es erstaunt, dass Jünger in einem Text, den er bereits im Jahr 1938/39 verfasst hat, derart eindeutige Anspielungen auf die Vorgänge in den Konzentrationslagern der Nazis eingebaut hat. Zumindest muss er in Ansätzen gewusst, zumindest aber geahnt oder einfach nur antizipiert haben, was dort vor sich ging, bzw. was dort vor sich gehen könnte, bedenkt man, dass die industrielle Vernichtung von Menschen in dem Maße, als welches es später begriffen werden sollte, erst 1940/41 beschlossen und in Gang gesetzt wurde. Allerdings evozieren die Beschreibungen, die Jünger von diesem Schreckensort liefert, auch Erinnerungen an das Lager jenes Leiters einer Station am Oberlauf des Kongo, Kurtz, in Joseph Conrads Jahrhunderttext HEART OF DARKNESS (1902). Auch jene Schilderung berichtet von den Schrecknissen des Machtmissbrauchs, damals unter dem Eindruck des ausbeuterischen Kolonialismus und des damit verbundenen Rassismus. Und Conrad greift ebenfalls zu Beschreibungen, die an Höllenvisionen erinnern, um seinen Leser*innen die Schrecknisse zu vermitteln, die sein Erzähler dort erblicken muss. Ein Text, den Jünger gekannt haben dürfte.

Schließlich werden der Erzähler und sein Bruder von Sunmyra, dem Fürsten von Neuburgund, und Braquemart besucht. Letzterer gehört ebenfalls zu den Mauretaniern und plant einen Anschlag auf den „Oberförster“. Dies jedoch nicht aus Mitmenschlichkeit, sondern allein aus kühlen Machtüberlegungen. Sunmyra ist derjenige, den die Brüder als wahren Hüter der Ordnung betrachten – jener Ordnung, die sie als wesentlich betrachten. Und die, so der Erzähler explizit, immer schon durch die Adligen, die Aristokratie, die „Edlen“ eingerichtet, erhalten und gerettet wurde. Also eine höhere, eine bessere Ordnung, in der die Hierarchien eindeutig sind und ein jeder seinen Platz kennt und einnimmt. Eine Ordnung, der Jünger sich verschrieben hatte und die sich deutlich von der Herrschaft des demokratischen Plebs abhob; ebenso deutlich aber auch von der des nationalsozialistischen Mobs, welcher den Autor zwar für sich einzunehmen hoffte, dem dieser sich jedoch nicht zugehörig und auch nie verbunden fühlte. Das zumindest muss man ihm zugestehen. Dennoch offenbart Jünger hier eine für ihn durchaus typische, explizit anti-demokratische Haltung.

In dieser Episode wird einmal mehr Jüngers prophetischer Sinn deutlich, ist sie doch eine Vorwegnahme dessen, was dann durch den Grafen von Stauffenberg und seine zumeist der Aristokratie entstammenden Mitverschwörer am 20. Juli 1944 mit dem Bombenattentat auf Hitler in die Tat umzusetzen versucht wurde. Gleiches gilt für die später folgende Szene, wenn der Erzähler dem Fürsten und dessen Begleiter in die Wälder folgt, dort aber nur noch feststellen kann, dass sie bereits Opfer des „Oberförsters“ und dessen marodierender Truppen geworden sind. Auch hier antizipiert der Autor die Grausamkeit des Regimes, wenn man bedenkt, welch fürchterliches Ende Stauffenberg und viele seiner Verbündeten fanden. Im Roman bedeutet diese Entdeckung aber vor allem, dass der Angriff auf die Marina und die Marmorklippen begonnen hat, niemand scheint dem „Oberförster“ und seiner enormen Brutalität etwas entgegensetzen zu können. Der Erzähler und Otho fliehen schließlich nach Alta Plana, was für sie Leben und Freiheit bedeutet. Allerdings müssen sie zuerst einen Angriff auch auf ihr Haus gewärtigen, den der Sohn des Erzählers mit einer magischen Handlung abwenden kann. Dort hat Otho mit einer Lampe, die die „Kraft des Sonnenfeuers“ speichert, das „Herbarium“, die Sammlung von Pflanzen und Kräutern, der die Brüder ihr Leben gewidmet haben, in Brand gesteckt und dadurch das angehäufte Wissen in eine überzeitliche Welt des Geistes transzendiert und so der Vernichtung entwunden.

So ausführlich diese Beschreibung auch wirkt, so wenig ist dies ein erzählender Roman. Jünger nämlich nutzt seine schwurbelige Sprache auch, um diese Handlung gut zu verstecken. Selten haben die Leser*innen den Eindruck, es ginge hier um eine Erzählung, vielmehr verbreitet der Text eine poetische, fast meditative Atmosphäre, fast wähnt man sich in einer Rhapsodie, einem Langgedicht, das von Schönheit und Verzauberung, von Verwüstung, Vernichtung, von Magie und Transzendenz als Er-Rettung der Wirklichkeit als Über-Wirklichkeit erzählt; ein Gedicht, das seinem Publikum die Möglichkeit eröffnet, sich in einer ästhetischen Wagenburg einzurichten, einer Wagenburg, die aus Sprache, aus Poesie, aber auch aus Sentenzen gebildet wird.

Hier, so scheint Jünger seinen Leser*innen zuzuraunen, hier und nur hier, hinter diesen Mauern der Sprache, in der Abstraktion, die Sprache ja auch immer ist, hinter den Mauern oder auch in den Sphären des rein Geistigen, hinter Mauern, die sich – wie das Wissen der Brüder, durch die „Kraft des Sonnenfeuers“ eben nicht vernichtet, sondern in höhere Sphären des Wissens, ja der Erkenntnis aufgestiegen, eingegangen, in jenen aufgegangen – als Trutzburg gegen die Wirklichkeit selbst und vor allem gegen das historisch Verbürgte erweisen, nur hier lässt sich wirklicher Widerstand leisten. Widerstand der dadurch sich ergibt, dass der einzelne sich entzieht. Wie die Brüder schließlich fliehen, so kann das Individuum immer den Zeitläuften entfliehen, gleichsam entgleiten, und sich in höhere Weihen retten.

Dass dies ein Buch des Widerstands sei, wollte Jünger selbst nie bestätigen, wird aber von seiner Gemeinde nach wie vor so gedeutet. Sicherlich sind einige der Figuren deutlich als Verweise auf die Wirklichkeit zu lesen. Der „Oberförster“ mag eine Figur sein, die an Adolf Hitler angelehnt war, auch der passionierte Jäger Hermann Göring könnte darin anklingen. An einer Stelle wird der „Alte Pfeifenkopf“ erwähnt, eine Figur, die aus der Vergangenheit herübereicht in die Gegenwart des Romans. Hier vielleicht finden historische Figuren wie Bismarck oder der letzte Kaiser Wilhelm II. Niederschlag. Otho ist deutlich als Jüngers tatsächlicher Bruder Friedrich Georg, ebenfalls Dichter und Schriftsteller, erkennbar. Braquemart seinerseits kann für all jene Technokraten der Macht stehen, denen Jünger im Leben begegnet ist, jene, die zum Erhalt des Eigenen und auch der eigenen Klasse über Leichen zu gehen bereit sind und sich moralisch so oder so entlastet fühlen, da sie moralischen Einwänden gegenüber indifferent sind, wenn sie sie nicht gleich ignorieren. Dafür bürgt ihr Zynismus, mit dem sie der Welt begegnen.

Der Besuch des Fürsten Sunmyra wird in der Literaturwissenschaft auf den realen Besuch des erklärten Regimegegners Heinrich von Trott zu Solz bei Jünger in dessen Domizil am Bodensee zurückgeführt. Bei dieser Begegnung soll Jünger von Widerstandsplänen gegen Hitler erfahren haben. Adam von Trott zu Solz, Bruder des Besuchers, war wesentlich in die späteren Vorbereitungen involviert und wurde infolge des Attentats vom 20. Juli 1944 hingerichtet. Jünger selbst beschreibt diesen Besuch in einer Nachbemerkung aus dem Jahr 1972 und erklärt ihn zum Vorbild für die entsprechende Episode im Roman. Allerdings werden aufmerksame Leser*innen stutzig, ist der Roman doch schließlich 1939 erschienen, was ausgesprochen früh für einen ausgereiften Plan gegen das Regime und den Diktator selbst zumindest aus den von Jünger dafür angeführten Kreisen gewesen sein dürfte.

Jüngers ureigene Reaktion auf das Regime – dem er immerhin im Range eines Hauptmanns der Wehrmacht diente – war die innere Emigration, die trotzige Verachtung, die (er)duldende Distanz. Er sah sich als Soldat, der seinem Vaterland diente, hielt aber Abstand zu den Machthabern, wollte sich von diesen nicht vereinnahmen lassen und benahm sich, während er in Paris Dienst tat, nach verschiedenen Angaben ihm Nahestehender wie ein „Dandy“, was diese Distanz sicherlich unterstreichen und hervorheben sollte. Der Roman erschien gegen den Willen von Goebbels, der Jüngers IN STAHLGEWITTERN (1920/22) – was Wunder – verehrte, dem Schriftsteller aber attestierte, später reine „Literatur, Tinte“ geworden zu sein, habe er doch seine Kraft verloren. Goebbels mag aber auch das Subversiv-Widerständige eines Texts wie AUF DEN MARMORKLIPPEN erkannt haben. Und ihm mag die Flucht ins Magische, in eine außerweltliche, überweltliche Welt, die Jünger hier antrat, vielleicht als solche erschienen sein, ebenso aber wird er gewusst haben, dass, wer dies las, durchaus verstehen könnte. Und dass ein solches Verstehen kein dem Regime zuträgliches wäre.

Doch würde Widerstand durch geistige Errettung, durch die Flucht ins Transzendentale in einer der Wirklichkeit nachempfundenen Welt, in einer der Realität entsprechenden oder ihr gar entnommenen Erzählung überhaupt funktioniert haben? Oder konnte dies nur gelingen, indem sich der Erzähler in eine Welt zurückzieht, die „auf den Marmorklippen“ liegt? Eine Welt, die sich historischer Zuordnung entzieht und stattdessen zeitlos und überräumlich nur im Mythischen selbst existieren kann?

Seltsam mutet es an, diese knappen 140 Seiten aus der Distanz von Jahrzehnten zu lesen in dem Wissen darum, wie die Geschichte, also die historische Wirklichkeit, sich tatsächlich entwickelt hat. In der Kenntnis um das Ausmaß des wahren Grauens und des schließlich folgenden Zusammenbruchs aller zivilisatorischen Standards. Und auch in dem Wissen um andere Werke, die sich der historischen Wirklichkeit nur auf Umwegen genähert haben – und deren Autoren oftmals, wie Jünger, behaupteten, die historische Wirklichkeit nicht als Vorbild genommen zu haben, keine Parabeln, nichts Metaphorisches verfasst zu haben.

Solch ein Werk wäre bspw. DER HERR DER RINGE, welches in den Jahren 1954/55 erschien und das, liest man Jüngers Text aufmerksam, von den MARMORKLIPPEN beeinflusst gewesen sein könnte. Denn auch Jüngers schmaler Band ist im Kern eine Fantasy-Geschichte, auch wenn sowohl die Orte, die hier beschrieben werden, als auch die auftretenden Figuren, wie weiter oben geschehen, relativ einfach zu entschlüsseln und zuzuordnen sind. Wie Tolkien in seiner pseudo-mythologischen Erzählung – die sich allerdings einer sehr viel klareren Sprache bedient – führt eben auch Jünger seine Leser in einen anti-historischen Raum. Und auch wenn man die Jünger-Jünger damit verärgern wird, muss man konstatieren, dass auch der Romancier Ernst Jünger, wie sein englisches Pendant, sich und seine Erzählung viel zu ernst nimmt und dabei gelegentlich am Rande zur Lächerlichkeit entlangschrammt.

Denn so sehr diese Sprache der Verschleierung dienen mag, so drängt sie auf seltsame Weise doch zu einer Klarheit, die sie nicht erreicht. Fast obsessiv erliegt sie, erliegt ihr Autor immerzu einer Beschreibungswut, treibt ihn scheinbar eine Erklärungsnot, will er seinem Publikum seine Gedankenwelt geradezu aufdrängen. Und kommt sich dabei allzu häufig selbst in die Quere. Denn überdeutlich müht Jünger sich, zugleich mystisch, ein wenig verquast zu erscheinen, aus mythischen Regionen zu berichten, und doch sehr ernsthaft vom Leben und seinen Bedingungen zu erzählen. Und wirkt darin vor allem unglaublich um – vermeintliche? – Tiefe bemüht, darum, um jeden Preis ernstgenommen zu werden, als habe er der Welt, der er ja eigentlich entsagen will, Dringendes mitzuteilen. Auch das erinnert dann an Tolkien, der seine Berichte aus Mittelerde und der Konflikte, die dort walten, deren Schilderung ja angeblich so gar nicht von der Wirklichkeit eines eben zu Ende gegangenen Weltkriegs betroffen gewesen sein soll, auch wahnsinnig ernst genommen hat. Und die auch deshalb jeglichen Humors entbehren.

Das Geistige, die Ästhetik, die Kunst, die Poesie, die Sprache als Ort des Widerstands gegen Diktatur und Tyrannei, als Widerstand gegen die Raserei der Barbaren – das mag sympathisch erscheinen und auch einleuchten, bedenkt man die Grausamkeit des Nazi-Regimes. Dass man ihn eher nicht zu den wirklichen Widerständlern rechnen konnte, wusste Ernst Jünger wohl selbst am besten, was seinen Widerstand gegen die Behauptung, sein Roman sei ein Roman des Widerstands gewesen, erklären mag. Komplizierte Windungen und Wendungen, die dieser Gedankengang nimmt. Andere, deren Instrument des Widerstands ebenfalls die Sprache gewesen ist, haben dafür einen weitaus höheren, in vielen Fällen den höchsten, weil finalen Preis gezahlt. Gemessen an jenen ist Ernst Jünger mehr als billig davongekommen. Geradezu ungeschoren, um es etwas salopp zu sagen. Und damit schließt sich der Kreis: Die, die Jünger als Apologie nutzen, um das Konservative gegen das Rechtsextreme abzuschirmen, die sich selbst gar im Widerstand wähnen gegen eine angebliche Diktatur und ebenfalls den Weg ins Innere, in die Innerlichkeit suchen und meinen, er-dulden zu müssen, was die Wirklichkeit ihnen zumutet, sollten vielleicht noch einmal einen Abgleich anstellen zwischen der zeitgenössischen Gegenwart, die Ernst Jünger zu erdulden hatte und der doch im Vergleich eher mauen Wirklichkeit unserer momentanen Gegenwart.

Jüngers Text bleibt. Er bleibt vor allem ein literaturwissenschaftlich und historisch interessanter Text, der aber im Kern, gattungstechnisch, ein Fantasy-Roman ist - und als solcher nicht gut gealtert. Er erzählt uns etwas über eine bestimmte Haltung gegenüber dem Nazi-Regime, eine Haltung, die andere ebenfalls eingenommen haben, Autoren, die sich ebenfalls arrangiert hatten, wie bspw. Hans Fallada. Zur geistigen Ertüchtigung oder auch nur zur Unterhaltung mag Jüngers Text allerdings wirklich nur denen dienen, die sich in eine Zeit zurücksehnen, die sie womöglich nicht erleben mussten und die es so, wie sie es wünschten, wahrscheinlich nie gegeben hat.
Profile Image for Frau Becker.
221 reviews49 followers
March 15, 2025
Lange Zeit habe ich es abgelehnt, Jünger zu lesen, steht mir doch sein deutschnationaler Elitismus politisch-ideologisch so fern wie es nur möglich ist. Doch ständig hörte ich auch aus dem politisch entgegengesetzten Lager, dass angesichts seiner stilistischen Brillanz die Ignoranz Jüngers einer Bildungslücke gleichkäme. Nun denn, ist ja gut, jetzt hab‘ ich ihn ja gelesen. Mein Eindruck: Das ist objektiv betrachtet schon große Kunst, aber ich mag das nicht.
Vom Stil her ist das an Wortgewalt kaum zu überbieten, der rhythmische Satzbau gemahnte mich an antikisierende Versmaße. Die Sprache ist derart bildreich, dass ich mich in ein barockes Ölgemälde versetzt fühlte. Da sich der Inhalt fast ausschließlich auf die Erzählung äußerer Handlung beschränkt, werden diese Bilder zum Ausdruck der Subjektivität des Ich-Erzählers.
Das Setting ist eine fiktive, weder lokal noch zeitlich klar einzuordnende Welt, die an mediterrane Regionen erinnert und eine idyllisch-verklärte Spätantike oder Frühmittelalter (es gibt Christen und Klöster, aber auch pagane Kulte, die gleichberechtigt nebeneinanderstehen) darzustellen scheint, in der der Ich-Erzähler und sein Bruder anfangs eine friedliche Existenz als Gelehrte und Naturforscher im Einklang mit ihrer Umwelt führen. Diese Welt wird aufs Opulenteste geschildert, abgesehen davon passiert in den ersten zwei Dritteln des Romans wenig von Belang. Die titelgebenden „Marmorklippen“ erschienen mir als natürliche Variante der Elfenbeinturm-Metapher: Erhaben stehen die Figuren über den Dingen, ohne wirklichen Bezug zu den unschönen Realitäten. Doch häufen sich die Indizien für eine herannahende Bedrohung, die die Brüder zunächst nicht weiter tangieren. Sie geht aus vom „Oberförster“, weniger einer tatsächlichen Person als vielmehr der Personifikation totalitärer Herrschaft, dessen Motive sich allein auf Zerstörung der Idylle richten, der aber als Figur ansonsten kaum greifbar bleibt. Diese Bedrohungsmomente werden auch sprachlich so nahtlos in den Text eingebunden, dass gar nicht der Eindruck eines Disruption entsteht und sie dem unkonzentrierten Leser vielleicht sogar völlig entgehen. Sie bleiben beiläufig, bis der Ich-Erzähler sich doch entschließt, gegen den „Oberförster“ in den Krieg zu ziehen. In diesem letzten Drittel, in dem Jünger diesen Kampf schildert, ist er ganz in seinem Element; die Ästhetisierung des Krieges ist sein Ding:
„Die Flammen ragten wie goldene Palmen rauchlos in die unbewegte Luft, indes aus ihren Kronen ein Feuerregen fiel. Hoch über dem Funkenwirbel schwebten rot angestrahlte Taubenschwärme und Reiher, die aus dem Schilfe aufgestiegen waren, in die Nacht. Sie kreisten, bis ihr Gefieder sich in Flammen hüllte, dann sanken sie wie brennende Lampione in die Feuersbrunst hinab.“
Trotz seines geringen Umfangs zieht sich das erste Drittel des Romans sehr, es passiert nicht viel, Jünger konzentriert sich hier ganz auf das „World-Building“. Ob in der Ignoranz gegenüber der heranziehenden Bedrohung die Kritik des Romans liegt oder ob diese gerade verklärt wird, wird nach meinem Eindruck nicht vollständig klar. Das fulminante letzte Drittel führt mich dann allerdings doch in Versuchung, es vielleicht noch mit einem anderen Buch von Jünger zu versuchen.
Profile Image for Jay Koosman.
22 reviews
March 8, 2015
Simultaneously tedious and wonderful. It took me a long time to get through the book despite its short length; many passages I had to read a second time to fully grasp the meaning. Whether it was due to Jünger or the translator (Stuart Hood) I found the prose to be elegant but nevertheless difficult to decipher at times. It also seems like Jünger sometimes feels the need to include at least one trenchant insight on each page, e.g. "No house is built, no plan laid, of which decay is not the corner-stone, and what lives eternally in us does not lie in our works." This density makes for slow-going if you really want to digest it, but it's rewarding. Is it an allegory against National Socialism, or Stalin? According to the Wikipedia entry: 'Jünger himself refused the notion that the book was a statement of resistance, describing it rather as a "shoe that fits various feet".' It is certainly about the breakdown of tradition leading to the breakdown of order. Beyond that, it can certainly be interpreted many different ways.
Profile Image for Santi Ruiz.
74 reviews75 followers
March 16, 2023
update: wrote a full review at (https://regressstudies.substack.com/p...)


Not really sure of the words yet but this will be one of my favorite books of the year. A dream of an allegory, something like Lewis’s Till We Have Faces, with the same kind of radiant truer-than-true brilliance. Deeply Germanic.

NB: I read the new Tess Lewis translation, which felt like reading Ancient Greek but English.
Profile Image for /Fitbrah/.
222 reviews73 followers
September 5, 2021
This book is very different compared to "Storm of Steel" and his other non-fiction work.

While Storm of Steel was blunt and exciting, here the prose is very smooth, scenic, symphonic almost. The landscape and scenery descriptions takes center stage for 60% of the story, with the narrator progressing the story very slowly. He constantly rambles on about all sorts of things that do not seem immediately important to the main plot.

But they definitely are. This side of Junger reminds me a lot Gene Wolfe. The story may be an allegory, but they scenery and the characters and the symbols that pop throughout the book are not. They call to mind eternal archetypes and they situate the events (and by extension the events that are the subject of the allegories) into the an eternal cosmology.
55 reviews1 follower
March 12, 2023
Much like Animal Farm and Lord of the Flies, this is one of the great metaphorical stories about politics in the 20th century. Unlike dystopias, like 1984 and Brave New World, this book is not even in theory about future development. It is written in the 1930's in the Third Reich, and it is mainly concerned with the totalitarian systems which at that point appeared to be already taking over the world. It is also more concerned with personal perspectives and responses than with the practical organization of a political system. Its main political role was probably as an inspiration for the conservative resistance against Hitler during World War II (e.g. in the Staufenberg plot). As so much of Jünger's work it is worth reading for the beauty of the language, as well as for his unique perspective on history and politics (although I have to add that I have only been reading this in a Swedish translation, not in the original German, but a Swedish translation is still closer to the original than I would imagine would be possible for an English translation).
---
Ernst Jünger gjorde sin debut som författare redan 1920 med krigsskildringen I stålstormen, och levde och verkade ända fram till 1998. Hans skrivande präglas genomgående av en distanserad hållning till det omgivande samhället, och en stor del av det kretsar kring mötet mellan krigarens hederskänsla och det moderna samhället. Ofta kan man ana hur detta bottnar i mötet mellan hans eget perspektiv på världen – format av det tidiga 1900-talet och Första Världskriget – och de senare tider som han mötte under ett århundrade präglat av snabba förändringar. I Glasbin handlar det om mötet mellan en officer med ett nu anakronistiskt hedersideal och efterkrigstidens masskultur (se tidigare essä i Tidningen Kulturen). I På Marmorklipporna från 1938 handlar det om mötet med den totalitära staten.

Denna roman, som utspelar sig i ett allegoriskt fantasilandskap, är en av de få tydligt antinazistiska romaner som publicerades i nazisternas Tredje Rike. Den lästes som en inspirationskälla inte minst av den tyska motståndsrörelsen. Samtidigt har romanen flera olika lager. Att nazistpartiet är en av måltavlorna och boken en inte särskilt förtäckt allegori över dess nedbrytande av civilisation och människovärde framgår tydligt - ibland närmast övertydligt - men också andra företeelser och problem i samtiden träffas av Jüngers berättelse. Det förefaller som att han försöker fånga och typologisera flera av 1900-talets centrala politiska och ideologiska motsättningar i allegorins form. Som så ofta hos Jünger är det dock inte ideologiernas samhällssyn som intresserar honom, utan hur man som människa etiskt och psykologiskt kan förhålla sig till dem.

Själva berättelsen har en form som närmast är att beskriva som en saga, eller i alla fall ett slags fantasy. Platsen och tiden är drömsk och något oklar. Jünger blandar historiska och påhittade namn på platser och länder. Krig utkämpas med svärd och enkla skjutvapen. Människor tycks tillbe både Jupiter och Kristus, såväl som äldre avgudabilder som man offrar till i vägskälen. Den hamnstad där en del av berättelsen utspelar sig tycks befinna sig i medelhavsklimat och omges av ett odlingslandskap där bönderna sedan urminnes tider har odlat vin och mestadels tycks ha levt i relativ fred. Redan från början finns här också Mauretanierna, ett rationalistiskt hemligt sällskap som tycks inspirerat av det kontinentala frimureriet, men också av futuristerna och den så kallade vetenskapliga marxismen. Bortom odlingslandskapet, på gränsen till skogarna, lever människorna i ett klanbaserat herdesamhälle präglat av återkommande blodiga familjefejder. Det är emellertid inifrån de vidsträckta skogarna som det verkliga hotet kommer.

Vid berättelsens början har två tidigare soldater – bokens aldrig namngivne berättare och broder Otto – dragit sig tillbaka för att leva eremitliv i stilla kontemplation över skapelsen och tillbringar sitt liv med att studera växt- och djurlivet i Linnés efterföljd. Här växer också berättarens lille son Erio upp i en lantlig idyll. Jünger själv studerade och klassificerade insekter på fritiden och man kan lätt tänka sig att detta, åtminstone ibland, framstod som en idealtillvaro också för honom. Här anar man ett idealt opolitiskt liv som måste ha börjat framstå som en ouppnåelig dröm i nazismens Tyskland. Liksom Jünger möter berättelsens båda män problem som till sist hindrar dem i deras försök att träda ut ur samhället och drar in dem i den pågående kampen.

Bland skogarnas fredlösa samlar Överskogvaktaren krafter för att hota freden bland vinodlarna. De nästlar sig in bland herdeförbunden och i hamnstadens ölkällarmiljöer. Här blandas missnöjda officerare med rena förbrytare och idealistiska unga män på ett sätt som tycks inspirerat av de miljöer där nazistpartiet och Hitlers ölkällarkupp tog form i början av tjugotalet. Överskogvaktaren har ofta tolkats som en Hitler i skönlitterär form, och åtskilliga av hans karaktärsdrag tycks vara inspirerade av Göring. Hans residens tycks ha lånat drag från Görings jaktslott Karinhall, där man levde ett liv präglat av jakt och fester.

Varken Hitler eller Göring stämmer dock in helt på beskrivningen av Överskogvaktaren, ”den gamle”, som under lång tid tycks ha varit en personlighet i platsens politiska och sociala liv. Han tycks närmast representera ett slags anticivilisatorisk urkraft som här har släppts lös och löper amok. Han är en man som hyser djup kärlek till jakten och till skogarnas stora träd, men som innerst inne hatar odlingslandskapets och stadens civilisation. Han skapar en tid när, som Jünger säger i Psykonauterna, ”hundarna kommit lösa”. I så fall är han, snarare än en omskrivning för Hitler, ett slags allegori över nazismen, eller över totalitarismen i allmänhet. Möjligen kan man också ana drag av Stalin hos honom, lika väl som av Göring eller Hitler.

Trots att man i Jüngers beskrivning av mer eller mindre fiktiva folkslag kan ana tankar om nationalkaraktär och folkskäl representerar Överskogvaktarens roll som nedbrytande kraft på många sätt en invertering av nazismens självbild. Medan nazisterna såg det barrskogsbeklädda Nordeuropa som en plats för renrasighet, härdning och krigarära är det i På Marmorklipporna vinodlarnas fredliga samhälle som representerar både civilisation och kultur, medan de nordliga skogarna fylls av ett anhang av fredlösa och utstötta från alla kulturer, vars djupaste drift är förödelse, och ytterst skogens seger över odlingslandskapet. Den obehagligt profetiska beskrivningen av avrättnings¬platsen Köppelsblek blir en nödvändig slutstation i ett skräckvälde där människor ständigt försvinner.

Det är lätt att ana nazisternas SA i Överskogvaktarens blodiga anhang, men det är inte bara nazismen som träffas av beskrivningen. Överskogvaktaren är en emblematisk figur som på många sätt påminner om andra tyranngestalter i Jüngers romaner. I den 1949 utgivna Heliopolis har Landsfogden en liknande roll, men har sin maktbas i staden där den grundar sig på polismakt och populism. I den ännu något decennium senare romanen Glasbin är det industrialisten Zapparoni som har en liknande, men mer ambivalent, roll i förhållande till en väsentligt vilsnare jüngsersk hjälte.

Minst lika symbolladdad som Överskogvaktaren själv är de sammanhang där huvudpersonerna först möter honom, nämligen bland mauretanierna, ett hemligt sällskap som Jünger skulle återkomma till också i Heliopolis. De tycks ha egna skolor där de utbildar de skarpaste hjärnorna i rationalism och disciplin. Medlemmarna kan ha skilda politiska lojaliteter. Istället är det handlings- och tänkesättet som håller dem samman. På ett typiskt jüngerskt sätt är det en grundläggande formlikhet, som Jünger tycker sig se, som står i centrum snarare än det uttalade idéinnehållet. När en av deras medlemmar ska beskrivas uttrycker sig Jünger så här: ”Vad Braquemart beträffar, så var alla den sena nihilismens kännetecken utpräglade hos honom. Han hade den kalla, rotlösa intelligensen och böjelsen för utopi.” Braquemart är en teoretiker och upptäcktsresande som tänker sig att världen baseras på våldet, och att mänsklighetens naturliga tillstånd består i en tydlig uppdelning mellan herrar och slavar. Som arkeolog har han utforskat en forntida ökencivilisation där härskarnas borgar reste sig över den omgivande slätten på höga stenpelare. Liksom hos nazisterna blir den tänkta förhistorien alltså en plats att projicera arkeologens egna ideal.

Braquemarts betydelse tycks dock vara vidare än så. Han tycks representera det slags intellektuella som förnekar vad som här framstår som de centrala värdena i livet, därför att han själv har förlorat kontakten med dem. När han dyker upp, i vad som kanske är berättelsens mest centrala kapitel, åtföljs han av fursten av Sunmyra, en vek och tidigt åldrad ädling som närmast är hans diametrala motsats. Sunmyra saknar helt Braquemarts ytliga kraftfullhet, men har ändå kvar en andlig kompass och grundläggande känsla för det rätta; ett arv från mer kraftfulla förfäder som Braquemart saknar. Tillsammans representerar de motståndarna mot Överskogvaktaren, och tycks inspirerade av det tyska motståndet mot Hitler under Tredje Riket; en osammanhängande blandning av gamla tiders aristokratiska och borgerliga ideal, men också av anhängare till olika modernistiska strömningar som för Jünger inte framstod som nödvändigtvis bättre än Hitler, men som av olika skäl kommit på kollisionskurs med honom: ”Striden handlade om huruvida samhället borde förvandlas till öken eller till urskog.”

Också Överskogvaktaren hade alltså varit en av mauretanierna, men som sådan behandlats med respekt mer som en gammal excentriker än som en person av verklig betydelse. Mauretanierna tycks alltså oförmögna att i sin materialistiska världsåskådning uppfatta den kraft som de bidrar till att släppa loss i form av Överskogvaktaren. Berättaren och broder Otto har själva ett mauretanskt förflutet, men har med tiden lämnat dem bakom sig, på ett ordnat sätt med fulla hedersbetygelser. Vissa mauretanska ämnen beskrivs också i förbigående av berättaren som någonting som han inte kan gå in på. Det antyds alltså att han fortfarande håller något slags tysthetslöfte. Sannolikt är beskrivningen av mauretanierna inspirerad av den ibland konspirationsteoretiska bilden av frimurarna som en kraft bakom europeiska och amerikanska revolutioner, men samtidigt tycks de i minst lika hög grad vara en metafor för en framväxande teknokrati.

Samtidigt som porträttet av Braquemart får honom att framstå som ytterligt osympatisk finns det också betraktare som har dragit paralleller mellan honom och Jünger själv. Den mauretanska känsla som han sammanfattar i yttrandet ”Inget glas champagne var kostligare än det man räckte oss vid krigsmaskinerna den natt vi brände ner Sagunt till aska” för också tankarna till hur Jünger själv några år senare skulle skriva i sin dagbok om upplevelsen att dricka champagne och samtidigt se ut över Paris under krigets flygbombningar. Jüngers världsbild har ett tydligt drag av nihilism. Samtidigt kan man fråga sig om beskrivningen av Braquemart och av berättarens maruretaniatid, som någonting förflutet, och som en i grunden otillräcklig och meningslös världsbild, bör läsas som en början till ett avståndstagande från denna nihilism.

Vid sidan av sin nihilism har Jünger också en annan sida som här kommer till uttryck i själva berättartekniken. På Marmorklipporna är ingen materialistisk eller nihilistisk skildring. Snarare vilar någonting symbolladdat drömskt över den. Gestalter som Överskogvaktaren, Braquemart och fursten av Sunmyra verkar utgöra försök att fånga någonting väsentligt i samtiden, något som inte riktigt låter uttrycka sig i ord, annat än då orden används för att förmedla en bild. Romanens landskap för tankarna till den bildvärld som han omtalar i Psykonauterna, en aspekt av existensen som vi enligt Jünger ibland uppfattar, där verkligheten framstår tydligare än i vår vardagliga tillvaro. Jünger tyckte sig skymta detta tillstånd av förstärkt realitet och tydlig meningsfullhet när dödens närhet blev påtaglig, något som hände åtskilliga gånger under hans sekellånga liv. Kanske är det också denna mystiskt religiösa, närmast platonska, sida av Jünger som ger hans skrivande karaktären av försök att skapa ett slags destillat av 1900-talet, eller rentav av historien själv.

En liknande bild av att det finns någonting bestående också i en föränderlig värld kan anas i hur På Marmorklipporna slutar. Motståndet mot Överskogvaktaren framstår som moraliskt nödvändigt, men förs samtidigt med metoder som delvis liknar Överskogvaktarens egna. Motståndet är heller inte omedelbart framgångsrikt. Hamnstaden invaderas, människor dödas och monument förstörs. Våldets herradöme blir dock inte bestående. Efter en tid återuppbyggs staden och kulturen börjar på nytt återhämta sig. I ett av berättelsens mer allegoriska, eller sagomässiga, ögonblick utkämpar pojken Erio tillsammans med trädgårdens ormar en strid där de besegrar Överskogvaktarens jakthund. De båda huvudpersonerna lämnar landet för att leva som gäster hos män som de kämpat mot i sin ungdom i ett mer hedersamt utfört krig. Ytterst är kulturen bestående, liksom – tycks författaren säga – lyckan för den som håller fast vid sin personliga integritet och inte ger efter för våldet."
Profile Image for Elif.
171 reviews46 followers
May 19, 2020
Bu kitaba başlarken Jünger'i "Çelik Fırtınalarında", 1. DS hemen sonrasında bırakmıştım.

O okumada biraz sıkılmakla beraber, dönemi ve yazarın ruh halini anlamaya çalışmak, sonrasında 20 yıl ileri sarıp 2. DS öncesi Nazilerin yükseliş sürecini Jünger tarafından izlemek enteresandı.

Sanki Mermer Yalıyarlar, -onun tabiriyle- 'dehşetin sadece altın sarısı bir yansımasının ulaştığı' bir "sığınma yeri".
Bu noktada alegorilerle dolu, anlaşılması biraz da zor olan bu anlatıda söz edilen "Başormancının" Stalin olduğu görüşüne kesinlikle katılmıyorum. Gayet de Goebbels gibi!

Hayali ülkesinin faunasını, florasını incelikle tasvir ettiği, benim diyen Pagan'ı ağlatacak nitelikte pastoral bölümlerle birlikte; kitabın sonuna doğru, Jünger'in gencecikken katıldığı, hatta "parçası olduğu" savaşın bütün şiddeti ortaya çıkııyor. Örtüyü ufacık kaldırmak yeterli sanki...

Yine Jünger'in bir cümlesini alıntılayarak toparlayayım,
"Zaten dünyada bize mekan olmuş her yerden ayrılmak zorundayızdır."

Edit: Bilal Y. yorumunda yer alan Ulus Baker'in Virgül dergisindeki yazısı mutlaka okunmalı:

"Bu olayın sonuçları dünya tarihinin bu yüzyılda başından geçen olaylardan başkası değildir." Bahsedilen "sonuçlar"ın Ernst Jünger'in doğumevi, yani Birinci ve İkinci Dünya Savaşları olduğu besbelli. Onu Heidegger'den ayıran tek belirti, iki savaş arasının adamı olmaktan çok, savaşın kendisinin adamı olmasıdır. Birinci savaşın romantik gazisi; ikinci savaşın kaçağı..."
Profile Image for Oscar.
2,236 reviews580 followers
July 26, 2014
Está muy bien eso de escribir relatos míticos y simbólicos, donde se oculta a la vista lo que significa cada elemento y personaje. 'Sobre los acantilados de mármol' es uno de estos casos, un clásico publicado en 1939 que es todo un alegato contra la barbarie que estaba por venir. Y ésto es lo único que me ha gustado de la novela, la denuncia de todos esos miserables que se ocultan tras un uniforme o una bandera para aplastar a todo aquél que no comparta su manera de pensar.

Porque una cosa es el contenido y otra cómo llega al lector. La novela no me ha gustado. Es una alegoría en clave de relato seudo fantástico, donde se cuenta cómo la plácida vida que llevan el narrador y su hermano Otón en la Marina, se ve amenazada por el Guardabosque Mayor y los habitantes de los bosques que le siguen. Puede ser toda una acusación y condena de regímenes como el de Hitler o Stalin, pero no sé si por la manera de escribir de Jünger o por la línea narrativa que eligió para tal fin, a mí no me ha removido nada por dentro.
Profile Image for Şafak Akyazıcı.
134 reviews55 followers
May 9, 2022
Nasıl güzel bir kitapmış Mermer Yalıyar. Övmek, övmelere doymamak istiyorum bu kitabı. Nasıl daha çok okuru ulaşamaz, art arda baskı yapmaz? Anlamak güç!
Tarih ile ilgili bilgiler içeren, siyasi lezzeti yerinde, anlatılanlara kafa yormamı sağlayan, düşündüren, nefis betimlemeleri ile edebiyatın o hoş yanının da tadına doya doya varabildiğim masalsı çok ama beğendiğim bir kitap oldu.
Okuyun lütfen
***
Bir kitapta içeriği kadar önemli başla şeyler de var ki, kapak tasarımı ve kitabı bize tanıtan arka kapak yazısı.
Profile Image for Edward.
107 reviews9 followers
July 27, 2024
Many readers might dismiss Ernst Jünger because he was a Nazi and an officer in the German Abwehr. However, like Knut Hamsun, his presence in the literary world endures despite a segment of the population's disapproval of his political sympathies and attempts by some to erase his existence from history. Jünger's talent lies in his ability to create worlds populated by characters who are mere observers or who confine themselves to ivory towers in a world filled with terror and evil. His strength is creating a sense of foreboding and evil rather than merely documenting it. "Auf den Marmorklippen" (its German title) is a short and intense read. However, don't expect to identify with any characters, as the dialogue is dispassionate. Jünger excels in setting a mood, which at times can become palpable.
Profile Image for Dirk Buken.
14 reviews1 follower
June 13, 2013
Dieses schmale Buch ist vielleicht eines der mutigsten Werke, der deutschen Sprache. Es war eine klare und offenherzige Kritik an der Deutschen Tyrannei in den Jahren 1933-1945. Jünger riskierte alles, als er es 1938 in Deutschland publizierte.
Aber es ist eben nicht nur eine chiffrierte Kritik auf die Tyrannei sondern auch voll von großartigen Bildern und Metaphern, die weiter über alles hinausgehen, was ich von Jünger bislang sonst noch gelesen habe.
Profile Image for Kai Schreiber.
Author 2 books22 followers
August 19, 2013
Hölzern gestelzte, biedere Prosa, eine Allegorie, die ich nicht recht durchschaue. Weniger ärgerlich als ich erwartet hatte, dafür deutlich langweiliger.
162 reviews6 followers
April 10, 2023
Junger and Tess Lewis, two technicians of language. A haunting and utterly clarifying fable of the modern world.
Profile Image for Mira123.
669 reviews10 followers
August 7, 2021
Auch dieses Buch habe ich ursprünglich für meine Bachelorarbeit gelesen, habe es dann aber gestrichen, weil es einfach nicht so gut dazu gepasst hat (und mein Professor wollte, dass ich Texte streiche). Dieser Text wird in meinem Brockhaus zwar unter "Dystopie" aufgelistet, aber ich würde diesen Text von mir aus nie als Dystopie bezeichnen. Es gibt hier zwar einige Anspielungen, dass in der Vergangenheit etwas passiert ist, aber ich konnte keine Textstelle finden, in der klar gesagt wird, dass diese Geschichte in der Zukunft spielt. Und das ist eines der Hauptmerkmale an denen man eine Dystopie erkennt.

Interessant wird dieses Buch vor allem dadurch, das zumindest ich nicht wusste, was genau vor dieser Geschichte passiert ist. Gab es einen Krieg? Ist das ein alternatives Universum? Was ist los? Es ist von einem alten "Pulverkopf" die Rede, manche Figuren haben Autos, aber im Allgemeinen hat diese Welt nicht besonders viel mit der unseren gemeinsam. Das merkt man auch an der Hauptfigur, die in einer Art Kloster auf den Marmorklippen lebt und damit abgeschieden von der Gesellschaft. Die Gesellschaft ist verroht und durch Gewalt geprägt. Zwar gibt es auch einige friedliche Gruppen, aber da ist auch der "Fürst", der Anhänger um sich schart und das Land verwüstet. 

Ich wurde aus diesem Buch nicht ganz schlau und werde definitiv noch so einige wissenschaftliche Artikel dazu lesen, um eine Interpretation zu finden, die mir passend erscheint. Die am weitesten verbreitete Idee ist wohl, dass es sich bei diesem Text um eine Parabel auf den Nationalsozialismus handelt. Ganz zufrieden bin ich mit dieser Erklärung aber nicht. Klar, das kann man ganz eindeutig so lesen, aber ich denke, dass da noch mehr in dieser Geschichte steckt.

Mein Fazit? Habe ich gerne gelesen, allerdings werde ich mich noch länger mit möglichen Interpretationsmöglichkeiten beschäftigen.
Profile Image for Абрахам Хосебр.
766 reviews95 followers
October 28, 2024
Юнґер вражає у саме серце. На скільки ж це моя книга. На скільки спосіб життя її героїв близький мені...

"Коли випадали добрі дні, ми в обідню пору вибиралися на вершину Мармурових скель. Ішли зміїною стежкою, переступаючи через ієрогліфи списоносців, а далі підіймалися східцями в скелі, шо мерехтіли в сонячному промінні. Потім із найвищого гребеня хребта, що опівдні аж очі сліпив білим сяйвом, посилаючи його в далечінь, ми довго вдивлялися в країну перед собою, в кожний її виярок, у кожен перелісок, намагаючись знайти там порятунок для неї. Тоді нам ніби по��уда спадала з очей, і нас осявало: таж порятунок — у величній незнищенності цього краю! Він житиме вічно, як живуть речі в поезії.
І нас поймало радісне усвідомлення того, що знищення не зачепить основ, що ілюзія руїни буде клубочитися на поверхні, мов пасма туману, які не витримують сонячного проміння. І приходив здогад, що коли б ми жили в тих незнищенних клітинах, то з кожної руйнівної фази виходили б, наче крізь відчинену браму, з однієї фортеці до іншої, ще кращої і міцнішої.
Брат Ото, коли ми стояли на вершині Мармурових скель, не раз казав, що в цьому й полягає сенс життя — повторювати творіння в минущому, як дитина в грі повторює батькову працю. В цьому й полягає сенс сіяння та зачаття, будівництва й ладу, мистецького та поетичного твору, що в них, мов у дзеркалі з різнобарвних скелець, яке швидко б’ється, прозирає великий твір."

Вражає скільки краси в цих описах, хочеться жити в цій дивовижній обителі в мармурових скелях, де на першому поверсі бібліотека, а на другому - гербаріум. Де приповзають приручені гігантські багряні гадюки щоб попити молока, а запахи дивовижних рослин проникають у сни і яву.

"3 тераси крізь засклені двері був вхід до бібліотеки. В гарні ранкові години ті двері були відчинені навстіж, тож брат Ото сидів за своїм великим столом, наче в кутку городу. Я завжди радо заходив до тієї кімнати. На стелі в ній миготіли тіні зеленого листя, а її тишу порушувало тільки пищання пташенят та недалеке гудіння бджіл.
Біля вікна на підставці стояла велика креслярська дошка, а попід стінами здіймалися аж до стелі полиці з книжками. Спідня полиця була найвища, призначена для фоліантів: для великого «Hortus Plantarum Mundi» та книжок із розфарбованими від руки малюнками, яких тепер уже не друкують. Над ними стояли стелажі, які можна було ще й розсунути, щоб вони поширшали,— на них лежали чернетки й пожовклі аркуші гербарію. А ще на тих темних дошках знайшли своє місце колекція каменів із відбитками рослин, які ми видовбували у вапняних і вугільних кар’єрах, а між ними всілякі кристали, що їх виставляють як оздобу або зважують у руці, обмірковуючи свої слова під час важливих розмов. Ще вище стояли маленькі томи — не дуже велика збірка ботанічних праць, у якій, проте, було все, що будь-коли з’явилося про лілеї. Ця частина бібліотеки розгалужувалася ще в три загальні напрямки — у твори, що трактують образ, колір і запах.
Бібліотека продовжувалась ще й у маленькому передпокої, а далі на сходах, що вели нагору, аж до гербаріуму. Тут стояли твори отців церкви, філософів та класиків давніх і нових часів, а насамперед збірки різноманітних словників та енциклопедій. Вечорами ми з Ото сходилися в передпокої, де підтримували в коминку невеличкий вогонь, підкидаючи в нього суху виноградну лозу. Якщо вдень праця йшла добре, розмова наша точилася млявіше, ми розважалися тим, що йшли протоптаними стежками: складали шану датам і авторитетам, жартували з одвійків науки та бавилися рідковживаними чи майже абсурдними цитатами. В цій грі нам неабияк ставав у пригоді легіон німих, зашнурованих у шкіру або в перґамен рабів.
Здебільшого я рано підіймався до гербаріуму і працював там аж за північ. Коли ми вселилися сюди, то вистелили підлогу добрими дошками й поставили на ній довгий ряд шаф. У їхніх шухлядах нагромадилися тисячі пучків засушеного листя. Ми самі зібрали тільки маленьку частину їх, а решту — рука, що давно вже зотліла. Часом, шукаючи якусь рослину, я навіть натрапляв на поруділий від часу аркушик із сигнатурою, яку написав іще великий Лінней. У ті нічні й ранкові години я складав і розмножував на багатьох аркушах покажчики — спершу великий каталог колекції, а тоді «Малу флору», в яку ми дбайливо заводили всі знахідки з терену Маріни. Наступного дня Ото переглядав аркуші, звіряючи їх із книжками, і до багатьох із них ще й робив рисунки та розфарбовував їх. Так розростався твір, який ще в стадії свого виникнення давав нам велику втіху."

"А ще нас пригнічувала думка, знайома всім людям розумової праці. Ми не один рік віддали вивченню рослин і не шкодували на це ніяких зусиль. З легким серцем витратили на це й свою частку батьківської спадщини. І ось ми отримали перші плоди тієї праці. А ще ж були листи, рукописи, нотатки й гербарії, щоденники з часів війни та мандрів, а особливо мовні матеріали, які ми визбирували, мов тисячі й тисячі камінчиків, і мозаїка з яких утворювала вже велику картину. З тих рукописів ми спершу друкували тільки дещо, бо Ото вважав, що грати перед глухими — невдячна справа. Ми жили в часи, коли автор був приречений на самотність. І все ж ми й за такого стану речей радо побачили б багато чого надрукованим — не задля посмертної слави, бо вона так само ілюзорна, як і прижиттєва, а тому, що друкована праця має на собі відбиток докінченості й незмінності, що зачаровує навіть самітника. Нам приємніше йти, як наші речі доведені до ладу."

Ернст Юнґер"На мармурових скелях"
Переклад Євгена Поповича
Profile Image for Javier.
184 reviews180 followers
July 30, 2021

Sobre los acantilados de mármol es una novela del escritor alemán Ernst Jünger. Se encuadra dentro de la fantasía, aunque tanto su desarrollo como la inclusión de elementos políticos la separan un poco de los representantes más puros del género.

Los dos protagonistas, ex-soldados retirados de la vida de trinchera, viven ahora una existencia mayormente eremita, repartiendo su tiempo entre la botánica y la lectura de los innumerables tomos de una biblioteca de ensueño. Aunque sin privarse de los eventuales festines que tienen lugar frecuentemente en los caseríos cercanos.

La vida es buena, siendo la mayor preocupación encontrar algún espécimen raro de verbena, o dejarles leche a las serpientes que viven en el jardín (!). Sin embargo, esta existencia idílica se ve amenaza por el Gran Guardabosques, una especie de líder de cierta resistencia que tiene su refugio en los montes de la región, y que parece decidido a imponerse por la fuerza, destrozando todo lo que encuentre a su paso en la manera más brutal que sea posible.

El libro no se queda en contar una historia, sino que está minado de alegorías. Se trata de un alegato contra la barbarie. Al respecto, existen varias interpretaciones: la más simple, ubicar al libro en el contexto de 1939. Así, muchos lo toman como una profecía crítica en cuanto al panorama sociopolítico del momento (algunos dicen contra el stalinismo, otros contra el nacionalsocialismo and so on). Yendo un poco más profundo, se puede tomar eventualmente como un testimonio sobre la decadencia mental y espiritual del hombre, capaz de aplastar cualquier tipo de belleza con tal de saciar sus instintos.

Destaco el uso que hace Jünger del paisaje. No es la típica descripción del verde de las hojas aserradas de las miles de plantas que crecen en el lugar (aunque algo de eso hay también), sino que lo convierte casi en un personaje, siendo el principal responsable de la sensación opresiva que se tiene con el pasar de las páginas. Aunque eso sí, a ritmo lento (de a ratos demasiado lento): el conflicto principal se demora en ocurrir, y el trámite solo se hace llevadero por la voluptuosa pluma del autor. Esa es la mayor crítica que le encuentro al libro.

Si bien el tono de la novela es marcadamente antibélico/antibelicista, también plantea que aún existen cosas por las que vale la pena luchar. O al menos esa es la lectura del libro con la que me quedo, después de todo.
Displaying 1 - 30 of 280 reviews

Can't find what you're looking for?

Get help and learn more about the design.