Ronny Ambjörnsson är professor i Umeå. Han växte upp i Göteborgs arbetarkvarter på 30-talet när engelska namn som hans eget började bli vanliga genom film och annan populärkultur. Hans korta självbiografiska bok blir en tät skildring om den klassresa som är hans egen och samtidigt hela det svenska samhällets.
Som en gnutta mer sofistikerad Rolle Schütt/en lite mera brakskitkompatibel Fosse or Loffe.
Han svarar väl kanske inte på vem som tjänar på Klassresan™, varken som fenomen nor begrepp… Eller gör han? Eller gör han? Vem fråga', va? Vad heter du i förnamn? Typ, Göran? Va! Vad heter du i efterklang? Rudbo? Tralala...
I övrigt stora likheter med den nya Kalle Moraeus-biografin, skillnaden ligger väl på meningslängdsbasis. Det får man säga, men ingen vill väl höra på det örat.
En "pärla" är ju något slags föga säreget – och hysteriskt dunkelt – omdöme, men det är den en.
Riktigt bra! Flera passager och episoder är bländande bra. Framförallt de självbiografiska delarna av boken, och då alldeles särskilt skildringarna och reflektionerna från barndomstiden, tycker jag sticker ut som något alldeles särskilt.
Läste i somras, såhär skrev jag: Mitt förnamn är Ronny är mycket intressant, och dessutom ammunition till min glorifiering av ungdom, arbetarklass och dåtid. Samtidigt är den ju bra på att ge en realistisk bild av det hela och slå hål på, eller diskutera den där glorifieringen. Älskar sättet han talar med läsaren, hoppar runt i tid, lägger till och så, och är öppen med att minnet är luddigt och att han (om jag tolkar det rätt, autofiktion…) till stor del hittar på. Formuleringarna är så härliga. Den bästa jag hittade var: ”Vad damen tänker på får vi inte reda på för hon har börjat skratta. Skrattet dånar genom lokalen, studsar mellan spegelväggarna, rusar ut i vårnatten och efter en elliptisk bana genom rymden når det mig, där jag sitter framför datorn en annan vårnatt: för lång, för tyst, för fel, anklagelser av kosmiska dimensioner som kräver en kosmisk ansträngning från min sida för att inte förtränga dessa pinsamheter.” (S.91). Allmänt intressant och trevlig bok.
En oerhört skicklig beskrivning av klassresan. Kombinerar all tänkbar bibehållen värme och förståelse för ursprunget med glädje och nåt slags tacksamhet för möjligheterna som bidragit till att idag leva fundamentalt annorlunda. Så fint. Mycket är giltigt också för dagens samhälle. Och se teoretiska referenserna är spot on.
Jag är kluven. Stark 3+, och boken kommer att stanna i min bokhylla, men när jag läser Ambjörnsson tänker jag, 'arbetarklassen är så manlig'. Och mot slutet skriver han själv mycket riktigt, att 'Socialdemokratin är ... faderhuset, ... en patriarkal rörelse'. Vilket naturligtvis stämmer.
Men jag har nyligen läst om Kerstin Ekmans Kvinnorna-och-Staden-serien. Inget slår den.