En dag var vår blå SAAB utbytt mot en guldfärgad Ford Fairlane av sextiofyra års modell. Den svenska lite sura doften hade bytts ut mot en plastig amerikansk. Vi var de enda på gatan som hade en amerikanare.
Att sitta i bilen kändes som att vara i en agentfilm. Man kunde skjuta iväg raketer med cigarettändaren och radion såg ut som en polissändare. En gång när jag satt själv bakom ratten och jagade en bov fastnade tutan och det gick inte att få den att tystna. Pappa bar mig, som var livrädd, ut ut bilen och sa att det inte var något som gått sönder. Den sommaren åkte vi iväg i bilen på min viktigaste resa - över Alperna, söderut.
Efter den resan var inget mera sig likt. Det visade sig att ingenting var som det var sagt. Och jag hade inte en aning om varifrån jag kom.
På hösten sålde pappa Forden och köpte en Volvo. Då brydde jag mig inte längre.
En dag satte jag mig ner och började skrva.
Jag ville förstå den där luftfärden, när jag sträcks över från en famn till en annan och i den nya famnen får jag ett namn och en adress.
En resa genom blod och träd… jag erinrar minnen jag inte besitter och känner mig plötsligt mer berest än vad jag faktiskt är. Jag kan inte riktigt beskriva det, men Michael Nyqvists När barnet lagt sig är inte så mycket litteratur som den är ett minne. Fantastiskt.
A light-weight read. I'm not sure if this is because it is a translation, or it is the way the book is written.
A reflective insight into Michael Nyqvist's life and some of the influences. The successful meeting with this biological father and a quick meeting (not really successful) with his biological mother.
I'm pleased that I've read this book, but don't think it will be re-read soon.
Det går inte att komma ifrån att scener och detaljer i boken känns valda godtyckligt, och kanske har just de minnena en styrka för författaren. Problemet är att han inte riktigt lyckas koppla dem till en tråd i berättelsen eller vad han vill få sagt. Samtidigt är själva tråden tydlig i sig - boken handlar om hans uppväxt som adopterad och senare sökande och möte med biologiska föräldrarna. Och minnena är skickligt målade genom de många detaljerna, som gör berättelsen levande och svår att lägga ifrån sig. Det är intressant, och närvaron är stark. Men frågan som väcks runt varje scens relevans drar ner helhetsintrycket. Författaren har också problem med proportionerna och dramaturgin i berättelsen - vissa dagar ges orimligt mycket plats utan att man förstår varför. Slutligen saknar boken ett avslut - den slutar abrupt i något man upplever som slutet av mittenpartiet.
Jag tyckte bäst om bokens början och mitt, de delar som handlade om Michaels barndomsminnen och teatern. Jag gillade att det var personliga, men ändå personliga minnen som egentligen hade kunnat komma från vem som helst. Det känns som att både han och förlaget har gjort ett riktigt bra jobb just språkligt. Däremot känns det som att urvalet, vilka bitar som ska väljas ut och hur mycket utrymme bitarna ska få, kunde getts mer tid.
Tyvärr är också slutet så abrupt att det verkar som att det saknas 20 sidor i boken. Jag får känslan av att tiden plötsligt tog slut och att slutet inte hanns med.
Like the other reviewers/rater here on Goodreads, I felt that this book was quite basic to read in its vocabulary and language formulation and its overall Swedish language, which is why I chose to read it....for my Swedish language. I love Michael Nyqvist's work as an actor and thought that this book would be a nice one with which to practice my Swedish literature reading skills. Well...its story had promise. Certainly, his life was quite interesting, as was his personal discovery of his Italian heritage. What was problematic for me, like so much of the Swedish literature that I have read (Stig Dagerman, Helene von Zweiback, Henning Mankell, Frans Bengtsson and Vilhelm Moberg), was that there is a fundamental sadness which 'drapes over' his words. I felt so down after I had completed the book. I don't know if this belongs to the Swedish literary aesthetic or if it's just me, but with most of these authors' works (the exception being Moberg and Bengtsson), I just felt frustrated and down afterwards. Like life is just too, too hard to live. I didn't like that feeling, so for me, it's received an accurate rating already...three stars.