Erik Svenningson fryser. Kylan kryper upp genom kroppen och täcker honom snart med ett decimetertjockt pansar av is. Läkarvetenskapen står maktlös. Är det en genetisk smitta från de djurhudsklädda förfäderna under istidens dagar? Det finns bara en utväg för att rädda honom och den leder till Sydamerika, till solen och livsglädjen. Här återfinner vi Svenningson, nu som skeppare på en hjulångare som sakta stävar uppför Amazonfloden. Ombord finns en brokig samling passagerare, bland andra mestisflickan Maruja, dödgrävaren Don Manuel, kallad Don Muerte, professor Silberman och hans vackra dotter Sarah, samt Den Fjättrade i lastrummet, som under resans gång alltmer börjar förete oförklarliga likheter med Svenningson själv.
Stures karaktärer är som allra bäst när de är hopplöst envisa megalomaniska hypersexuella mångsysslare (läs: jävligt kåta mytomaner). Vår huvudperson här är en överambitiös musikforskare, självutnämnd kloak-konsult och ofrivillig kapten på en hjulångare och ÄNDÅ en lite mer diskret huvudperson än vad man är van vid. I denna roman går Sture in lite väl hårt i det mörka, hallucinatoriska, det känns nästan som en pastisch på ett gäng andra verk – även om han har sin helt egna take på ”bli galen i djungeln”-genren.
It has a vibe and symbolism that kills. It has psychedelic vibe through the whole book that I thoroughly enjoyed. The book was kinda lacking a point and I did not find any deeper meaning. But I still found the artwork very abstract and estetic. Still worth a read!