Stadt Aus Licht: Roman

Kvinnorna och staden #4

by Kerstin Ekman

Ann-Marie, Mutter der 17jährigen Elisabeth, kehrt nach vielen Jahren aus Portugal nach Schweden zurück. Während des Wartens auf ihre verschwundene Tochter erinnert sie sich wichtiger Stationen ihres Lebens.

Genres: Historical Fiction

Hardcover

First published January 1, 1983

About the author

Kerstin Lillemor Ekman is a Swedish novelist.
She began her career with a string of successful detective novels (among others De tre små mästarna ("The Three Little Masters") and Dödsklockan ("The Death Clock")) but later went on to persue psychological and social themes. Among her later works are Mörker och blåbärsris ("Darkness and Blueberries"), set in northern Sweden, and Händelser vid vatten (translated as Blackwater), in which she returned to the form of the detective novel.

Ekman was elected a member of the Swedish Academy in 1978, but left the Academy in 1989, together with Lars Gyllensten and Werner Aspenström, due to the debate following death threats posed to Salman Rushdie. According to the rules of the Academy, however, she will remain a passive member for the entirety of her life.

Reviews

[Bettie · Rating 2 out of 5]

Description: Ann-Marie is a middle-aged woman returning from Portugal to the Swedish town in which she grew up in order to sell the old house she has inherited from her father. Memories of the past are everywhere, ensnaring her. She ends up staying in the house, alone with her memories of her father, an idiosyncratic character whom only she truly understood. She is also nervously awaiting the arrival of her daughter, and now realises that she has never really tried to understand her.

Opening: I am in the canopy of the linden and it is in bloom. It is late summer, the winds are heavy and warm. All I own is here with me. I have brought it to nourish me.

And here I am, at the fourth and final part of the Women and the City tetrology. It is, as far as I can tell, the late seventies because we hear about the Portuguese revolution, platform shoes and a new drug culture, and this book was published 1983. Of course, it is all misery on a stick and features some characters from the last book 'Angel House'.

'City of Light' cannot be shelved as historical fiction because it is contemporous to the author. This series is interesting from the growth of women's horizons perspective over a hundred years and the first two books were enjoyable to read, I really had to push myself to get through this last book.

Portugal 1974: The 25 April coup became known as the Carnation Revolution. It ended the longest dictatorship in Europe, the Estado Novo.

4* Blackwater
5* The Forest of Hours
3* The Dog
3* Under the Snow

4* God's Mercy (The Wolfskin Trilogy, #1)

4* Witches' Rings
4* The Spring
3* The Angel House
2* City of Light

[Viktor · Rating 2 out of 5]

Nej. Stopp. ✋. Denna långa berättelse om.. (vad?) är på samma gång tjatig och långtråkig, överflödig på ord och intetsägande. Allt på samma gång. Dess melankoliska klang gör den uthärdlig i alla fall och det finns frön av god litteratur här. De jungianska undertonerna förvärrar dock bara det sjunkande skeppets utsikter som istället försvinner ner i havet fyllt av allt mediokert som skrivits i denna värld. Läs Tove Ditlevsen istället (!!!) Länge leve Danmark!!

2/5

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 3 out of 5]

”Jag visste ju så väl att här i stan gällde regeln: du är det du äger.”

Med starkt patos och bitande normkritik avslutar Kerstin Ekman sin imponerande romansvit om kvinnorna i Katrineholm. Jag älskar de tre första delarna och den litterära kamp hon för mot manliga ideologier men den här fjärde delen är verkligen speciell och knepig.

Den börjar in media res och det tar en bra stund innan jag ens förstår vem det är som är berättarjaget. Ja här finns nu plötsligt ett berättarjag, de tre tidigare delarna var kollektivromaner. Och när jag väl fått kläm på att det är Ann-Marie, 45-årig tvivelaktig kvinna, (som också fanns med i del tre), tillfälligt tillbaka i sin hemstad, kommer det nya mystiska namn (Ishnol, Choryn med flera). Det är mycket som är oklart och snurrigt hela boken igenom för mig som inte är beläst på Jungs teorier. Men det är mycket som är bra också.

Det handlar inte i den här delen – som utspelar sig på 70-talet – om kvinnors arbete utan mer om missbruk, utanförskap, dåligt moderskap, adoption, individ/kollektiv, psykiskt sjukdom, kapitalism, filosofiska metafysiska spörsmål som parallella universum och psykologiska teorier om exempelvis det omedvetna/undermedvetna. Romanen är närmare 500 sidor och rymmer absolut många intressanta teman, men den är ändå på tok för lång, upprepande och hallucinatorisk för min smak.

”Jag ville hellre ha en själ än jag ville ha ett barn.”

Jag läser En stad av ljus som en rebus. Jagets namn Ann-Marie påminner om anima (själen) och det tycks vara det omedvetnas förhållande till det medvetna som Ekman vill åt. En stad i ljus innebär att det bildas en skugga som något och någon hamnar i. Jag uppfattar det som att avsikten med hela serien – vilket är mest tydligt (och otydligt) i den här boken – är att sätta ljus på det som hamnat i skuggan (tex kvinnornas arbete), det som finns men inte talas om (tex aborter). Det som är stigmatiserat (tex mens), förbjudet (tex vara kvinna men ej vilja bära ett barn) eller undanträngt (tex lögner). Först när vi ser skuggsidan får vi hela bilden – ”sanningen” – klar för oss. Vår opålitliga berättare Ann-Marie genomgår en utveckling mot målet att bli en autentisk och ”hel” människa. Jag gillar karaktärer som bjuder motstånd men blir ganska trött på Ann-Marie och hennes psykos, men jag kan också känna igen mig. Exempelvis i hur hon tvingas ge upp sin naiva inställning angående viljans betydelse. I berättelsen finns också Ann-Sofie (vars namn skulle kunna syfta på animus, det manliga i en kvinnas personlighet enligt Jung).

”Jag tror fortfarande att jag hade rätt i allt jag sa. Men jag hade glömt att jag ingenting var, i stort sett, som jag inte hade blivit här. Jag skrattade åt människorna som gick förbi i snöslasket med sina Konsumkassar och slitna portföljer med kaffetermos och smörgåsar i. Men jag glömde att de hade lärt mig allting. Om de från början sagt åt mig att det bodde andar i träden och att vi borde dyrka dem och bära fram offer i små skålar så skulle jag ha gjort det, skålar med kall risgrynsgröt, katrinplommonkräm och surmjölk. Det skulle inte ha varit någonting absurt eller löjligt med det. Jag skulle ha offrat till andarna i lindar och äppelträd och när jag så småningom kommit ut och träffat andra som sagt att det var förbjudet eller onödigt eller vansinnigt att göra så. Skulle jag kanske ha slutat med det. Men jag skulle alltid ha vetat att det fanns andar i träden. Jag är vad de gjorde mig till.”

Oerhört vågat av Kerstin Ekman att ta ut svängarna i sitt författarskap som hon gör i den här romanen. Jag beundrar ansatsen men blev lite besviken.

Extra pluspoäng till Ekman som redan 1983 satte ord på vansinnet med att måla allting vitt.

[Anders Kauranen · Rating 4 out of 5]

Efter att ha läst Kerstin Ekmans verk om hennes uppväxtstad Katrineholm är det svårt att inte bli imponerad. Fyra böcker ned fokus på kvinnors berättelser visar hur staden växte fram från 1870-talet till 1970-talet. Jag tyckte bäst om den första och sista boken men alla var läsvärda.

[Eva · Rating 5 out of 5]

Omläsning. Fjärde och sista delen i sviten 'Kvinnorna och Staden', om den fiktiva orten Vallmstas framväxt - som symbol för det svenska samhällsutvecklingen från 1870-talet till 1970-talet. Från järnvägsstation till småstad för medelsvensson. Men bortom den manliga ekonomins struktur, har serien mer tonvikt på kvinnornas närmast osynliga del i denna framväxt. Större delen av del 1-3 var kvinnornas ekonomi en blind fläck, de hade inga rättigheter, och tvingades uppfinna egna lösningar för att försörja sig själva och sina barn, ibland även sina män. Detta berättade Ekman episkt i tredje person, med detaljrik realism. Böcker jag läst om flera gånger.

Men denna fjärde roman skiljer sig, är Jag-berättad, och återger mer eller mindre tillförlitliga minnen, och hoppar fram och tillbaka i kronologin, som rör hela efterkrigstiden, alltså från 1945 till tidigt 1980-tal, då romanen utgavs. Det tog Kerstin Ekman fyra år att färdigställa denna fjärde del, som är avsevärt tjockare (494 sidor) och djupare berättartekniskt. Tidsglappet i utgivningen gjorde att jag hann tappa tråden, och fann den svår att läsa första gången. Då gjorde 'Stad av ljus', med sin komplexitet, minst sagt förvirrad.

Men nu har jag läst om alla fyra böckerna i direkt följd, och uppskattar nu 'Stad av ljus' lika mycket som de tre första, både trots och tack vare sin komplexitet. Den är fortfarande lång, och bjuder bitvis motstånd som kräver mer av mig än de tidigare böckerna, men bara bitvis. Denna avslutande del är full av små referenser bakåt i kronologin, alltså även de tidigare böckerna, så som människor ofta slänger ur sig minnen vid samtal med släkt och vänner. Det är lysande. Och nu med alla böckerna i färskt minne kan jag uppfatta alla dessa vinkningar.

Vad än jag läst av Kerstin Ekman, är upplevelsen att böckerna kan läsas rakt upp och ner, som en omedelbar upplevelse att ta till mig. Men så fort jag börjar analysera alla detaljer och hittar symboler, så finner jag lager på lager, ett saftigt vitkålshuvud med blad på blad av oändliga tätt och snirkligt sammanväxta blad med möjliga tolkningar. Det är inte nödvändigt, men det kan fördjupa läsningen. I Stad av ljus är detta extremt tydligt. Att försöka välja ut några russin ur denna kaka känns närmast omöjligt. Men här kommer glimtar.

Jag-berättare är Ann-Marie, Henning Johannessons dotter, med Fredrik och Jenny Otter som stöd och fosterföräldrar, när fadern är bortrest. Den enda försörjning hon haft har varit kåserier och småartiklar, 'på arvodesbasis'. Alltså saknar fast anställning, förbigås av yngre manliga skribenter.

Hon tänker tillbaka och betraktar samhället och skriver, 'paperassen', av det franska ordet för klotter, amatörmässigt författande, samlas säger Ann-Marie. Hon stiger aldrig fram som en 'riktig författare'. Född 1935, två år yngre än Ekman själv. 1933 är däremot bipersonen Ann-Sofie född. Som barn gick de i samma skola och var till utseendet till förväxling lika. Ann-Sofies livsöde kan dock närmast uppfattas som en mörk skugga av Ann-Maries. Ekman leker med namn hela boken igenom. Även deras portugisiska 'piga' i hushållet, vars barn Ann-Marie senare adopterar, heter Ana Maria. Alltså har Ekman skrivit in tre speglingar av berättaren, både var gäller namn och öde, psykologiska speglingar. Om det är 'verklighet' eller 'fantasier' återstår att tolka.

Betänk att Stad av ljus gavs ut 1983, mitt i det postmoderna identitetssökande 1980-talet, då författare gärna lekte med paradoxala förvecklingar av berättare/författare/karaktär, och fakta/fiktion. Dessutom inleds romanen när Ann-Maries återkommer till Vallmsta, på 1970-talet, det årtionde som inte bara fyllde bokhyllorna med episka historiska skildringar, som denna, utan även dominerades av kvinnliga författares 'bekännelseböcker'. Så när Ekman skriver sin fjärde bok, med tonvikt på 1970-talet, är det självklart att det måste vara en jag-berättad bekännelsebok. Alltså börjar historien med depression och sorg, misär, alkoholproblem, prostitution. Dottern rymmer, Ann-Marie fruktar att hon fastnat i knarkträsket. Allt hör hemma på 70-talets löpsedlar.

Samhällsskildringen är så sann. Ett tema i serien har varit kläder, utvecklingen från att varje kvinna sydde och sydde om sina kläder, återanvände i det oändliga, och vävde sina egna mattor av trasorna som blev över. Via några årtionden då ogifta kvinnor kunde leva som sömmerskor, men hur detta redan på 30-talet blev en manlig Teko-industri (textil & konfektion). Svensk teko-industri 'borgade för kvalitet', alla ville ha 'trenchcoat' under kriget, osv. Men på 60-talet utlokaliseras industrin till länder som Portugal, där arbetskraften var billigare. Precis som den för några årtionden sedan flyttat ända till Kina. Redan på 1970-talets var svenska Teko-industrin av kris, och försvann i stort sett ur Sverige.

Alltså hamnar Ann-Marie, gift med Hasse C:son Curtman, arvtagare till Kurre-Kläder, i Portugal. Ann-Marie och Hasse tillhör på 60-70-talen den svenska kapitalismen, vilken Ekman så träffande kallar 'anspråkslösa som gråsparvar' i förhållande till många andra. Fjärde boken tilldrar sig alltså inte så mycket i Vallmsta, Sverige har börjat röra sig ut i världen och världen har börjat komma till Sverige.

Från Portugal återvänder Ann-Marie i november 1973 (bara några månader innan revolutionen där som inleddes 25 april 1974) för att ta hand om sin sjuke far, (alkoholist), hon är tillbaka i Portugal ett tag för att åter tvingas tillbaka till Vallmsta 1977 för att sälja det hus i staden, som hon ärvt efter sina föräldrar. Det är ett mindre hyreshus som rivas och bereda plats för nybyggen. Detta var tiden när så många gamla stadskärnor revs och ersattes av likadana fyrkantiga Domus-varuhus överallt.

I huset, som också är symboliskt i Ann-Maries sökande efter sin historia och sin själ, har det flyttat in 'husockupanter' (också typiskt 70-tal). Det är fattiga existenser, som dock betalat en symbolisk hyra till Ann-Maries dotter. Det är Ann-Sofie, skugggestalten, och Vitmålaren (som egentligen heter Mikael) och Gabriel, de äldre männen som trots allt blir vänner och ett sorts stöd åt den ensamma dottern och Ann-Sofie. Notera att Mikael och Gabriel är namn på ärkeänglar. Referenser till Madonnan, Jungfru Maria, finns i många namn och föremål.

Ann-Marie är rädd för att föda barn, hon söker sin 'själ', inte ett barn. Vatten, källådror, har varit ett tema serien igenom, de har undertryckts, dolts, och under efterkrigstiden begränsats till susande element och avloppsrör som rostar och krånglar. Det känns som om jag kan fortsätta i all oändlighet, med alla intrikata symboler som mer eller mindre gömmer sig i Ekmans text. Sverige tror sig ha städat bort religionen, men den bryter fram i omedvetna källådror.

Under 1970-talet bröt också fram en strömning om att återuppliva 'Gudinnan', kvinnors inre styrka, intuition, instinkter, vilket fortsatt in i vår tid. Ekman sätter egna namn på dessa undermedvetna psykologiska energier, Ishnol (Ljuset/Själen), och andra namn jag inte minns för Kroppen/Materien och undermedvetna skuggor. Anima och Animus som CG Jung talade om.

Men boken innehåller så mycket mer. Det som blir förvirrande är ett symptom på att hela 1900-talet varit förvirrande, genom en mängd olika filosofier och åsikter, som Ekman sätter ord på och läsaren antingen känner igen, eller ibland kanske helst vill protestera emot. När Ann-Marie studerar i Uppsala på 50-talet får hon pröva på Existentialism, mest som en pose i svart polotröja, triangel-relationer, cigaretter och åter igen alkohol. Främlingskapet, alienationen, tillhör inte bara existentialism, utan skrivs alltid på portugisiska, estrangeiro, vilket beror på att Ann-Marie varit främling i Portugal, men är naturligtvis en symbol även för 70-talets allt större invandrarvågor från oroliga världsdelar. Ann-Maries svarthåriga adoptivdotter blir främling i Sverige.

Serien har också ett centralt tema med fosterbarn/adoptivbarn, vilket handlar mycket om den avklippta kvinnolinjen, kvinnoerfarenheten, kontaktproblemen mor-dotter. Notera att namnet Ann-Marie i romanens olika varianter kombinerar Jungfru Maria med hennes mor Anna. Sofi(-a) står för visdom. Ann-Maries brist på livsmål, kan bero på avsaknaden av mor. Hon exemplifierar också dualiteten Att Ha eller Att Vara, som tillhör 1900-talets filosofiska frågeställningar.

Som sagt, Kerstin Ekmans pregnanta text innehåller oändligt med detaljer som fördjupar och förstorar förståelsen från det subjektiva, intima, personliga, ut till möjliga generella nivåer, samtidigt, som man alltid blir medveten om att inget är allenarådande lika för alla. Varje människa är mycket mer komplexa än varje generalisering.

Intressant är kvantfysiken, som finns med alltifrån Ann-Maries fars tid, Henning, som läste den lilla skriften om kvantfysik, idéer sprungna från Einstein, som växer under 1900-talet, känslan av den stora universella tomheten som är fylld av energi. Det är denna energi som gett romanen dess namn, Stad av ljus, den som kan se anden i materien ser ljuset, allt består av ljus, dvs energi. Och Schrödingers katt, att allt är både och, allt har möjliga motsatta paralleller, är katten död eller levande? Som barn har Ann-Marie korta upplevelser av att se energin även i ting, inte bara i träd och hus, de lever, men det är korta ögonblick, som hon längtar tillbaka till, samtidigt som hon förlorat tron på att 'själen' är något som verkligen finns. Eller att livet verkligen har någon 'mening'.

Ann-Maries väninna Synnöve är extrovert och full av energi, och förespråkar självförverkligande närmast som en kamp att ta för sig, vilket växer sig stark kring 1980, medan Ann-Marie själv inser att hon inte kan tala förtroligt med henne, för hon behöver sin inre hemlighet, mysteriet, heligheten. Hon har också en annan hemlighet, rörande hennes mor, Lisa, som var försvann pga lungsoten på 1930-talet, som jag inte tänker avslöja här. Ekmans text är en lysande kombination av trivial vardaglighet med stråk av närmast omedvetna stråk av undertryckta mysterier och andlighet. Hon skriver aldrig någonting på näsan på oss, vi måste själva söka den, känna efter. Hon dukar fram en komplexitet utan like.

Börjar jag nysta i en Kerstin-Ekman-text kan jag hålla på hur länge som helst, tills det riskerar att bli oöverskådligt.

[Helena · Rating 1 out of 5]

Slow. Depressing. No real action. Too depressing to actually read through. After 60 pages I just skimmed the rest, read a page here and there. Not very similar in style to the previous books, event though it follows the same characters. Would not recommend.

[Fred Vogelzang · Rating 1 out of 5]

Made me thing rather strongly about never promised you a rose garden

[Ben · Rating 5 out of 5]

We talked and we talked. We'd had sex now. We'd had part of a night of love. We didn't talk about that. But it had created a fissure. Opened a crack through which fresh water could seep. Anxiously, we now strained to remain open, intimate and serious. Still it slowed and stagnated surprisingly fast. We would have had to be together, be close to each other, but I didn't dare.

He was so different from Hasse. That was practically all I could think about when his face approached mine. His lips were dryer, his bottom lip larger. His tongue had felt older when he kissed me; well, he was older of course, had a rough, old tongue, dryer skin, a different scent, a completely different smell from Hasse, who had an aroma of pine needles and fresh skin. He looked straight into my eyes and I could see his were bloodshot and that the whites were going yellow. It was all so damnably distinct.

Our jargon started to return. What was initially desire and sadness when we looked at each other across the crumb-covered cafe tables soon turned to poses. We were being watched, of course, and that affected us though we tried not to show it. Soon we sat there like parodies, talking softly and smoking. A Humphrey Bogart who had already begun to cough and his young love, bad and beautiful. But not really as bad as she believed, and not so beautiful, either. And Bogie looked like a small town accountant or, quite simply, like a proofreader at a provincial paper, a man with a guilty conscience.

[Åsa Svensson · Rating 3 out of 5]

Det tog lång tid för mig att komma igenom den fjärde och avslutande delen av Kvinnorna och staden.
En stad av ljus är väldigt annorlunda de andra böckerna i serien. Boken berättas ur Anne-Maries perspektiv, flickan som vi först träffade i Änglahuset, där hon dök upp som en sorts fosterdotter till Toras son och sonhustru Jenny. Anne-Marie hade tuffa förutsättningar när hon växte upp. En mamma som försvann i tuberkulos, en pappa som långsamt sipprade bor i alkoholism. Tack vare Fredrik och Jenny fick hon ändå viss trygghet under uppväxten, men det är tydligt att hon hela tiden har en fot i avgrunden och det påverkar hennes relation med den egna adopterade dottern.

Långa partier i boken är någons sorts yrande/psykosdrömmar om olika andar/gudar, de partierna skummade jag tillslut bara igenom, de var för mig helt obegripliga, men syftar väl till att befästa hur dåligt Anna-Marie mår.

Om uppväxtorten säger Anne-Marie: ”Jag hatar den här stan. Jag önskar att jag kunde bidra till dess förintelse”. Staden som i den första delarna byggs upp och utvecklas, är nu på avveckling. Cirkeln är sluten.

[Malin · Rating 2 out of 5]

De fyra böckerna i Kerstin Ekmans “Kvinnorna och staden”-serie är årets “sommarbok” i vår bokcirkel. Och hade de inte varit det hade jag DNFat ganska tidigt pga allt eländes elände och förvirrande svängningar…
De tre första böckerna följer - mestadels - Tora och kvinnorna i hennes närhet, med start i grundandet av Katrineholm, via järnvägen, dess station och nödvändiga byggnader för hanteringen av dem.
Den första är skriven som man brukar se denna typ av romaner: man följer personer över tiden, när de åldras och nästa generation kommer och i sin tur åldras.
De följande två känns mer som om de är skrivna med en ramberättelse och så är varje kapitel en egen berättelse inom denna. Allt hänger ihop i slutändan, men det är aningen förvirrande när man tror att händelser ska fortsätta i en viss riktning i nästa kapitel, men istället dyker vi ner i en helt annan persons händelser och skeenden - troligen vid ungefär samma tidpunkt, men ibland inte.
Den fjärde boken är helt annorlunda. Det är mer en självbiografi, skriven i jag-form och det dröjer lång tid innan jag inser vem personen är och hur hon passar in i historien från tidigare böcker… Och det blir väldigt förvirrat när Ishnol och Choryn och “skinnet av Robor” dyker upp - har huvudpersonen fått en psykos eller har jag missat något?!
Så nej, jag rekommenderar dem inte… 🤷‍♀️
Men det ska bli intressant att diskutera dem ikväll. 🙂

[Nico Beukema · Rating 2 out of 5]

Deel 4 van 4. Anders dit boek. Anders dan de voorgaande drie. Het verhaal blijft heel dicht bij één hoofdpersoon, terwijl de andere boeken meerdere hoofdpersonen kenden. Toch komen veel personages zijdelings even terug en dat is leuk. Over het geheel was dit laatste deel hard werken. De passages waarin een soort droomwereld werd beschreven waren niet om door te komen. Die mogen overgeslagen.

[Paulien Bruin · Rating 1 out of 5]

Ik kwam moeilijk in het verhaal. Een aaneenschakeling van opnoeming van treurigheid. Aan sommige passages is geen touw aan vast te knopen. Normaal lees ik altijd alles maar Met dit boek ben ik gestopt. Ik ga het misschien later nog eens proberen.

[Märtha W · Rating 3 out of 5]

Samma lysande språk och orädda skildringar av både fint och fult som i de tre första böckerna. Men den här skiljer sig ifrån de andra genom att vara lite seg och ältande. Samtidigt som den är lite hoppig… Uppläsaren gör ett strålande jobb, men ändå har jag svårt att hänga med ibland.

[Ghalia Saidavi Lindberg · Rating 3 out of 5]

En klassiker som dock delvis är svårt att ta till sig. Men absolut läsvärt

[Christian Swensson · Rating 3 out of 5]

Tidstypisk skildring, ibland svår att förstå, övernaturliga väsen har smugit sig in.

[Jenny · Rating 2 out of 5]

Förvirrande

[Enna · Rating 3 out of 5]

Ties up loose ends and references many story lines from previous books. Struggled to finish this one.