Oförglömlig roman om en flicka vars pappa inte liknar någon annan
Året är 1969 och Connie ska fylla sju år. En flicka med för lite fett på kroppen och för många tovor i håret. Hon växer upp hos sin moster i det nybyggda miljonprogrammet i Jönköping. Hennes mamma är död och hennes egensinnige far dyker bara upp när det passar honom.
Connie är inte som andra ungar och hennes utanförskap blir än mer påtagligt i skolan. I killarnas vilda lekar är hon inte välkommen. Flickornas twistande och rephoppande intresserar henne lika lite som frökens försök att lära ut alfabetet. Redan i första klass är hon hopplöst efter klasskamraterna. Hon genomlider lektionerna genom att prata oavbrutet, somna liggande på bänken eller drömma om att hennes mamma ska komma tillbaka som en räddande, vit gås och flyga henne bort från skolan.
Men så småningom får hon en själsfrände i jämnårige Kalle. Tillsammans parerar de smällarna från vuxenvärlden, ger igen och slår trotsigt in på en allt farligare väg. När de på skolans vägg felstavat klottrar ”ungjävlana hämmnas” är det bara början.
Omedvetet härmar Connie sin pappa. Cornelisimitatören som trollbinder åhörarna. Den oförliknelige Berättaren. Mannen som byter flickvänner oftare än kalsonger. Bohemen. Butiksägaren som obehindrat pratar tattarspråket romani. Racerföraren och fängelsekunden. Mannen som tänjer på gränser för tänjandets skull, är övertygad om att även båtar och bilar har känslor och retar upp halva Småland genom att dela ut gratis kondomer vid ett frireligiöst väckelsemöte.
Tillvaron snurrar i en allt snabbare takt för dem båda. Pappans galenskaper eskalerar och Connie inser till slut att hon inte har någon annan än sig själv att lita till.
Mian Lodalen har skrivit en oförglömlig roman med både svärta och humor. Den handlar om ett barns villkorslösa kärlek till sin förälder - och om hur världens roligaste pappa i sin självupptagenhet inte förmår ta ansvar, sätta gränser eller skydda sin dotter. Men här finns också hoppet. Connie är ett maskrosbarn som reser sig och går sin egen väg.
Rätt seg att ta sig genom tbh, trots målande och kreativt språk. Gillar Lodalens andra böcker mycket mer, men denna var lite långdragen och saknade tydlig story tyvärr. Ganska underhållande och fyndig.
den svävar mellan fyran och femman. vissa sidor har jag kysst för att jag bara älskar, älskar, älskar dom. det är en av de rakaste och ärligaste uppväxtskildringar jag läst. det är inget daltande med varken läsare eller karaktärer, det är connies upplevelse genom hennes barnaögon. som vuxen läsare lägger jag in mycket mellan raderna, och det är bland annat det som gör det så himla bra, att det finns så mycket utrymme mellan raderna. connies liv präglar henne in i det innersta, men det finns ingen värdering i det. som läsare tycker jag inte synd om henne. jag älskar henne, och jag är så glad att jag fått ta del av hennes berättelse.
Jag antar att boken kändes tungläst för alla känslor av förtvivlan och besvikelse under och mellan lässtunderna. Det finns inslag av humor och värme och de var nog viktigare än jag trodde för mig som läsare. Boken blev markant bättre de sista 30 sidorna och det är jag tacksam för. Tack vare slutet ändrade jag uppfattning om hela boken - intressant att jag tänker så. Märkligt!
Teman är lika aktuella nu som för drygt 40 år sen då handlingen utspelade sig.
Jag är glad att jag fick lära mig lite romani från denna roman.
Otroligt stark och gripande bok, som till viss del är självbiografisk. Rekommenderar! Den är sorglig och hemsk men också rolig. Känns verkligen som att följa ett barns tankar. Men något jag störde mig på var alla skällsord och fula ord som användes genom boken, till exempel N-ordet. Jag förstår att boken ska utspela sig på 60-70-talet och att det var ett annat språkbruk då, men jag tycker att hon hade kunnat tona ner det lite (boken är utgiven 2008). Jag ser fram emot att läsa "Tiger"!
Å så detaljerat men enkelt om livet som barn, totalt beroende av omgivningen och med inga möjligheter att förstå eller kontrollera myrorna i kroppen och infallen som blixtrar i huvudet. Hur en jämnårig kan vara största tryggheten och vuxna oberäkneliga och helt idiotiska. Barnet är med in i själen.