Septemberlicht

by Bienek

In German. "Septemberlicht" ist, genau wie Die erste Polka, ein farbiges Mosaik aux Dutzenden von Episoden und Figuren, aus denen uns das damalige Oberschlesien so plastisch und lebendig entgegentritt, dass auch solche Leser von dem Roman fasziniert sein werden, denen die hier geschilderte, restlos untergegangene Welt bisher fremd war. Bienek ist, was es heute nur noch selten gibt, ein begnadeter Erzähler. Rheinishcer Merkur.

Perfect Paperback

First published January 1, 1977

Reviews

[Ivar Verner Elias Holmberg · Rating 4 out of 5]

Något svagare än den första delen. Bienek tuffar på med sin fina och samtidigt mycket effektiva prosa och ger i denna del en kanske mer övergripande bild av tillvaron som förföljer invånarna i Gleiwitz. Personerna avlöser varandra, och emfasen ligger snarare än individerna, på att bygga upp det obehag som genom kriget ligger på vänt ett par kilometer bort.

Andreas, som tog stor plats i den första delen, och vars avsnitt var några av de bästa i hur de skildrade ungdomskärlekens drivkraft men också ängslan, har till exempel nästan helt och hållet fallit ur ur berättelsen. Istället ges ett mycket bredare persongalleri: Arthur Silbergleits (som var en verklig person) perspektiv blir ett medel för att skildra den judiska upplevelsen av krigets och Förintelsens upptakt; Ullas bröder får mer plats, men blir egentligen bara förlängningar av det som skildrades genom Andreas. Och Irma har blivit en verklig person — och är för mig något av romanens mest intressanta skildring, då hon i den första delen getts en passiv roll, som ”dottern som gifter sig”, men får här plats som en viktig blick på familjen Pionteks tillvaro, med en nästan gotisk klang, som dessutom blir ännu mer genomträngande av att läsaren kastas in i hennes medvetande (tänker på dig, Faulkner!) i form av monologer i förstapersonsperpektiv.

Vad Horst Bienek gör verkligt bra även i denna del är i hur djupt ingående dessa personer skildras och målas upp. Som läsare börjar man förstå dem; man vill vara där och man vill veta vad som ska hända härnäst. Detta förstärks också av romanens ”hoppighet” och perspektivskiften, där Bienek använder ett nästan Faulknerskt (igen, Faulkner!) undanhållande av information, och låter händelser vägas av både aktörer och betraktare. Det psykologiska djupet blir på så sätt starkare, även om vissa personer är mer intressanta att följa (såsom Irma) än andra (Bruno Ossadnik).