Goodreads helps you follow your favorite authors. Be the first to learn about new releases!
Start by following Jessica Lincke.
Showing 1-9 of 9
“Att svälta gör dig matt. Att tvingas till vakenhet gör dig galen. Men att vistas i ett låst rum med sju mentalsjuka främlingar under tre veckor – det väcker nog bara rädsla. Det är väl därför jag valdes ut för jobbet, antar jag, för jag är ingen känslomänniska. Jag
brukar inte stressa upp mig mer än nödvändigt.”
― TORMENTUM: patient 7
brukar inte stressa upp mig mer än nödvändigt.”
― TORMENTUM: patient 7
“Vad skulle du ha gjort i min situation? Sprungit för livet in i Norrlands ödemark och hoppats på det bästa? Eller hade du smällt igen bakluckan och kastat dig in i förarsätet?”
― Umbra Mortis
― Umbra Mortis
“Jag har blivit mer och mer osäker på om det någonsin funnits orosfria dagar. Numera kommer lugnet i småglimtar, kortare stunder när jag inte tänker på konsekvenserna av att döda. Men ju fler månader som gått utan några livstecken från Mileja, desto färre har de där stunderna utan oro blivit.”
― Tänk på döden
― Tänk på döden
“» "Hon kommer älska att ha mig som en ny version av dig …"
Den där rösten skrämmer honom, den vet saker som Gabriel inte låtit någon få veta, inte ens Kamilla. Hinner inte Gabriel först kommer hoten förverkligas. Misslyckas han – herregud, hon kommer inte se skillnad på honom och bedragaren. Kamillas råhet är inte hennes fel. Hon varken är eller resonerar som andra, men det är inte hennes fel!
Gabriel kan henne utantill, som om hon kommit med en bruksanvisning. Hon som inte litar på män, som bett honom att våga känna tillit. Han måste göra rätt val. Han hämtar andan, bestämmer sig. Öppna dörren, gå ut i regnet och hitta mobilen, för hennes skull, även om det innebär att ringa polisen.
Handen mot dörren. Regnet slår i marken. Något fångar hans blick. En svart siluett rör sig vid bakluckan och Gabriel spänner ögonen i sidospegeln. En kvinna med uppdragen huva går emot honom och det ljusa håret piskar i vinden. Hon har något i handen, men det är väl inte en …
Gabriel sträcker sig instinktivt mot handskfacket och famlar efter något att försvara sig med.
En knackning på taket, en vevande arm höjer sig över honom,
en intensiv smärta brinner till i huvudet och allting svartnar. «”
― Reningseld
Den där rösten skrämmer honom, den vet saker som Gabriel inte låtit någon få veta, inte ens Kamilla. Hinner inte Gabriel först kommer hoten förverkligas. Misslyckas han – herregud, hon kommer inte se skillnad på honom och bedragaren. Kamillas råhet är inte hennes fel. Hon varken är eller resonerar som andra, men det är inte hennes fel!
Gabriel kan henne utantill, som om hon kommit med en bruksanvisning. Hon som inte litar på män, som bett honom att våga känna tillit. Han måste göra rätt val. Han hämtar andan, bestämmer sig. Öppna dörren, gå ut i regnet och hitta mobilen, för hennes skull, även om det innebär att ringa polisen.
Handen mot dörren. Regnet slår i marken. Något fångar hans blick. En svart siluett rör sig vid bakluckan och Gabriel spänner ögonen i sidospegeln. En kvinna med uppdragen huva går emot honom och det ljusa håret piskar i vinden. Hon har något i handen, men det är väl inte en …
Gabriel sträcker sig instinktivt mot handskfacket och famlar efter något att försvara sig med.
En knackning på taket, en vevande arm höjer sig över honom,
en intensiv smärta brinner till i huvudet och allting svartnar. «”
― Reningseld
“Att svälta gör dig matt. Att tvingas till vakenhet gör dig galen. Men att vistas i ett låst rum med sju mentalsjuka främlingar
under tre veckor – det väcker nog bara rädsla. Det är väl därför jag valdes ut för jobbet, antar jag, för jag är ingen känslomänniska. Jag
brukar inte stressa upp mig mer än nödvändigt.
Att människor experimenterar oetiskt på varandra har pågått mycket längre än de flesta kan tro. Det har funnits projekt där man svultit deltagare, eller där man tvingat deltagare att hålla sig vakna under olidligt lång tid. Men jag tror inte att det har funnits något experiment där deltagarnas fem sinnesintryck blivit terroriserade dygnet runt. Jag tror inte att det finns något som heter omvänd traumabehandling.”
― TORMENTUM: patient 7
under tre veckor – det väcker nog bara rädsla. Det är väl därför jag valdes ut för jobbet, antar jag, för jag är ingen känslomänniska. Jag
brukar inte stressa upp mig mer än nödvändigt.
Att människor experimenterar oetiskt på varandra har pågått mycket längre än de flesta kan tro. Det har funnits projekt där man svultit deltagare, eller där man tvingat deltagare att hålla sig vakna under olidligt lång tid. Men jag tror inte att det har funnits något experiment där deltagarnas fem sinnesintryck blivit terroriserade dygnet runt. Jag tror inte att det finns något som heter omvänd traumabehandling.”
― TORMENTUM: patient 7
“Ljudet glappar och det hörs ett klickande ljud bortom rösten. ”Vem dödade henne?”
”Kamilla”, blir Milejas svar.
”Vem dödade henne?”
Tystnad. ”Ta mig på orden, señorita”, väser den förvrängda rösten. ”Ända sedan monstret tog över min hjärna har jag njutit av att skada människor. Monstret har lärt mig att vissa människor inte kommer någonvart om de inte jagas av elden. Jag lever för att behandla sådana patienter, även om det i Kamillas fall kräver drastiska metoder.”
”Vem är du?” säger hon. ”Vad vill du?”
”Jag kan inte göra mig av med monstret, kan inte hindra det från att ta över. Kan du?” Den mekaniska rösten brister ut i ett gällt hånskratt som varar under en omätbar tid innan det övergår i statisk tystnad.”
― Reningseld
”Kamilla”, blir Milejas svar.
”Vem dödade henne?”
Tystnad. ”Ta mig på orden, señorita”, väser den förvrängda rösten. ”Ända sedan monstret tog över min hjärna har jag njutit av att skada människor. Monstret har lärt mig att vissa människor inte kommer någonvart om de inte jagas av elden. Jag lever för att behandla sådana patienter, även om det i Kamillas fall kräver drastiska metoder.”
”Vem är du?” säger hon. ”Vad vill du?”
”Jag kan inte göra mig av med monstret, kan inte hindra det från att ta över. Kan du?” Den mekaniska rösten brister ut i ett gällt hånskratt som varar under en omätbar tid innan det övergår i statisk tystnad.”
― Reningseld
“Byggnaden har stått där så länge jag kan minnas, cementen har spruckit upp på baksidan, fönsterkarmarna liksom slokar av ålderstecken. Det ser förfallet ut, mörkt och fuktigt, som om byggnaden håller på att dö – och det fascinerar mig. Jag hittade annonsen i höstas och hyresavtalet skrevs under kort därefter.
Snödrivorna ligger kantade längs med åkern och från den stjärnklara himlen faller
snöflingor i virvlande, kalla vindar. Det ska komma tre decimeter i natt säger de, men det vet jag inte om jag vågar tro på. Härifrån syns knappt stadens ljus och decemberkylan ylar högre än hennes skrik.”
― Julskuggor
Snödrivorna ligger kantade längs med åkern och från den stjärnklara himlen faller
snöflingor i virvlande, kalla vindar. Det ska komma tre decimeter i natt säger de, men det vet jag inte om jag vågar tro på. Härifrån syns knappt stadens ljus och decemberkylan ylar högre än hennes skrik.”
― Julskuggor
“Ibland måste människor göra dåliga saker för att främja någonting bra. Men varje mynt har två sidor och ibland måste man skapa rädsla för att bli fri från den.”
― Reningseld
― Reningseld
“Hon kommer älska att ha mig som en ny version av dig …"
Den där rösten skrämmer honom, den vet saker som Gabriel inte låtit någon få veta, inte ens Kamilla. Hinner inte Gabriel först kommer hoten förverkligas. Misslyckas han – herregud, hon kommer inte se skillnad på honom och bedragaren. Kamillas råhet är inte hennes fel. Hon varken är eller resonerar som andra, men det är inte hennes fel!
Gabriel kan henne utantill, som om hon kommit med en bruksanvisning. Hon som inte litar på män, som bett honom att våga känna tillit. Han måste göra rätt val. Han hämtar andan, bestämmer sig. Öppna dörren, gå ut i regnet och hitta mobilen, för hennes skull, även om det innebär att ringa polisen.
Handen mot dörren. Regnet slår i marken. Något fångar hans blick. En svart siluett rör sig vid bakluckan och Gabriel spänner ögonen i sidospegeln. En kvinna med uppdragen huva går emot honom och det ljusa håret piskar i vinden. Hon har något i handen, men det är väl inte en …
Gabriel sträcker sig instinktivt mot handskfacket och famlar efter något att försvara sig med.
En knackning på taket, en vevande arm höjer sig över honom,
en intensiv smärta brinner till i huvudet och allting svartnar.”
― Reningseld
Den där rösten skrämmer honom, den vet saker som Gabriel inte låtit någon få veta, inte ens Kamilla. Hinner inte Gabriel först kommer hoten förverkligas. Misslyckas han – herregud, hon kommer inte se skillnad på honom och bedragaren. Kamillas råhet är inte hennes fel. Hon varken är eller resonerar som andra, men det är inte hennes fel!
Gabriel kan henne utantill, som om hon kommit med en bruksanvisning. Hon som inte litar på män, som bett honom att våga känna tillit. Han måste göra rätt val. Han hämtar andan, bestämmer sig. Öppna dörren, gå ut i regnet och hitta mobilen, för hennes skull, även om det innebär att ringa polisen.
Handen mot dörren. Regnet slår i marken. Något fångar hans blick. En svart siluett rör sig vid bakluckan och Gabriel spänner ögonen i sidospegeln. En kvinna med uppdragen huva går emot honom och det ljusa håret piskar i vinden. Hon har något i handen, men det är väl inte en …
Gabriel sträcker sig instinktivt mot handskfacket och famlar efter något att försvara sig med.
En knackning på taket, en vevande arm höjer sig över honom,
en intensiv smärta brinner till i huvudet och allting svartnar.”
― Reningseld
