Helena Dahlgren > Quotes

“Almost first was the light, but before it there was a girl on horseback, Aideen. She brought light to the island, and life”
― Helena Dahlgren, Soul Riders: The Legend Awakens

“Nothing pink in sight; how beautiful.”
― Helena Dahlgren, Soul Riders: The Legend Awakens

“Natten så mörk och ljum att man ville äta den med sked, som chokladglass.”
― Helena Dahlgren, Orkidépojken

“Före den där sommaren, före allt som tog slut innan det hann börja, tänkte jag ganska ofta att ensamhet är ensamhet, oavsett om den är självupplevd eller inte. Nu vet jag bättre. Det finns en grundläggande, existensiell ensamhet som vi alla kämpar med. Vissa mer än andra. Så finns det något annat, något som vi med människor omkring oss inte kan föreställa oss. Det är skillnad på självvald ensamhet och äkta ensamhet. Hur många orkidépojkar, oavsett kön, finns det i vårt land? I världen?”
― Helena Dahlgren, Orkidépojken

“När jag lämnade fram det lite för omsorgsfullt inslagna paketet tedde det sig med ens som ett felköp, en missklädsam reva i tiden. En påminnelse om något som inte längre fanns och förmodligen aldrig funnits utanför mitt huvud.”
― Helena Dahlgren, Orkidépojken

“Den historia jag nu ska försöka berätta utspelar sig i Stockholmsförorten Tyresö sommaren 2011. Det var en sällsamt varm och solig sommar, blåbären hade redan mognat i skogen när det varslades död. Först om det fruktansvärda i Norge, alla unga liv som släcktes, vettlöst. Sedan från huset i Camden Town, en kropp så liten och späd att den knappt gick att urskilja under det vita lakanet på båren. Mina tårar torkade inte av sig själva.
Och så ... det andra. Medan blåbären fortfarande var sura kart i skogarna som omgav våra hem, med bläcket i studentmössorna färskt – alla dem vi ägnat tre, sex, nio, tolv år åt att gömma oss för som nu skrev BFF och Vi ses snart igen i våra mössor, var det champagnen som talade? – inträffade ett par försvinnanden.

Det började med chihuahuan Honey som försvann från Farmarstigen under våren och resulterade i en outsinlig ström av lappar och, så småningom, en artikel i lokaltidningen. För varje vecka som gick skruvades tonläget i lapparna upp. Man hade en uppdatering, Honey hade tidigare samma vecka setts i närområdet. Honey levde! Till sist var Zeb och jag övertygade om att alltsammans var en konstinstallation av något slag, för lapparna bara fortsatte och fortsatte, ett alldeles eget narrativ växte fram i de kopierade lapparna med pixliga foton på en liten förskrämd hund. Fanns hon ens? Jag började skriva på en novell som aldrig blev klar om en ensam kvinna och hennes försvunna hund, som eventuellt aldrig funnits utanför kvinnans fantasi. Sedan hittade jag Elsie Johanssons roman Kvinnan som mötte en hund i mammas bokhylla och lät alltsammans bero. Alla berättelser jag försökt skriva, som fallit i glömska när jag hittat existerande verk som lyckats förmedla det jag ville skriva om med en lyskraft som jag saknat. Saknar. Skuggbiblioteken, var det trots allt där jag hörde hemma?

Vem är jag att göra anspråk på den här historien? Ett par veckor efter sista Honeylappen hände något som fick alla att sluta tänka på den försvunna hunden. Lina försvann, och med henne något som aldrig skulle komma tillbaka."

(Ur Orkidépojken, släpps i augusti 2017)”
― Helena Dahlgren, Orkidépojken

“Alla berättelser jag försökt skriva, som fallit i glömska när jag hittat existerande verk som lyckats förmedla det jag ville skriva om med en lyskraft som jag saknat. Saknar. Skuggbiblioteken, var det trots allt där jag hörde hemma?”
― Helena Dahlgren, Orkidépojken