Vilhelm Moberg > Quotes

“According to what he tells us himself, Mrs. Fryxell used to say of Napoleon: 'I wish he could be punished for all his slaughter by having to go through a childbirth for every human being who was shot on his account'. (A. Fryxell: Min historias historia).”
― Vilhelm Moberg

“Dånet och sorlet från havsstranden fyller mina örons snäckor. Men de förmår inte driva undan mina förföljare: Mina tankars frågor ställes och upprepas. Men det finns inga svar åt dem --- de slår sönder sig bara, emot en granithård mur. De kastas tillbaka, sköljs bort. Men de kommer igen, alltid igen, som vågorna utifrån vattenvidden.”
― Vilhelm Moberg, A Time on Earth

“أينما تذهب سوف أذهب، وحيث تموت سأموت، وهناك سيكون مدفني”
― Vilhelm Moberg, The Emigrants

“I have met the town idiot, who declares that all the automobiles in the world are of less value than a single human life. I have met the most harmless inhabitant of Pine Beach: a wise man.”
― Vilhelm Moberg, A Time on Earth

“Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det. För nu är det din stund på jorden!”
― Vilhelm Moberg

“It was a loathsome accusation if true, and still more loathsome if untrue.”
― Vilhelm Moberg, The Emigrants

“We had reached a time when a fowl could hover and fly about without its head.”
― Vilhelm Moberg, Brides of Midsummer

“Det var inte för att jag var olydig och självrådig och oförnöjd. Det kommer far och mor ihåg? Jag for inte därför. Men jag ville inte göra flera likkistor. Jag ville inte stå och plocka ut bräder till kistor åt mina ungar som ätit ihjäl sig av hunger - kommer I ihåg? Inte någon likkista mer! Därför utflyttade jag!”
― Vilhelm Moberg, Unto a Good Land

“Besides the 254 peasants and cotters who owned and lived on assessed land, there were 39 persons listed as artisans and apprentices, 92 squatters, 11 enlisted soldiers, 6 innkeepers, 5 horse traders, 3 house-to-house peddlers. There were also 274 farm servants, 23 bedesmen and bedeswomen, 104 “ordinary poor,” 18 sick and crippled, 11 deaf and dumb, 8 blind, 6 nearly blind, 13 almost lame, 4 lame, 5 near idiots, 3 idiots, 1 half idiot, 3 whores and 2 thieves. On the last page of the church book, under the heading “End of the Parish,” were listed 27 persons who had moved away and never been further heard from.”
― Vilhelm Moberg, The Emigrants

“A long time elapsed, and the parents had not mentioned the name of their dead child. They never spoke of the little girl they had lost; their sorrow would have become doubly heavy if it had been brought out into clear daylight, and its power acknowledged. Now they tried to push it away, not let it penetrate beyond thought. As long as words didn't help, why use them? Exchanged between two mourning people, they were only a dissonant sound, disturbing the bitter consolation of silence.”
― Vilhelm Moberg, The Emigrants

“En snygg ordning: den som brukar jorden lämnar ifrån sig den äkta vara han frambringar stadsbon och nöjer sig själv med surrogatet. När skall en bonde rå sig själv?”
― Vilhelm Moberg, Giv oss jorden!

“To the Swedish settlers in Minnesota Territory Ulrika's party became a party of memories; their old-country past caught up with them in the new, dwelt with them in this room. Ulrika's table brought back their homeland in concrete reality. They had left that country, but the country was still with them.

Here they sat at memory's table, in the company of the living and the dead. And they talked of the country they never again would see.”
― Vilhelm Moberg, Unto a Good Land

“Hur djupt den än var gömd under den tyngande mull, där hon ständigt sökte gräva ner sin själv. Så skulle människan alltid förbrylla.”
― Vilhelm Moberg, Giv oss jorden!

“words were nothing but foolery and cheating.”
― Vilhelm Moberg, The Settlers

“Detta är en berättelse om några människor, som från sina hem i Ljuder i Småland utvandrade till Nordamerika. De var de första som utflyttade från sin ort. De kom från de små stugornas och de stora barnkullarnas land. De var jordens folk och de kom från en släkt, som sedan årtusenden hade brukat jorden de lämnade. Släktleden hade bytt av varandra: sonen trädde till efter fadern vid harv och årder, och dottern tog moderns plats vid spinnrock och vävstol. genom alla skiften förblev gården släktens hem och givaren av livets uppehälle.”
― Vilhelm Moberg, Utvandrarna

“The ones she had borne into the world, and the ones they in turn would bear, would from the beginning of their lives say what her own tongue was unable to say: At home here in America-back there in Sweden. With this thought, listening to her children's breathing, Kristina went to sleep.”
― Vilhelm Moberg, The Emigrants

“Hon ville förvandla Lidalycke till ett sådant ställe, att ungdomen inte längre behövde fly därifrån. Hon ville göra slut på byns avfolkning. Och han gjorde Bettys strävan till sin och förenade sina drömmar med hennes.”
― Vilhelm Moberg, Giv oss jorden!

“Budkavle går! Rid i natt!”
― Vilhelm Moberg, Rid i natt!

“– I have a letter for you, mister Nelson.
Mister Abbot drog ut en låda under disken, plockade i en bunt brev tills han fick tag uti ett litet fyrkantigt, gråblått kuvert:
– Here it is! Yes, mister Nelson.
Karl Oskar strålade upp när han kände igen brevet: Det var den sorts kuvert som de nyttjade därhemma.
Han sträckte ut handen efter det.
– Fifteen cents!
Den långe skotten höll brevet i tumgreppet, men räckte det inte åt svensken på andra sidan disken:
– Fifteen cents, sir!
– What menar you, mister Abbot…?
Karl Oskar nyttjade sin engelska. Varför lämnade inte postmaster Abbot ifrån sig hans brev? Ville han ha betalt för att han hade haft hand om det – vad menade han med de där femton cents?
– You have to pay fifteen cents in postage due, mister Nelson!
Postmästaren i Taylors Falls höll fortfarande det lilla gråblå kuvertet kvar i sin högra hand, emellan tummen och pekfingret, medan han med vänstra handens pekfinger visade på frimärkena i högra hörnet. Och Karl Oskar Nilsson hade fortfarande sin hand utsträckt efter brevet från Sverige.
Så trodde han sig förstå: Brevet var inte betalt. Han måste lösa det med femton cents.
Men han hade inte en enda cent.
– Yes, sir?
Mister Abbot väntade med orörliga anletsdrag och med brevet i handen, han höll det i ett fast, säkert grepp, som om han varit rädd att tappa det eller bli fråntagen det med våld. Men Abbot var inte en man som tappade något eller som blev fråntagen något med våld.
– No… No… Invandraren prövade landets språk. Jag can’t i dag… Not today… No… Har not… Not an cent.
Och för att postmastern säkert skulle förstå, att han inte hade några pengar satte han händerna i byxlommarna och drog upp fodret: Tomt!
Postmästaren blev beklagande i rösten:
– No cash, mister Nelson? Sorry! I have to keep your letter.
Han lade åter ner brevet i lådan under sin disk.
Karl Oskar hade sträckt ut handen efter brevet från Sverige men fick dra den tom tillbaka – han stack ner den i sin tomma byxficka.”
― Vilhelm Moberg, Unto a Good Land