Azita Ghahreman

“fron wikipedia:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Azita_Gh...

Azita Ghahreman föddes i Iran. Efter att ha utbildat sig till lärare studerade hon språk, litteratur och mytologi. Hon har haft uppdrag i FN och arbetat för organisationen ”läkare utan gränser”.Sedan 2006 bor hon i Malmö. Hon är medlem i Författarcentrum syd.
Författarskap [redigera]

Azita Ghahreman debuterade som poet 1990. Hennes första bok Avazhaaye havva (Evas sånger) blev mycket uppmärksammad i iranska media. Tandishaaye paeezi (höstens skulpturer) kom ut 1996. Den tredje diktsamlingen Faramooshi aine sadei daarad (glömskan har en enkel ceremoni) 2002 blev nominerad till årets bästa diktsamling och fick bra kritik i iransk press.
Hennes dikter är översatta till franska, holländska, engelska, tyska, arabiska, makedonska, kinesiska,albanska, danska och svenska. Förutom i Iran har hon haft föredrag och poesiuppläsningar i Sverige, Holland, Tyskland, Makedonien, Albanien, England och Frankrike.
Analys av författarskapet [redigera]

Dikterna handlar om människans möte med det ofrånkomliga och det som uppstår i varje kontakt med tingen och skeenden runtomkring oss. I hennes tidigare dikter finns spår av sorg över en förlorad barndom i ett religiöst land, som sätter många förbud. I senare dikter ser man en mognare hållning till världen och språket. Här upptäcker poeten människans begränsningar och försöker komma underfund med ångestens drivande kraft. Genom skapandet försöker hon göra sig fri från förutbestämda, förutfattade meningar om rätt och fel. I de dikter som har skrivits efter 2000 märks en lekfull poet som behärskar orden, språket och historien. Filosofiska och mytologiska studier gör sig påminda som en sorts nyupptäckt av språket och ett nytt sätt att se på världen. Poeten möter en bitter verklighet med en känsla av ironi och filosofisk beundran över stora och små händelser. Det vore fel att betrakta Ghahreman som en politisk poet. Hennes dikter kan betecknas som universella, samtidigt som de karakteriserar en iransk kvinnas liv och öde. I de senare dikterna finns dikter av erotisk karaktär. Det är få iranska kvinnor som har vågat skriva erotiska dikter så öppet och starkt. Hennes dikter ingår i en tusenårig tradition av persisk litteratur.
Bibliografi”
― Azita Ghahreman